Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 7673 ggr
Yeay
5/15/10, 4:05 AM

Kraftiga humörsvängningar

Hej!

Jag brukar vara här inne och läsa en del, skriver dock väldigt sällan. Men det sista har jag haft så sjukt mycket humörsvängningar så jag tror nästan jag håller på att bli galen!

Jag har mått dåligt sedan jag vart 11-12 år, gick första gången och hade regelbunden kontakt med en kurator när jag var ca 17 år och när jag var ca 18 år kom jag även i kontakt med en psykolog via vårdcentralen. Idag är jag 19 år och har precis genomgått en ganska stor förändring i mitt liv, jag har gått från att bo hemma hos min far och styvmor till att flytta 70 mil hemifrån och bli sambo med min pojkvän, en förändring jag är riktigt lycklig över även om det samtidigt är lite skrämmande då det ju blir mycket nytt. Gymnasietiden har inte fungerat alls då jag inte klarat av det psykiskt och ja, jag har mått riktigt dåligt helt enkelt, äter fluoxetin mot nedstämdhet och social fobi så jag har ganska uppenbart fruktansvärt svårt för människor överlag. Jag har även fruktansvärda problem med att lita på folk och är så löjligt svartsjuk så fort någon annan ens är i närheten av min pojkvän att det känns som om något äter upp mig innifrån trots att jag vet att jag inte har sett minsta lilla tecken eller har minsta lilla orsak till att vara svartsjuk egentligen. Hmm, svamligt detta blir nu och jag har inte ens kommit fram till vad jag skulle skriva om. Suck.

Mina humörsvängningar var det ja. Förut kunde jag vara på relativt bra humör och det gick lite upp och ner efter omständigheter och sen plötsligt utan orsak spec på kvällen kunde humöret ta sig ett djupdyk rätt neråt och jag kurar ihop mig i en boll och ligger och skakar och har panik. För att en stund senare lugna ner mig och bara vara apatisk. Och ja, såna där saker kom utan orsak. Men jag hade iaf en hyffsad jämn nivå som humöret låg på och jag trodde mig iaf veta hur jag skulle må om 2 minuter.

Nu den senaste tiden. Sedan någon månad eller två tillbaka har mitt huvud bara blivit helt uppochner och det gör mig halvt galen! Jag kan bli helt hyperaktiv, superglad och stå och hoppa och studsa och vara så lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen ena stunden, sen två minuter senare sätter jag mig ner och funderar över hur jag ska ta livet av mig, fem minuter senare blir jag glad igen och därefter går jag plötsligt runt och känner mig arg och vill slå någon trots att jag inte känner att det kan finnas någon rimlig orsak till att jag skulle vara arg. Och så hoppar det mellan massor med olika sinnesstämningar titt som tätt och jag känner att jag verkligen har noll koll på hur jag kommer må om två minuter ens. 

Dessutom har jag börjat gråta så fruktansvärt ofta. Jag förstår inte vad det kommer ifrån, jag har knappt kunnat gråta alls på flera år och nu gråter jag vanligtvis minst en gång om dagen för minsta lilla skitsak.

Hmm, jag vet inte alls vad jag vill ha ut av det här men jag är bara så trött och arg på mig själv just nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till när min pojkvän inte är hemma och kan hjälpa mig. Bah, lägger över alldeles för mycket på honom säkert. Känner mig dålig och arg.

Hmm, borde radera och skita i att publicera det här men jag vet att en del av mig kommer ångra mig då. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.

Men pojkvännen slutar ju jobba snart iaf. Men han har redan hört mitt tjat om att jag blir arg över att humöret svänger så många ggr och det är inte direkt något han kan göra åt det heller. Jag går ju bara hos en kurator nu när jag flyttat hit upp, men har medicin utskrivet tills nästa år nångång iaf, men det enda min pojkvän säger när jag blir för neråt eller för svängig i humöret är att det kanske inte räcker med en kurator, du kanske borde kontakta en psykolog också. Men jag vet inte vad en psykolog kan hjälpa mig med som inte kuratorn kan. Jag vet inte alls, känns som om något är fel med mig.

Jag är så sjukt orolig hela tiden. Jag tror jämt att mina djur är sjuka, jag sitter och klämmer och känner på dem hela tiden för att se så dom inte har några onormala knölar eller något känns konstigt, kollar så tänderna inte ser snett slitna ut, för jag fick nyss avliva ett marsvin pga tandfel. Sen kollat jag så dom inte fått skit i ögonen för ett av marsvinen fick nyss operera bort ett öga och det vill jag inte dom ska behöva vara med om igen. Sen så tittar jag på nosen och så så dom inte verkar snoriga och tittar så dom rör sig normalt osv osv. Bah, jag är helt fixerad vid att dom måste se friska ut. Och minsta lilla inbillade tecken på att dom kan ha någon liten förkylning eller något så börjar jag störtgrina och tror dom ska dö.

Om jag ligger och sover bredvid min kille på nätterna och jag inte tydligt kan höra att han andas måste jag lägga handen på hans mage så jag kan känna att han andas för annars kanske han är död. Så fort någon ens tittar på honom eller han ens pratar med någon annan så får jag upp bilder av honom och någon annan ihop trots att jag vet rent logiskt att det känns helt orimligt, han älskar mig. Jag litar på honom, men ändå är det som att jag kan inte lita fullt ut även fast han inte ger mig några skäl att inte lita på honom. Jag har aldrig träffat någon som han förut och han är verkligen min själsfrände, jag har aldrig kännt mig så trygg med någon, aldrig insett att en annan människa kan skänka en så mycket lycka. Men ändå har jag så svårt för att lita fullt ut på honom.

Åh, inlägget blev helt fel från det jag tänkte från början när jag började skriva. Svamligt och rörigt blev det säkert också, men det är precis så det ser ut i mitt huvud, svamligt och rörigt. Förlåt för att jag tar plats, men jag tror jag behöver skriva det här för att inte råka ösa ur mig allt på en gång när min stackars pojkvän kommer hem efter att ha jobbat. Usch, förlåt. Vet inte vad jag ska ha ut av det här egentligen men. Ja, bara ta plats och bli en börda för någon okänd också kanske.

Annons:
JohannaEkroth
5/15/10, 11:34 AM
#1

Gå till en psykolog du. En psykolig kan skriva ut mediciner, det kan inte en kurator. Det låter som du behöver mer poffisionell hjälp än den du kan få hos kuratorn. Kuratorn är bra att bolla med och kan ge råd, men en kurator kan inte behandla dig på det djupet du verkasr behöva.

På din beskrivning låter det kanske som att du kan ha en Borderline (Emotionell Instabil Personlighetsstörning) eller kanske lida av Biopolär (Manodeppresivitet) Vet inte om den går under kategori Biopolär 1 eller Biopolär 2. Man pendral iaf mellan att vara manisk och deppig. Borderlinen likaså. Borderlinen innehåller även spparationsångest och stor sådan, så det kan i så fall förklara din svartsjuka.

Stor kram på dig

Och kom ihåg: Det är inte ditt fel.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Yeay
5/15/10, 5:10 PM
#2

#1 Ja, mediciner har jag iaf så det räcker till nästa år i mars. Det skrev läkaren jag hade hemma ut till mig innan jag flyttade. Men jag vet inte riktigt om dom hjälper faktiskt. Har ätit dem i ca ett halvår nu och något bättre är det nog men frågan är om det beror på min sambo som hjälpt mig sjukt mycket eller om det kan vara så att tabletterna faktiskt hjälper.

Min pojkvän tycker jag borde gå till en psykolog för han tror inte att det räcker med en kurator då jag ju har en del problem och ganska kraftiga sådana anser han. Jag med till viss del, men alltid finns det någon som har det värre och då kan väl inte mina problem vara så svåra. 

Borderline har jag läst lite grann om faktiskt och känner igen mig sjukt mycket i det som står, har även skurit mig únder några års tid även om jag försöker bli av med det nu med hjälp av min sambo. Knappt skurit mig alls sedan jag träffade honom. Bara någon enstaka gång även fast det varit sjukt lockande ibland. Men så vet jag att det väl inte är så bra att "diagnositsera" sig själv och att man lätt kan känna igen sig i väldigt mycket även fast det inte innebär att man faktiskt har sjukdomen. För jag har på samma sätt kännt igen mig väldigt mycket i GAD tex, då jag är sjukt orolig hela tiden och väldigt rastlös och så av mig. Läste någon symptom lista på vårdguiden och kände igen mig i vartenda symptom mer eller mindre. Men nu känns det som om jag svamlar igen, men känner mig sådär ofukoserad och svamlig så det blir nog inte bättre än svamligt tyvärr :/

Tack för kramen.

Rosaranarosenstrale
11/1/10, 10:59 AM
#3

Hej, hur har det gått för dig? Jag har haft problem med mina känslor alltjämt, ilskan har tagit överhanden nu sedan något år tillbaka. Men det är väl först nu dessa senaste månader som jag tycker att det är olidligt. Googlade och så dök Borderline upp. Och jag känner igen mig på allt, förutom självmordsförsök, men har sedan barnsben bitit mig själv i armen och saker, dunkat huvudet i golvet osv. Nu i vuxen ålder känner jag behovet att bita hårt i något då jag blir arg och sparka och slåss.

Skrev mest för jag inte alls vet var jag ska ta vägen. och och jag är fanimej säker på att jag har BP även min sambo som jag inte förstår fortfarande är vid min sida. Vad ska jag göra?

MVH

Maria
11/3/10, 1:40 PM
#4

Lite OT men en psykolog kan inte skriva ut mediciner utan det är en psykiatriker i sådana fall.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Rosaranarosenstrale
11/3/10, 4:36 PM
#5

Bra att veta :) Jag behöver verkligen meds.

Upp till toppen
Annons: