Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 4833 ggr
[muffy]
5/29/10, 12:34 AM

När livsglädjen tystnar.

Jag har aldrig skrivit här förut, första gången jag besöker just den här sidan. Jag är glad, att jag hittade den.

Vi är många.

Men vad gör man när livet göt för ont, vad gör man när livet inte längre känns som ett alternativ? Vem pratar men med när inga or i världen känns värda att nämna, när allt känns likgiltigt och ihåligt. När man är full och tom på samma gång. När livsglädjen slocknar…

Jag har en traumatisk uppväxt, övergrepp m.m.
Diagnoser postraumatisstress. depprission. personlighetsstörning. Borderline and so on…
Men vad spelar det för roll?

jag ber till högra makter om smärtlindring, inga piller i världen får mig ner på jorden igen.

Jag saknar. Jag önskar så innerligt att jag hade någon vuxen människa i mitt liv. Någon som vet, någonstanns där man vågar släppa, där man får vara, leva…Närhet får mig att bryta ihop. Familjer. Hur får man något man aldrig haft?

Jag önskar jag kunde fpå leva, inte bara överleva. Månader på vuxenpsyk som 18åring är svårt. Överflyttngar avdelningar emellan, in och utskrivningar….
fel behandlingar, diagnoser hit och dit…

vad gör man… när livglädjen tystnat…
n

Annons:
kerstinjo
5/29/10, 12:56 AM
#1

Hej och välkommen hit!

Du ser ut att ha haft det alldeles för jobbigt och svårt i ditt 18-åriga liv.

Men som du säger, vad spelar diagnoser för roll. Det är hjälp med att bearbeta din traumatiska uppväxttid du behöver.

Finns det ingen vuxen människa i din närhet, som du känner förtroende för?

Eller en kontaktperson inom psyk, som du litar på och kan anförtro dig åt. Psyksköterska brukar finnas på de flesta Vårdcentraler, kanske ska du knyta en sådan kontakt så att du får prata med samma person hela tiden?

Det är inte meningen att du ska må så här och med så mycket hemskheter i din ryggsäck, så är det inte underligt att du "går på knä".

Det finns snälla och helt underbara människor och du behöver få tillbaka din tillit till mänskligheten.

Har du någon samtalskontakt? Någon du kan lita på?

 Kerstin 

 

[muffy]
5/29/10, 1:18 AM
#2

Jag har fått flyttats runt väldigt mycket. Började med skolkuratorer när dem såg att det inte stor rätt till. När jag väl kunnat börja lita på en kvinnlog kurator så blev hos med barn o sluta. Fick då ha fortsatt kontakt med skolsköterska innan en annan bärjade, en manlig, det gick ett tag med mådde fördåligt i närhet av vuxna män. Blev skickat till ungdomsmottagningen och fick en kontakt där, men hon var tydligen bara på vick och slutade efter en kort tid. Fick byta till en annan som efter ett tag blev sjukskriven. Tillbaka till en annan kvinnlig skolkurator som ansåg att jag behövde ordentlig hjälp. Blev skickad till bup elefanten som är specialicerat på sexuella ävergrepp och misshandel. Fick en manlig där som bröt mot tystnadsplikten, tvinga mig att se en film med nakna människor på?! jag bröt ihop totalt, det blev anmälningar m.m….

efter det orkade jag inte, pratade inte med pnågon på ca 1,5 år då jag började gymnasiet. Förs skolsköterskan ett bra tag tills hon slussa mig vidare till skolkurator som sedan, när jag väl börjat ty mig till henne ansåg att hon bara var "ett plåster på såret" och att jag behövde en operation… så blev skickad till bup. Hade ingen ork alls, struntade i allt. Men fikc senare upp kontakten igen och nu har jag haft kontakt med en psykolog där i 2 år.

Jag är 18 , fylller 19 senare i år men har fått disapans där. Eftersom jag tillhör BUP så har det blivit trassel när jag varit inlagd på vuxen… inget har fungerat. Blivit utskriven , intagen….ECT. Blev inlagd på LPT, extravak och fick varken gå ut själv eller med personal. Dagen efter blev jag utskriven utan förvarning. Utstängd utan någonting, inen nyckel hem eller mobil… senare sa han att jag hade varit för apatisk och okontakt bar, att jag inte tog emot hjälp att det var andra som vänta på plats och kunde ta emot den… han sa även att bup fick haansvar för mig… jag minns inte så mkt då jag var aningen psykotisk….

Nej, min mamma har aldrig funnits där. Minnena men henne gör ont. Hin lämnade oss så många gånger när vi var små med orden att hon skulle åka iväg, krascha in i en bärg vägg, att hon skulle ta livet av sig, aldrig mer komma tillbaka… Hon lämnade mig ensam med min "styvpappa" som förgrep sig på mig.. det gör ont…

Jag har heller ingen stor släkt, en ledsen släkt på pappas sida då min farbror tagit livet av sig, min storebror har canser, pappas tjej bröst cancer.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är inte sen som bråkar och skriker, jag är inte den som är ute och dricker och låter mest, inte den som gör mig hörd eller ber om hjälp..

Jag har växt fast i masken, att var glad utåt, vara stark och hålla ihop. Klara mig själv. Är hemma med katten, tar långa promenader, pysslar med foto m.m…

ibland känns det som man måste bli aggressiv för att få hjälp..

Jag har blivit nekad stödfamilj då dem anser att jag har en frisk pappa som jag skulle kunna bo hos.

Men jag saknar mamma, saknar en kvinnlig figur i mitt liv, jag känner mig så fruktansvärt töntig, nöär jag bryter ihop av att se en mamma med sin dotter, läsa hur en mamma tar promenader, äter glass och bara är med sina barn…..

Tangotime
5/29/10, 8:46 PM
#3

Mitt mamma hjärta gråter. Det är så otroligt tragiskt att få läsa sånt här, man tror knappt det är sant. Hur kan en mamma överge sitt barn så? Och övergreppen… nä det är bara så tragiskt. Skulle vilja hjälpa, men det är ju inte lätt. Skulle jag fått, så hade alla barn och ungdommar som har det svårt fått flytta hit! Men jag har enbart kärlek att ge och jag trr ni behöver mer änså. Kunnskap och engagemang. Jag blir förbannad när jag läser att du blivit runt slussad så mycket och att ingen tagit tag i detta på allvar direkt.

Du skriver att du inte är den som gör dig hörd eller ber om hjälp, du kanske skulle slå näven i bordet och ge dig fan på att någon ska hjälpa dig! Svårt när man inte har någon ork kvar. 

Har du bra vänner? Hur bor du? Bor du själv?

[muffy]
5/29/10, 11:21 PM
#4

Det gör ont. Ibland blir jag så arg där inne…dem vill få mf att äta massa tabletter, lägger in mig och låter än ligga i en sjukhussäng i veckor. Inne på avdelningen fick jag panikångest, skulle gå ut till personalen med ramlade ihop i korridoren och satte mig mot väggen, då kom en personal och rycktre upp mig, blev arg, sa att jag inte alls fick sitta där, att jag hade ett rum och en säng att ligga i sen dog hon in mig o rummet tröck ner mig i sängens och gick….
såfort man ber om hjälp, när man väl berättar att det är jätte jobbigt, att det gör ont.. då får man mer tabletter…

jag vill inte ha massa tabletter, jag vill inte bli inlåst för att jag är så ledsen att jag inte orkar. det känns som allt man önskar är att man hade någon, bara lite kärlek, bara någon som är där. Jag har inga krav, ingenting… jag bara önskar att någon vuxen fanns där.
När man varit med om mycket ser behandlare och folk runtomkring bara dem där trauman, dem där hemska händelsena… man blir sedd som något förstort att hantera om man inte är proffissionell. Man får tabletter, blir inlåst, ignorerad, när man som mest behöver enbart lite värme…

MAn umgås inte med sig terapeut, man får inte värme på psyket. Och jag tror att det är det dem flesta behöver, kärlek, bara en normal vardag….

det känns så konstogt att säga, det kanske låter vridet… men oftast gör saknaden efter mamma ondare än alla övergrepp….

[muffy]
5/29/10, 11:24 PM
#5

Många vänner har "lämnat" än. Speciellt sista tiden då jag varit inlagd. Jag har heller inte haft någon ork att höra av mig, jag blir oftast stum, när inga ord i välden käns meningsfulla, känns som jag inte har något att komma med. Många blir "rädda" för mina minnen, vet inte vad dem ska säga.. och jag förstå dem, det är klart et är svårt…jag skulle oxå tycka det om äns vän försökt att avsluta sitt liv m.m.. samtidigt som jag önskar att dem kunde vara precis som innan min uppväxt kom upp på bordet…. men tyvätt går dem flesta…..

ja, jag bor själv. I en etta i norrköping….med min ragdollkatt.

kerstinjo
5/31/10, 12:51 AM
#6

Det är så ledsamt och hemskt att läsa vad du skriver och jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt, för det gör ont i mig.

Tyvärr ar det ganska vanligt att kompisar drar sig undan när någon blir sjuk. Kanske mest av rädsla och att de inte förstår.

Har du något att göra på dagarna? Något som kan skingra dina tankar?

 Kerstin 

 

Annons:
[muffy]
5/31/10, 1:30 AM
#7

jag försöker, jag sktiverar mig helatiden. Städar, fxat här hemma, tränar, är ute mycket. Fotar, ritar m.m…

Men….senaste tiden har varit så himla svår. Det är jobbigt när inte mina strategier längre fungerar, när allt det onda tränger igenom. Men jag vet att det är så i perioder. Då måeendet är extra ostabilt.

Men jag måste orka. Jag är 18 nu, borde klara mig själv. Borde ha insett att jag aldrig kommer kunna få den där familjen, att jag måste fortsätta klara mig själv. Det är nu jag borde klara det, ta mig framåt och ut i livet.

Någonstanns känner man sig så himla larvig. Oduglig oh misslyckad. man är ju en egen individ, man har sin egen kropp, sitt eget liv. Det GÅR att leva utan mamma, utan pappa utan familj. Men otryggheten och sveken har satt så djupa spår. Den där känslan av att aldrig få vara nära, att aldrig ha någon betydelse i någons liv, att får höra att man är oönskad, misslykad… det känns som någonstanns på vägen stals mitt liv. Mitt jag. Jag har ju klarat mig själv hittils…

Men man önskar att det fanns något. Jag önskar att det funnits någon som frågar hur man mår. Någon som bemöter än när man kommer hem. Någon som ringer och vill att man ska komma hem. Någon som frågar hur det går i skolan, någon som kan disskutera livet. Bara prata…Någon som säger godnatt. Saknar familje middagar då man sitter alla vid bordet.. Kompisar är sura och tvära på sina föräldrar när dem tjatar… och här kommer jag och ÖNSKAR att det var någon som tjata på mgi om läxor, någon som satte gräner någon som var orolig och tjata på om att man borde vara hemma mer….

Jag känner mig inte redo. hur ska jag kunna ta det där steget ut i livet? Hur ska jag kunna hitta motivationen igen? Vad finns det fär mening att kämpa när ingen bryr sig om jag lyckas eller inte. VAd spelar det för roll om jag lever eller inte när jag nu ändå är så betydelse lös? VAd är det jag kämpar för egentligen?

Jag hatar den här känslan som kommer öve rän såhär på kvällarna.
Det finns 9 000 000 människor här i svergie, varför fortsätter jag när det gör såhär ont…Varför finns ingen brevid mig? Vad har jag gjort för fel i livet… Alla ord ekar i huvudet… från övergreppen.. från mamma… jag var inte meningen, jag är inte önskad, jag är fel. jag drog till mig alla problem, berättade jag något skulle jag dö. Det var ju "jag som ville", han sa att jag ville…jag ville inte? elelr ville jag det? Det var jag som förstörde våran familj.

Jag hade lätt för mig i skolan, jag var inte bångstyrig, jag ställde upp, jag försökte få mamma att tyka om mig, jag sa aldrig mot, jag försökte få henne att vara glad… men jag var ändå aldrg bra. Jag var fel och misslyckad…..

Jag hatar den där väggen folk bygger upp framför än bara för man har det bagaget jag har, alla känner sig otillräckliga, oproffissionella. Jag behöver "mer" säger dem… jag behöver inga "mer"… jag vill bara ha min mamma….

men jag är ju 18 nu, jag har min lägenhet, jag slipper hemsituationen oh jag har alla möjligheter i världen att göra mitt liv till preis det jag vill nu när jag är "fri"…. jag kan låsa min ytterdörr, slipper allt…. jag vet….

men hur orkar man ta sig upp? Hur gör man….jag borde vara så mkt starkare, borde lägga den där saknade bakom mig. :(

JohannaEkroth
5/31/10, 4:29 AM
#8

Åh min lilla Muffy…. Jag tycker inte om att kramas. Men av din berättelse vill jag bara ta dig i min famn och blåsa bort det onda i din själ.

Jag gråter nu, ja sörjer gör jag. Sörjer det liv du aldrig fått. Jag har haft det jobbigt som barn jag med. Med en far som är alkoholist som mor lämnade när jag var 8. Sen efter det var min mor sällan hemma. Det gick ryckten om att jag var horunge i skolan. Jag har blivit mobbad i skolan, har förlorat folk jag har tyckt mycket om i mitt liv samt blivit utsatt för våldtäktsförsök och blivit misshandlad psykiskt av flera killar. Om jag inte hade haft min asperger hade jag nog varit mer illa därann än jag är idag. Jag regerade liksom inte.

När folk får höra om mitt liv då får jag alltid kommentaren att du måste vara stark som lever. Ja lever ja, men det är nog knappt. Iofs är det mer säkert att jag gör det nu, än vad det var för några månader sedan.

Jag mådde som du när jag var i din ålder. Då var jag jättenära att göra det, det där svåra.

Jag var nära att göra det i vintras och nu under våren också. Men nu kommer jag nog att överleva tror jag. Det känns så, och jag har fyllt 29.

Jag har en av mina katter, Blossa på 5 år att tacka för att jag lever. Den dagen hon somnar för evigt, då slocknar någonting inom mig för alltid.

Till skillnad från dig så har jag ändå haft tur. Uppfödarna till mina katter Blossa och Rasmus, och Saffran som tyvärr Änglarna ville ha tillbaka, har jag jättegod kontakt med. De är nästan så gamla så de kunde ha varit mina föräldrar, han är det, men inte hon. De har inga barn, men ville gärna ha, men det blev katter istället. De har jag en så fin kontakt med så jag önskade kvinnan ett grattis på mors dag idag.

Och som barn hade jag ett grannpar med småpojkar som jag ofta var inne hos och var barnvakt åt. Pojkarna förstås. De har jag nog att tacka för rätt mycket att jag lever. Jag pratade med kvinnan i familjen senast idag (läs igår).

Jag har alltid känt mig annorlunda, som jag inte har passat in. Fick svaret i höstas. asperger med drag av ADD/ADHD samt drag av Borderline bland annat.

Synd att du bor i Norrköping ( 11 mil bort ). Men jag kan erbjuda dig min vänskap ändå.

Man är inte vuxen när man är 18-19. Man behöver sina föräldrar en stund till. Katterans uppfödare har jag nu känt i 5,5 år och de har varit mycket stöd. Och dem träffade jag av en slump. Så att du ska hitta ett par vuxna som du kan få det stöd av och känna den tillit till som du aldrig fick av dina egna vuxna visst finns den där. Att du är 18 betyder absolut inte att det hoppet är ute. Det handlar om vänskap med ålderskillnad. Om att ha någon som redan har varit "där".

Jag vet inte, jag kanske babblar om tråkiga och kontiga saker som egentligen kanske är ganska meningslöst…. eller inte. Jag vill egentligen bara berätta att du inte ska känna att du är ensam i skiten. För jag vet exakt hur du mår just nu. De orden du skriver i ditt första inlägg "när livet gör för ont". Just de orden! Ja egentligen hela det stycket, hade kunnat vara jag från 16 årsåldern.

Och vem pratar man med? Ja du har ju tagit steget att börja prata här. Det är bra tycker jag. Vi finns här för dig att luta dig mot. Här får man skrika ut sin vrede, och om det är känsliga saker man behöver få älta så går det bra. Det finns ett "hemligt rum" här för bara tillåtna medlemmar som behöver det. Och kom ihåg, alla ord är värda att nämna. Till och med då man saknar ord är det värt att nämna.

Mm, det känns bättre nu, för min del. Jag har fått säga lite av vad jag tänker. Men frågan är om du mår något bättre…?

Du ska iallafall veta att du har berört mig! Och bara det att du berättar det här för oss betyder att du kämpar! Fan vad du kämpar! Gör det, för du ska veta att jag hejar på dig, varenda hundradels sekund du finns i livet hejar jag på dig!

Tro mig, livet kommer till dig också.

..:k-r-a-m:..

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Tangotime
5/31/10, 12:26 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#9

Johanna! Du träffade mitt i prick! Underbart svar till TS och jag hoppas och tror att Muffy blir lite gladare av att läsa allt det kloka du skrivit! Jag har själv haft en jobbig uppväxt, men nu ter den sig nästan löjligt att må dåligt över!

Muffy, din tid på den här jorden är inte över på långa vägar! Du har så många år framför dig och om du jobbar med dig själv och ger det lite tid kommer även du att bli lycklig! Det finns någon för alla! Det är tragiskt att dina föräldrar inte finns med i bilden längre, men se det som deras förlust. Dom har inte fattat vilken go tjej dom gått miste om. Vi här innepå iFokus finns alltid för råd och stöd! Här kanske du kan hitta någon som bor lite närmre dig som du kan börja träffa och få lite extra stöd ifrån.

[muffy]
5/31/10, 6:45 PM
#10

Tak fina, jag ör glad att jag hittade hit.

Jag blir lika förvånad varje gång någon svara, det finns så myket underbara mäniskor där ute.

BusHanna….du har haft det tufft, verkligen. Jag vet at det finns så j*vla mkt idioter där ute men varje gång man hör något nytt gör det liak ont, det finns inte på min karta hur man kan utsätta sina medmänniskr för allt detta. :(

Mm, jag förvånas ofta över att jag faktiskt lever, så månag gpnger man legat med livet på en liten lite tunn tråd. Hur gör vi egentligen.. Det är imponerande hur starka vi människor är.

Jag har alltid hatat att säga hur jag mår, tänka efetr hur jag faktiskt har det.. för jag har alltid stängt av… jag har varit tvungen.

Det märktes så tydligt idag när jag var hos sjukgymnasten på bup. Då vi skulle pröva på bollmassage, jag fick lägga mig på mage på enhög"säng" så fort hon la ner bollen på mig stängde jag av, så fort någon rör mig stänger jag av oh försvinner… jag fick verkligen anstränga mig för att vara medveten, koncentrera mig på att känna hur bollen rulla på min kropp…. fy vad svårt… fy vad läskigt….känsligt.

Ni är så himla fina, tack snälla snälla för svaren.

jag är nog inne i en period då livet gör extra ont igen.
Men jag är fri nu, det jag alltid bett om, jag har alltid bett om att bli ihålig och likgiltig men nu skrämmer det mig mer än någonsinn. Lägge rmgi ner och ber om nåd….

just nu är jag bara extremt trött, det blev bara 2 timamr sömn o har haft samtal, möte oh sjukgymnastik. Jag borde sova innan det blir fel….

Upp till toppen
Annons: