09. Depression/Ångest

Hur glömmer man?

2010-05-31 23:58 #0 av: NaimaG

Jag har ett minne inom mig som jag gärna vill glömma. Minnet utav den tid tillsammans med en utav mina arbetskamrater som för flera månader sedan bad mig dra åt helvete utan anledning.

Jag kan inte lägga de minnena bakom mig. Varför? Jo för att jag hade känslor för den personen. Hur skall jag glömma, hur skall jag gå vidare. Jag har tagit steget av att säga upp mig från den plats jag arbetade på då något min platschef gick med på och förflyttad blev jag.

Jag vet att den personen har dåligt inflytande över mig för gudarna ska veta hur mycket personen tryckte ner mig och hur stressad jag blev runt den. Personen var också anledningen till att jag åkte in på tvångsvården, det var också sista gången vi någonsin talades vid.

Men hur glömmer man nu då? Hur glömmer man och raderar känslorna, minnena, orden som sades? Känslorna finns där än och de är för starka, starkare än vad jag vill ha dem. Vad ska jag göra? Jag orkar inte ha dessa minnen och dessa känslor.

Anmäl
2010-06-01 00:19 #1 av: kerstinjo

Du kan aldrig radera minnen och känslor, du kan inte fly från dem, men du kan sätta dig ner och fråga dig själv varför minnena har så stor plats hos dig.

Fundera på det onda han har gjort dig. Var det värt det? Fick du någon behållning av det? Tillförde det dig glädje och harmoni i livet?

Minnen och känslor bär man alltid med sig, både onda och goda. Enkelt uttryckt; Det är det som är livet och det är av det som man lär sig. Både på gott och ont.

Men minnen och känslor mattas med tiden om de inte får någon "näring", så ta ett stort steg framåt och tala om för dig själv; Han är inte värd det!

Anmäl
2010-06-01 01:58 #2 av: NaimaG

#1 Jag har sagt det så många gånger för mig själv att han är inte värd det och att han bara har dåligt inflytande över mig men bara av att tänka på honom eller höra hans namn så hugger det i hjärtat, inte utav rädsla eller obehag utan åt ett vackrare håll. Han lyckades alltid fånga mitt hjärta samtidigt som han också bröt ner mig. Han är förvisso funktionshindrad och vet själv inte vad han gör eller att många saker han gjorde var fel.

Detta kanske låter patetiskt men mina närmsta vänner har sagt att jag inte är kär i den han är utan snarare sagt pga att jag kan se mig själv i honom dvs att han förstår hur jag har det och kanske ligger det något i det.

Anmäl
2010-06-01 14:28 #3 av: Bergspuman

Så småningom kommer det att sjunka undan. Du är inne i bearbetningen och du måste få sörja i den takt som passar dig.

Var snäll mot dig under tiden. Men tankarna kommer att vara ditt sällskap länge än. Se till att sköta om dig så mycket du kan för du kommer att vara skör ett tag framöver.

Sorg är vad det är - sorg, och det tar sin tid att komma över svåra saker man varit med om.

Om du kan: skriv ner allt detta. Skriv dagbok. Eller måla. Eller rista i trä. Försök hitta en kanal där du kan ventilera ut dina känslor, tankar och minnen, en kanal som helst inte är destruktiv utan produktiv. Kanske lera? Forma en figur som föreställer honom och krossa den sedan?

Jag har ett par gånger när jag försökt komma till rätta med minnen och negativa upplevelser, använt mig just av kross-taktiken. Hade en tekanna jag tog fram och slog sönder med en hammare. Gillade den inte så det var ingen förlust. Men det satt otroligt skönt!

En annan gång slog jag sönder en mugg jag fått i present och som jag inte heller tyckte om.

Anmäl
2010-06-01 19:42 #4 av: rolnor

Själv har jag en boxsäck som jag kan ge en omgång. Men det jag funderar på är om den här personen kanske väckt andra, gamla känslor av separation till liv, saker som du kanske borde gå till botten med?

Anmäl
2010-06-01 19:47 #5 av: NaimaG

#4 Ja jag har väll judon. Hur menar du då?

Anmäl
2010-06-01 22:16 #6 av: rolnor

Ja att personen ifråga blir som en ersättning för en god förälder som du kanske hade behövt när du växte upp, och nu söker du kärleken och bekräftelse från honom? Alltså ger honom en uppgift som han inte klarar, nåt som du bara kan ge dej själv?

Anmäl
2010-06-01 22:26 #7 av: NaimaG

#6 Om jag ska vara helt ärlig bad jag honom låta mig vara åtskilliga gånger och förklara för honom att jag vill vara för mig själv, vara den jag är. Istället sa han fina ord till mig, prata med mig så fort han fick syn på mig han var som en sämre svans. Detta skedde under den tid då jag och min man hade uppehåll och min man vet hur många gånger jag kom hem och var helt förstörd dels för hur mycket han var efter mig men också för hur mycket han uppehöll mig i mitt arbete vilket gjorde mig stressad samt att min chef blev riktigt förbannad på mig. Till sist gick det så långt att jag hamnade inne på tvångsvården samma dag som han också gav mig skulden för allt snack som skedde runtekring honom och han litterärt sa att han aldrig mer vill ha något med mig att göra trots att han samma dag sa att han aldrig vill förlora mig, jag fick nog och bad honom dra åt skogen. Där slutade även vår kontakt.

Anmäl
2010-06-01 22:30 #8 av: NaimaG

PS. Han bröt ner mig dagligen i 1 års tid och gudarna ska veta hur mycket han ljög för mig för att inte tala om att han konstant härmade mig. Jag berättade exempelvis för honom om mina judo träningar först sa han att han aldrig tränat judo någon månad därpå har han helt plötsligt svart bälte precis som jag.

Ja listan kan göras lång.

Anmäl
2010-06-01 22:32 #9 av: rolnor

Låter som en riktig halvpsykopat, eller kanske sociopat, kan bara beklaga.

Anmäl
2010-06-01 22:33 #10 av: NaimaG

#9 Han har aspergers syndrom, precis som jag men han vet kanske inte riktigt vart han står.

Anmäl
2010-06-01 22:35 #11 av: rolnor

Ja, man kan undra varför han blivit så viktig för dej?

Anmäl
2010-06-01 22:40 #12 av: NaimaG

#11 Det undrar jag också.

Jag har länge frågat mig själv vad jag ser i honom och vad är det jag egentligen är kär i. Mina vänner säger att jag enbart är kär i tanken och jag måste nästan hålla med men att få bort den tanken är svårare. Jag får tex panik av att gå i närheten där han bor och det är svårt att undvika eftersom han bor vid universitetssjukhuset så var gång jag ska till min kontaktperson passerar jag honom och jag är alltid livrädd att han ska befinna sig ute och få syn på mig. Enda sättet jag kan undvika det är att färga håret får då känner han inte igen mig men jag vill inte behöva göra det.

Min man säger att kommer han upp till mig när han med så får han jordens utskällning av honom och går han inte så blir det bråk. Min man hatar allt han gjorde mot mig och den person han lyckades skapa inom mig.

Anmäl
2010-06-02 01:28 #13 av: rolnor

Kanske blir det en speciell kemi mellen er eftersom ni har samma syndrom?

Anmäl
2010-06-02 01:49 #14 av: NaimaG

#13 Förmodligen.

Anmäl
2010-06-02 23:03 #15 av: Hawknestgrove

Se  till att värdesätta den du har  och är gift med nu i stället. Glömma går ju inte, men du kommer att märka att fler och felr dagar går utan att du tänker på honom. Alla har vi såna som varit betydelsfulla för oss, men kanske inte snälla.Tyvärr så finns de kvar i våra tankar och drömmar...

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-06-06 02:35 #16 av: Zaphix

Det låter ju som om han är ett plåster, men ett negativt sådant.

Hade ett plåster i skolan, han följde efter oss konstant, han var en i kompisgänget, men han pratade aldrig. Utan han följde bara efter, konstant. Han pratade inte så ofta, men när han väl sa något så var det skämt som ingen förstod något av.
Han var ett positivt plåster, jag älskar pinsamma tystnader och han gjorde klart min vardag bättre.

Men sen finns det negativa plåster också, och tyvärr har jag råkat ut för dom med. Dom lämnar en inte ifred hur mycket man än ber dom, utan dom är som fastklistrade, oavsett hur långt bort de är fysiskt sätt så är de alltid fastklistrade ändå.
Dom negativa plåstren blir man ofta själv väldigt fäst vid också, för de är duktiga på att göra sig behövda, eller säga saker som man behöver.
Men det som gör dom negativa är att de sänker en, ofta utan att men vet om det själv, men de kan fälla kommentarer som kan vara elaka eller vara allmänt mobbarattitydiga.

Och som du skriver är plåster duktiga på att ljuga, men det gör de bara för att kunna klistra sig fast ännu hårdare. De ljuger för att passa in helt enkelt, du håller på med judo, såklart han också håller på med judo, det är ju så bra att ni har likheter.

Upptäcker man att plåstret ljuger, antingen ignorerar man det bara och och spelar med. Kan leda till roliga situationer. Vill man inte det så kan man konfrontera plåstret, men då kommer plåstret ofta med ursäkter eller så tar den till "tyck synd om mig"-personligheten. Det är nämligen med den personligheter som blir plåster av min erfarenhet. Och den personligheten är duktig på att ljuga och snärja folk för att få energi.

Ofta är det dock omedvetet de ljuger, vita lögner som eskalerar eller liknande. Men att konfrontera det är inte vad jag skulle göra, utan narare spela med. "Jaha, vad kul, vem graderade du för? Vart tränar du? Kan vi inte träna tillsammans? Kan du inte visa ett par tekniker jag har problem med?", inte med syftet att avslöja att den ljugit, det är inte det som är det roliga. Utan det roliga är att se hur långt man kan trassla in sig i en lögn, innan plåstret erkänner att han ljög.

Ljuga är helt okej för mig, kanske lite störande, men spelar man med så blir det roligt.  Konfrontera lögner ser jag bara som översittarfasoner, totalt meningslöst. De ljuger för att få bättre självförtroende eller för att få vänner, då är det onödigt att rubba det med att konrontera.

Plåster har ofta väldigt dåligt självförtroende, men drar sig gärna till dom med bra självfortroende för att försöka få en del av den andra personens självförtroende. Omedvetet ifråns plåstrets sida, men ändock en del av vad de är ute efter, fast de inte vet om det själv.

Men plåstren kanske behövs för en stund, annars skulle man inte låta dom vara plåster, men efter ett tag blir man otroligt less. Och då behöver man dra loss det. Och alla vet väl hur ont det gör att dra loss ett plåster, så man måste dra snabbt för att det ska gå så smärtfritt som möjligt. Det blir otrolig smärta, som snabbt försvinner, men drar man långsamt bli det inte lika ond smärta, men den håller i sig lääänge.
Och om nu är kär i detta plåster, då är det nog bäst att dra snabbt så du slipper ha ont länge. Kom också ihåg att rensa bort klisterresrena ifrån där plåstret satt så allt försvinner. Tar man inte bort resterna så är en del av plåstret kvar. Aceton brukar jag använda för plåsterrester.

Efter att ha drickit ett par glas vin är det nog dumt att skriva inlägg, men ja, lite plåstertankar är alltid bra att få. Även om det nu inte är ett plåster du lyckats få efter dig.

Anmäl
2010-06-06 02:42 #17 av: NaimaG

#16 Satan så du fick mig att skratta åt eländet. Han finns inte i mitt liv längre men klisterresterna finns där dvs minnena och de vill som inte ge vika jag har försökt med det starkaste aceton dvs ränsa tankarna men icke. Jag har dock fått rekommendation från min amerikanske vän att skriva ner allt jag känner för honom och allt han gjort och sedan bränna pappret. Det skall tydligen hjälpa.

Anmäl
2010-06-06 02:55 #18 av: Zaphix

Mindfullness, hört talas om det?

Det är en metod jag använder mig av för att slippa tänka på saker som har hänt och istället leva i nuet.

Googla lite, kanske bra om du hittar nån kurs.

Anmäl
2010-06-06 02:57 #19 av: NaimaG

#18 Jo det har mycket med meditation osv att göra och det utför jag redan men jag lyckas aldrig samla mina tankar och låsa in dem. Yogan däremot hjälper men bara under den tiden jag utför den efter det är mitt huvud fullt igen.

Anmäl
2010-06-06 04:20 #20 av: Zaphix

Chi Gung då?

Har hållit på med det mycket förut och använder mig av dom övningarna när jag behöver lite extra chi. Jag blir energirik av chi gung, får mig att må bra för en stund.

Nu för tiden använder jag iofs mest min chi för att hjälpa andra med, heala och så.

Men Chi Gung är underbart.

(Chi gung är en del av Tai Chi, Chi Gung är meditations och andningsdelen, Tai Chin stridsdelen)

Anmäl
2010-06-06 04:24 #21 av: NaimaG

#20 Tror det skulle ha samma inverkan som meditation och yoga över lag.

Anmäl
2010-06-06 04:47 #22 av: Zaphix

Kanske det, dock är chi något jag lever med, livskraften som man tar tillvara på.

Nä, sova nu.

Anmäl
2010-06-06 04:49 #23 av: NaimaG

#22 Håller med dig. Sova nu och jag har inte tagit min medicin än. Foten i munnen

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.