Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4893 ggr
Hemulen
5/26/10, 4:08 PM

råd snälla

hej

jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag var hos min vårdcentral idag och läkaren jag pratade med säger att jag är deprimerad. Hon ville sätta mig på någon medicin över sommaren, kommer inte ihåg vad den heter men hon sa att den inte har så många biverkningar och att den är mild. Jag är rädd för att ta den eftersom jag är skeptisk mot alla slags piller. Är det någon som har någon erfarenhet av detta? Bör jag ta dem? Läkaren sa att det kan hjälpa mig se mina problem lättare..?

En annan sak jag behöver hjälp med är hur jag ska göra med min sambo. Min depression går ju såklart ut över vårt förhållande och jag försöker hela tiden ge honom en utväg att lämna eftersom jag har sådan skuldkänslor över hur det är, men samtidigt vill jag inte förlora honom. Är rädd att det redan är försent eftersom han inte förstår hur jag mår. Hur gör man det lättare för sina anhöriga? Eller borde jag lämna honom så att det inte går ut över honom? Jag älskar honom men jag vill inte göra honom illa.

Mottager tacksamt alla slags råd!

Annons:
[YlvaP]
5/26/10, 4:19 PM
#1

Jag tycker att du skall testa medicinen i alla fall. Det kan vara din räddning. Jag var tvungena tt byta läkare då hon slutade och fick en psykiatriker istället. Men iaf innan läkaren slutade så fick jag en ny medicin mot bipolärt syndrom och efter ett tag concerta för adhdn. Jag blev då av med min antideppmedicin och även risperidon fast dom var bra för mig.

Men iaf så frågade jag om jag kunde få byta tillbaka till mina gamla mediciner och mår redan bättre. Så testa är mitt svar.

Bergspuman
5/26/10, 4:40 PM
#2

Jag har god erfarenhet av olika depressionspreparat. Inte alltid man hittar den medicin som är rätt, med detsamma. Det är så olika hur man reagerar på olika läkemedel. Men mitt råd är att testa: de är ju till för att höja upp serotoninhalten så att man orkar lägga kraft på att tillfriskna.

När det gäller din pojkvän, så vill jag också råda dig att vara helt öppen om det hela. Älskar han dig och vill ha dig kvar, så stannar han vid din sida, oavsett om du är glad eller ledsen. Vänd på det hela: Om det vore HAN som vore nedstämd, skulle då du inte göra allt för att stötta honom? Vad får dig att tro att han inte skulle göra samma för dig?

Jag har varit exakt i den sitsen. Fick ett deppåterfall när min särbo och jag bara varit tillsammans i ca 4 månader. Jag var såklart livrädd för att han skulle rynka på näsan och lämna mig. Men det har han inte gjort. Tvärtom. Bästa du kan göra är att vara helt öppen om det hela, det tar bort oro hos honom som kan komma av att han inte vet och inte förstår. Och det avdramatiserar.

[rolnor]
5/26/10, 5:25 PM
#3

Jag har förlorat ett par flickvänner p.g.a. mina själsliga problem, hade kanske kunnart undvikas med medicinering i god tid.

Tar en låg dos Zoloft nu och det funkar bra för mej. MEN, jag tycker du ska ta kontakt med nån bra terapeut du kan prata med, själv har jag gått i samtalsterapi i 7 år och det har betytt mycket för mej och min insikt i mina jobbiga känslor. Du kan få kontakt via vården, jag betalade sjaälv en del av terapin och det är rätt mycket pengar..

Lycka till.

Hemulen
5/26/10, 6:22 PM
#4

Tack för alla svar.

Instinktivt, i magkänslan, känns medicinen fel men jag vet inte om det är för att jag alltid varit skeptisk eller för att jag tror att jag inte behöver den. Det kändes bara som hon var så snabb med att vilja skriva ut medicin. Och sedan tillade hon dessutom att kuratorn som jag sk aprata med nästa vecka faktiskt också är EMOT medicinering. Vem ska man då lyssna på? Allmänläkaren som gjorde den första bedömningen eller kuratorn/psykoterapeuten som faktiskt arbetar med depressioner? Jag vet inte, jag är helt förvirrad. Ibland mår jag bra och då känns det så avlägset att jag skulle vara deprimerad men ibland mår jag så dåligt så jag bara vill sova hela tiden så jag slipper känna något. Jag vet inte vad jag ska göra…

Jag tror att jag bara behöver prata med någon som jag inte känner så jag slipper ha dåligt samvete för att jag belastar andra med mina problem. Jag har måååånga hemska upplevelser i bagaget som jag trott att jag försonats med och det har varit ok, tills jag nu har ett seriöst förhållande där min sambo börjat diskutera giftermål och barn, först nu har mina gamla problem kommit upp till ytan och påverkar. Jag har gått runt i 20 år och trott att jag har bearbetat allt och att jag mår bra men det var när jag var singel. Nu när jag har en relation spökar allt det gamla jag trodde jag lämnat bakom mig…Jag vill gärna ta itu med det innan jag går vidare med mitt liv och alldeles synnerligen innan vi skaffar barn (förutsatt att relationen håller igenom denhär prövningen).

Jag tror att jag gjort misstaget att lägga locket på. Jag har aldrig velat prata om mig själv för att undvika att belasta andra. Har i a f tagit kontakt med vården så jag får väl vänta å se… Skulle vara skönt med någon annans opartiska synvinkel och hjälp med att ändra mitt tankésätt.

Tack igen alla, det är sååå bra med sådana här forum. Många kloka människor med livserfarenhet därute. Kram på er!

[rolnor]
5/26/10, 7:21 PM
#5

Ja det finns en konflikt i viss mån mellan psykoterapin och psykiatrin, och den är förtståelig och i viss mån motiverad, men jag tror inte att det är oförenligt att gå på antidepresiv medicin och samtidigt gå i samtal, om viljan till förändring är tillräckligt stark. Jag tycker att din skepsis mot medicin är vettig och att du verkar veta ganska väl var allt det jobbiga har sitt ursprung, så i ditt fall tycker jag att du ska satsa på att gå i nån form av terapi och bara i nödfall använda medicin. MEN det är bara vad jag tror.

Bergspuman
5/26/10, 7:24 PM
#6

Kan tillägga att om dina depressionssymtom är sådana att du får svårt att sova, svårt att äta, svårt att fungera i vanlig vardag, då lär medicin vara effektivt. Terapin verkar mer långsiktigt - medicin kan behövas som stöd under en tid, när man håller på att sega sig upp till ytan igen.

Jag är ingen förespråkare för medicin om det INTE behövs, men mina erfarenheter av hur depression slår, gör att jag ändå rekommenderar det, just för att ditt liv inte ska bli alltför tungt när det är så mycket bagage du behöver ventilera. Obs som stöd, under en tid alltså.

Annons:
Hawknestgrove
5/26/10, 8:12 PM
#7

och en sak, du absolut ska fråga om och be att få extra hjälp för, i så fall är om tabletterna har inverkan på tänderna på minsta lilla sätt. För det är av yttersta vikt att du kollar det, så att du inte får minskad salivavsöndring och dina tänder rasar på grund av detta. Stå på dig och ge dig inte! För du får ingen hjälp i efterskott om du står där med trasiga tänder som har trillat ur.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

[rolnor]
5/26/10, 10:16 PM
#8

Vet inte om dom nya antideppmedicinerna leder till muntorrhet? Det är väl det vi pratar om antar jag, Zoloft, Cipralex, eller Cipramil, Fontec etc.?

kerstinjo
5/27/10, 12:20 AM
#9

#8 Jo, de ger mer eller mindre muntorrhet. Så det är inte fel att vara aktsam.

#TS Klart att du ska prova medicinen, vem vet det kanske leder till att du mår bättre och vad spelar då en liten tablett för roll?

Självklart påverkas ett förhållande om den ena personen inte mår bra, Men varför ska du försöka att ge honom en utväg från förhållandet?

Varför ska du ha skuldkänslor, inför honom, för att du har drabbats av en depression?

Det är så livet är, det är upp och ner, så är det för alla. En del drabbas hårdare och vem vet, nästa gång kanske det är hans tur?

Försök bara att berätta förhonom hur du mår, få honom att förstå. Han kanske vill förstå, men då måste du ge honom en chans.

En del anhöriga kanske inte har en aning om hur det är att må psykiskt dåligt. Då är det vanligt att de backar och drar sig undan. Inte för att de vill utan för att de inte har en aning om hur de ska tackla situationen. De blir rädda, fastän de innerst inne vill hjälpa till.

 Kerstin 

 

[rolnor]
5/27/10, 12:43 AM
#10

Aha, inget jag märkt, varierar kanske?

kerstinjo
5/27/10, 12:47 AM
#11

#10 Självklart kan det variera, men man bör ändå vara uppmärksam.

 Kerstin 

 

[rolnor]
5/27/10, 1:28 AM
#12

kerstinjo, Jag tycker att du lite för lätt på "en liten tablett" dom här medlen har en ganska stor inverkan på hjärnans kemi, jag har själv försökt sätta ut Zoloft men det gick bara inte, allt blev nattsvart, värre än det var innan medicinering, så nu går jag på en lägre dos.

Jag vill hävda att psykofarmaka alltid är en kompromiss och att man ska försöka med någon terapiform istället om det är möjligt att klara sej i livet, behålla partner, arbete etc. Så tycker jag.

Hawknestgrove
5/27/10, 1:58 AM
#13

om det är någon, som har respekt för  psykofarmaka så är det nog Kerstin…. så hon menar nog inte något förminskande i ordet liten….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Annons:
Tangotime
5/27/10, 8:23 AM
#14

TS Jag var väldigt mycket emot antidep tidigare. Mest för att en dum läkare hånade mig och skrev dessutom ut en massa olika saker som jag inte alls behövde. Han pressade mig hårt och var allmänt knäpp i huvudet. Då bestämde jag mig för att inte ta något. Men nu så här 7-8år senare önskar jag ju att jag kanske bett en annan läkare skriva ut eller ge mig råd. Men det är ju lätt att vara efter klok.

Om du har bra förtroende för läkaren så kan det vara idé att prova ett par månader! Sen tror jag inte att man löser några större problem med antidep. Utan att gå och reda ut ett och annat hos psykolog/terapeut osv. Så det kan vara idé att ta kontakt med en sådan och när du gått ett par gånger och ni börjat få klarhet i vad som orsakar din depsession så tycker jag att din pojkvän kan följa med dit! Det kan hjälpa honom att förstå lite bättre vad det är du går igenom.

Bergspuman
5/27/10, 9:14 AM
#15

Antidepp löser inte problemet, men den kan ge den kraft man behöver för att reda ut problemen.

Sedan ska vi inte sticka under stol med att medicin kan vara livsnödvändigt i en del fall. För min del är det så. Äter jag inte medicin, får jag återfall obevekligt. Och när jag är som sämst i depressionen, då är det ingen levande varelse vi pratar om. Utan ett vrak, ett skal. En som inte har ansiktsmimik, inte vill äta, rör sig långsamt, gör saker med yttersta möda, och som tappat lusten för ALLT.

Antidepp kan göra att du mår lite bättre så att du orkar genomföra terapin.

kerstinjo
5/27/10, 11:24 AM
#16

¤13 Som du säger Gunilla, så har jag, av onämda anledningar, en stor respekt för olika läkemedel.

#12 När jag skriver "en liten tablett", så menar jag att om en enda tablett kan göra skillnaden på ett deprimerande tillstånd och ett liv med livskvalitet, så är det värt att ta denna "lilla tablett".

Jag är också fullt medveten om att psykofarmaka inte löser några problem. Men ibland kan en depression utlösas utan att det finns några bakomliggande orsaker.

Det behöver inte alltid vara en psykologisk reaktion bakom en depression, en depression kan även uppstå p.g.a. biologiska faktorer och då finns det inget att utreda på det psykologiska planet.

Det kan vara en biologisk obalans mellan signalsubstanserna seratonin, dopamin och noradrenalin.

Om man får diagnosen depression av en läkare, så ska depressionen behandlas. En obehandlad depression förorsakar ett onödigt lidande och depressionen kan förvärras eller bli kronisk.

Vägen till ett tillfrisknande är individuell men symtomem klingar fortare av med antidepressiva medel än med enbart psykologisk behandling.

Men går inte depressionen över med enbart läkemedel kan den behandlande läkaren skriva en remiss till psykiatrisk avdelning för en KBT-behandling eller en kognitiv behandling, som har goda effekter. Ibland i kombination.

 Kerstin 

 

Hemulen
5/27/10, 12:04 PM
#17

Tack alla för era svar, det ger mig mycket att tänka på.

Det är ganska svårt att bedömma om jag är i behov att tabletterna tycker jag. Jag klarar fortfarande av att sköta mitt jobb, även om jag emellanåt är väldigt trött när jag kommer hem efter att ha "spelat" gladare än vad jag känner mig. Jag har många stunder när jag känner mig stark och som att jag klarar av allt jag måste bearbeta. Men kanske lika många när jag bara vill glömma allt och alla och bara sova. Det känns tufft men ändå som att jag är på rätt väg. Jag saknar ofta aptit men äter ändå precis som vanligt eftersom jag vet att det är viktigt. Sömnen är si sådär. Jag har extremt svårt för att gå upp på morgonen och tröttheten sitter i hela dagen. Jag är ALLTID trött. Jag har ingen lust att umgås med folk men tvingar mig själv att göra det ändå. Jag aktiverar mig. Tyvärr var jag tvungen att lägga min träning på is dock eftersom det blev ett tufft stressmoment och jag orkade inte spela glad även där när jag redan gjort det på jobbet hela dagen. Dessutom ältade jag allt som inte gick bra under träningen (jag tränar kampsport), alla tekniker som inte satt, alla misstag jag gjort, hela natten. jag klankar ner på mig själv när jag inte lever upp till mina högt satta förväntningar på mig själv. Jag har ofta hjärtklappning och adrenalinrusningar fast jag kanske ligger och vilar. det händer att jag t o m vaknar om nätterna med rusande hjärta. Jag tänker extremt många negativa tankar numera och min självkänsla är dålig, något jag aldrig haft problem med förut.

Jag sökte hjälp eftersom jag märkt att det blivit svårare att känna glädje, men även andra typer av känslor som t ex sorg. Ibland känns det som jag inte känner något alls. Jag tror att jag inte är så deprimerad ännu att jag behöver medicin men jag ville inte vänta tills jag nått botten, utan jag ville träffa en terapeut nu medan jag fortfarande känner någon typ av kontroll. Jag kanske lurar mig själv?

I början hade jag ingen aning om varför jag mådde dåligt. Det kändes som dessa känslor smög sig på mig. Jag skrev t o m en tråd om det. Jag tänkte och tänte på vad det kunde bero på men hade ingen förklaring. Efter ett bråk om disk med min sambo ramlade plötsligt poletten ner och jag började se saker om mig själv lite tydligare. Jag kunde se ett handlingsmönster och det var då jag bestämde mig för att söka hjälp. Så fort jag erkänt för mig själv att jag visst mår dåligt och vad det kunde bero på mådde jag mycket bättre, dock har jag mycket skuldkänslor och tycker att det är oerhört pinsamt och generande (helt ologiskt kanske men jag har en dum föreställning om att jag måste vara stark och klara av allt själv).

Jag har berättat det för några av mina närmaste vänner och min sambo och det kändes som jag blev av med en stoor börda. Den lättade ytterligare efter mitt möte med läkaren igår men jag har fortfarande lång väg kvar. Nu måste jag bara ta ställning till medicinen.

Tack alla som svarat än en gång. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns att ha någon att bolla dessa tankar med.

Kram på er!

[rolnor]
5/27/10, 3:08 PM
#18

#16 Jag vill hävda att det just blir obalans mellan dom signalsubstanser du nämner, vid psykisk ohälsa som i sin tur ofta beror på en uppväxt med otillräckliga föräldrar. MEN, det kan ju vara vitaminbrist också, eller något annat mera somatiskt. Det är  min åsikt.

kerstinjo
5/27/10, 3:26 PM
#19

#18 Menar du att de flesta som får psykiska problem oftast har haft en uppväxt med otillräckliga föräldrar?

 Kerstin 

 

HannaM
5/27/10, 3:57 PM
#20

Ooops är det så får jag genast sluta må dåligt.

Annons:
[rolnor]
5/27/10, 4:39 PM
#21

#19 Absolut, sen kan det finnas somatiska skäl, som t.ex. hjärntumör.

Har läst en del böcker i ämnet så jag skriver inte i nattmössan.Glad

Hawknestgrove
5/28/10, 1:57 AM
#22

En sak har du  kanske tänkt på Vanliga betablockerare? det fick min före detta av sin psykiatriker i stället för nervtabletter. Tänker på det du skriver om att  du får adrenalin rusningar. Inderal. HAde  en verkligt bra effekt på  min sambo i allafall utan tråkiga biverkningar.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

HannaM
5/28/10, 2:09 AM
#23

#21 Och när man inte har otillräckliga föräldrar, hjärntumörer eller bristsjukdomar vad kan det vara då?

[rolnor]
5/28/10, 2:57 AM
#24

Jag antar att det är din egen situation du menar och det kan ju vara för dej som så många andra att känslorna är omedvetet förträngda, jag har haft gott om såna känslor innan jag gick i PDT och har fortfarande mycket att gräva i. Hur ser du på din barndom, minns du bra hur det var mellen er i familjen, minns du trygghet, kärlek, eller minns du kanske mycket lite (som jag gjorde)?

HannaM
5/28/10, 3:26 AM
#25

Eller så beror det på något annat än föräldrarnas brister och bristen i min relation till dom?

[rolnor]
5/28/10, 4:11 AM
#26

Ja, menar du att du tar på dej ansvaret, att det är ditt fel?

HannaM
5/28/10, 4:15 AM
#27

Jag menar att problemen kan ha kommit ur något annat än just föräldra-barnrelationen.

Annons:
Tangotime
5/28/10, 8:45 AM
#28

#17 Nu har jag bara hunnit läsa dina första rader i inlägget. Men villsäga att det är bätre att börja medicinera liiite för tidigt än för "sent". Om du mår dåligt nu och inte kan bli bättre på egenhand under ett par veckor så kommer det sannolikt gå nert och du må sämre och sämre. Jag hade kunnat vända mig ut och in för att få tillbaka dom åren jag tänkte som du innan det blev en mindre katastrof. Nu sitter jag i "skiten" och har svårare att ta mig upp än vad jag tror att jag haft om jag börjat med det här första gången det kom på tal. Bara en tanke.

[rolnor]
5/28/10, 3:44 PM
#29

#27 Som vad då? Man kan ju tänka sej en medfödd hjärnskada förstås.

kerstinjo
5/28/10, 7:46 PM
#30

# 29 Varje är vårdas ca. 59 000 personer i vården för sina psykiska problem/sjukdomar.

20-40% av Sveriges befolkning uppger att de lider av psykisk ohälsa.

31/12 2009 var Sveriges folkmängd  9 256 347.

 Så du menar att de som lider av psykisk ohälsa, ett antal mellan 462 817-3 702 538 st, har haft en dålig uppväxt?

Källa; www.socialstyrelsen.se

T.ex. Bipolär sjukdom och schizofreni är starkt ärftligt belastad och har inte mycket  med uppväxten att göra.

En depression kan utlösas av årstidsskiftningar, ensamhet, arbetslöshet, förlossning, nära anhörigs död, låg självkänsla, fattigdom osv.

Det är en biologisk och biokemisk känslighet, som gör att de lättare blir deprimerade, genetiska faktorer spelar också in. T.o.m. sömnbrist kan ge upphov till en depression.

Autism beror på en medfödd (eller förvärvad) störning i hjärnan.

Droger och alkohol kan även de utlösa psykiska besvär och ångestsjukdomar.

Osv. Osv.

Visst finns det ångestsjukdomar och psykiatriska besvär som härrör från en hemsk barndom/ungdom, men man kan inte generalisera och säga att alla psykiatriska problem beror på dålig barndom/ungdomstid.

Då är vi nästan tillbaka till 1900-talets första 50-60 år, då man ansåg att många psykiatriska problem berodde på en dålig mamma/pappa.

 Kerstin 

 

[rolnor]
5/29/10, 12:29 AM
#31

Jag vill nog mena att föräldrar generelt är mer eller mindre otillräckliga, så siffrorna säger inte emot min mening. Du ska såklart hålla fast vid din uppfattning, lika klart som att jag får ha min.Glad

kerstinjo
5/29/10, 12:45 AM
#32

#31 Visst får du hålla fast vid din inställning.

Men jag för min del litar mer på vad vetenskap och forskning har kommit fram till.

Varför göra som man gjorde ända fram till 1950-talet och skuldbelägga föräldrarna?

 Kerstin 

 

[rolnor]
5/29/10, 3:18 AM
#33

Ja, det är intresant, om dom verkligen har skuld, dom är ofta omedvetna om sin förmåga/oförmåga att se/älska sitt barn, och barnet upprepar ofta i sin tur samma dåliga föräldraskap i sin tur, med sina barn, det går i arv. Jag ska väl nämna att jag har 7 år i samtalsterapi och min bild av min mor (som idag är psykotisk) är kristallklar och mycket från min uppväxt har blivit väldigt tydligt för mej. Det "svarta hålet" inom oss där kärleken och bekräftelsen borde finnas kan vara oerhört smärtsamt och kränkande att se, och är enligt mej motorn i all psykisk ohälsa. Ja, sån är min bild.

HannaM
5/31/10, 12:51 AM
Annons:
[rolnor]
5/31/10, 2:20 AM
#35

#34 Ingen överraskning!!Glad

Bergspuman
5/31/10, 9:06 AM
#36

Jag skulle vilja säga att ni alla har rätt. Samtliga inslag ni beskriver är bidragande orsaker till depression. Men depressioner kan inte idag härledas enbart till EN orsak, de uppkommer oftast av ett komplicerat samband mellan sociala, känslomässiga och biologiska faktorer.

När det gäller mig själv, finns ett antal sårbarhetsfaktorer med, alltså jobbiga upplevelser i barndomen plus en bristande anknytning till min mor. Samt en eventuell ärftlighet som jag inte vet så mycket om, eftersom ingen av mina tidigare släktingar, föräldrar, syskon, mor-farföräldrar någonsin varit klart diagnosticerad eller haft uttalad psykisk ohälsa.

Vissa får depressioner som tycks komma inifrån.

För egen del börjar jag mistänka att mina depressioner kan ha något att göra med den järnbrist jag dragits med i drygt 1 års tid. En följd av järnbrist är bl a depressioner. Vet att hb-värdena började knasa första gången 2003, men lite senare var de bra igen. Men för vad jag vet, kan de ha börjat dala så sakteliga under hela 2000-talet tills det upptäcktes för 1,5 år sedan (hade inte varit på någon regelrätt hälsoundersökning i mellantiden)

Nå, en teori, men för varje individ är det viktigt att titta på vad som spelat in just för DEN individen.

För individ A kan det mycket väl ha varit en grym uppväxt som orsakat det hela. För individ B kan det komma inifrån / vara ärftligt. För individ C kan det vara en kombination, osv.

HannaM
5/31/10, 1:31 PM
#37

Om en 30årig tjej kommer i kontakt med psykiatrin och berättar att hon mår dåligt för hon blev utsatt för våldtäckt för tre år sedan ska man då genast anta att hon antingen har en hjärnskada eller haft en bristande relation till sina föräldrar? Jag menar, hon mår ju dåligt?

[rolnor]
5/31/10, 2:11 PM
#38

Nej, det är helt riktigt, traumatiska händelser senare i livet kan också ge problem, du har rätt.

Upp till toppen
Annons: