Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3510 ggr
Bergspuman
2010-05-06 14:52

Så här blev det till slut!

Har ju skrivit och berättat om allt mitt elände på jobbet, och hur min högste chef fullständigt avrättade mig på ett möte inför ledningsgruppen.

Och hur dåligt jag mått och åkt raka vägen ner i en depressiv svacka igen.

Nu har det gått några dagar och saker har hänt.

På måndag fm kom så den där chefen in till mig och stängde dörren. Han sa att det inte kändes bra efter det där mötet, det hade inte gått som han tänkt sig. Nä, det blev inte särskilt trevligt, sa jag eller något sådant. Han nickade. - Vill du verkligen veta vad jag tycker om ditt beteende i fredags?

Ja, nickade han igen och såg allvarligt på mig.

- Jag tycker du betedde dig som en stor BRAKSKIT! sa jag.

Det svalde han utan att blinka, bara nickade igen och såg allvarligt på mig. Jag fortsatte med att säga att jag tyckte hela ledningsgruppen betett sig som en brakskit. Han protesterade inte. 

Det var fan så skönt att säga det, även om jag aldrig i hela mitt yrkesliv sagt så, direkt till någon - för jag har heller aldrig i hela mitt yrkesliv blivit så himla förödmjukad!

Vi kunde säkert ha pratat en stund till, men i det momentet ringde min mobil, det var vårdcentralen. Så han gick. Sedan dess har vi inte pratat med varandra.

Jag ska till min husläkare på måndag och hoppas att det finns möjlighet att jag kan vara sjukskriven på deltid en kortare tid, så att jag får möjligheter att återhämta mig.

Har även kontaktat facket, de rådde mig att begära hjälp och stöd från min närmaste chef. Som alltså sitter i ledningsgruppen han med, och som under det mötet inte lyfte ett finger till mitt försvar… Suck.

Men jag mailade och begärde avlastning. Först ville han ha en specning på timbasis, exakt vad jag gjorde. Jag sa: Det kan jag inte göra, givet vilken typ av arbete jag har. Kan bara redovisa min TOTALA belastning.

När han segade sig, drämde jag i med att om han inte hjälpte mig, var jag tvungen att kontakta facket.

Ja, då kom han med ett förslag om att plocka bort enbart några småuppgifter. Jag suckade igen. Skrev uppriktigt och ärligt att Det är Key user-sysslan jag vill bli av med, för det är den som ger starkast press just nu, och högste chefen bara plågar mig! Och skrev att jag tycker inte företaget erbjuder rättvisa och adekvata förutsättningar för mig att utföra den här sysslan, enligt det koncept man fastslagit på koncernnivå.

Då tog det äntligen skruv. De där sysslorna har "lagts på is", dvs. jag är inte permanent befriad från dem, men jag har iofs bestämt mig - någon annan får ta över.

Igår kom mitt fackliga ombud på jobbet och pratade med mig, bl a om kommande löneförhandling. Men så kom det fram att min högste chef varit där och pratat med honom och nämnt det olycksaliga mötet. Troligen för att han var en smula orolig för att det skulle bli "en större sak". Ha ha. Han har alltså insett att hans sits inte är så djävla bra, om detta kommer fram till hans överordnade.

Helst eftersom han gjort sig skyldig till samma beteende förut, gällande en annan anställd på samma företag. En som jag känner väl, och jobbar med f ö.

Jag känner mig lättad över att gå någorlunda oskadd ut ur detta, och utan att behöva dra till mitt grövsta artilleri. Och jag tror inte jag behöver frukta repressalier. Jag har några trumfkort på hand om det skulle behövas.

Men nu får jag betala priset för all den press som jag utstått. Ryggen har pajat, och visserligen håller jag på att hämta mig ur den depressiva svackan, men jag är ack så slutkörd.

Min högste chef hade tydligen också betonat att han ville att jag skulle vara kvar på företaget, när han talade med fackombudet. Troligen insåg han också att efter en sådan sak, skulle jag umgås med tankar om att dra därifrån som en avlöning.

Men jag pratade med särbon i helgen och han rådde mig att inte göra något förhastat, och det har jag lovat honom.

Jag känner också att jag har gott stöd hos ett flertal kollegor på jobbet, för vilka jag har berättat det som hänt. Det har gjort att jag bestämt mig för att ge företaget en chans till.

Men jag sa rent ut till fackombudet att jag vill aldrig mer behöva arbeta med högste chefen, om jag kan slippa det. Jag kommer inte att motarbeta honom öppet, och jag kommer att göra det som krävs, men jag tänker se till att kontakten är på en ytterst minimal och helst obefintlig nivå. Han har ett väldigt negativt inflytande på mig, och jag måste se till min psykiska balans för att fungera.

OK det blev långt igen, om du orkade läsa ända hit så får du en eloge här av mig Glad.

Hälsningar

Annons:
[Tassy]
2010-05-06 19:57
#1

Det var glada nyheter! Heja dig! Glad

Upp till toppen
Annons: