Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

ÄR jag galen?

2010-04-26 20:10 #0 av: pernillaa

Hej

Det här kanske är lite mysko förfrågan om man säger så men måste få veta. Kan vara något hos mig som gör att jag inte har några kompisar kvar. Något som jag inte ser men kanske en utomståënde kan se det. Har haft en konflikt med en numera föredetta kompis. Skulle vilja lägga upp lite sms som gått mellan oss och ett brev jag skrev för att avsluta. Jag vill att ni är helt ärliga, strunta i hur jag kan tänkas reagera på det ni säger för jag behöver veta för att förändra något om det är något jag missar. Det här kommer att bli väldigt väldigt mycket att läsa så hoppas att någon överhuvudtaget orkar läsa det här och ge ett svar.

Vi umgicks mycket förrut när vi gick skola tillsammans. dom har stöttat mig när det har varit svårt och jag har stöttat dom också. Det är 3 systrar som jag gick skola tillsmmans med 2007. Konflikten blev mellan mig och den yngsta av dom.

Jag slutade skolan 2008 i samband med sepparation från sonens pappa.

Dom fick nya kompisar och var ute och festade mycket. Försökte hålla kontakten men jämt när jag frågade om dom ville komma och hitta på någonting så var dom och skulle festa. Ingen inbjudan, ingenting. Gick förbi dom då och då, handlar kanske om 3-4 ggr, men dom var aldrig hemma. Bad deras mamma hälsa.
Fick ett sms där dom frågade om dom kunde få ha förfest hemma hos mig, ett helt gäng med okända, en helg för dom skulle till hotellet och festa efter det. Dom sa i samma sms att jag kunde få följa med till hotellet då.
Fick sen inget svar via sms, försökte ringa, för dom hade börjat vela om det skulle bli nån förfest hemma hos mig eller om dom skulle fara nån annastans.
Gick då till skolan och pratade med dom där och fick veta att dom skulle till stan istället. Då var jag helt plötsligt inte medbjuden alls och så sa hon dessutom ordagrant "Vi kan komma till dig när vi har slut på pengar eller ingenting att göra!"
Var det ett skämt så förstod jag det inte.
Gick därifrån ledsen över det hon hade sagt och med då också vetskapen att dom hade nya kompisar och liksom bara försvunnit och bara var och festade i stan hela tiden och inte hörde av sig ens för att meddela att förfesten var inställd så dro jag slutsatsen att, jaha, jag har blivit en reservkompis!
Fick också känslan av att min sons pappa hade varit huvudattraktionen när vi började umgås för han var en sån perfekt värd och bjöd på allt möjligt och hjälpte dom med att sätta ihop möbler och grejer.

Har kännt mig så otillräcklig som kompis dels för att jag är fattig och har liksom inte kunskap att laga god mat att bjuda på eller ens råd. Trist lägenhet och mår dessutom dåligt psykiskt och är nervös när jag umgås med folk, särskilt tjejer för jag känner mig så värdelös.
Har som sagt skickat sms nån gång. Försökt fler gånger att bjuda in dom. Har liksom spenderat en massa pengar på att inreda mitt hem så att det ska vara intressant för folk. Tror jag från början skaffade mina axlotlar för att jag ville att folk skulle vilja vara hos mig. Det är ju fel det men vad fan, en person med bara trauman i historiken, ingen koll på media och resten av världen m.m. har ingenting roligt att prata om. jag har INGENTING annat att erbjuda förrutom att jag kan stötta när dom mår dåligt. Vad gör man liksom som kompisar om man mår bra och har det bra då?!
Nä är lite twistad i min syn av vänskap kanske men har fått lära mig hela mitt liv att jag är värdelös.

Hur som helst så gick det typ ett halvår och dom hörde inte av sig. Jag beslöt mig liksom för att dom får fan höra av sig. Fick nog tillslut en natt och skrev ett sms. Har inte kvar sms:et men ska försöka återge det jag minns att jag skrev i alla fall.

"Hej. Jag vill inte bråka eller så men jag blir så less på att alltid vara en reservkompis. Har liksom ingenting att erbjuda och har förlorat så många kompisar p.g.a. det. Men det du sa ´Vi kommer till dig när vi har slut på pengar och ingenting att göra´det är inte okej. Det sårade mig. Ni fick nya kompisar och bara försvann och var ute och festade hela tiden. Hur som helst vill jag ha tillbaka min nyckel."

Det där om nyckeln handlar om reservnyckeln hem till min lägenhet som dom hade hos sig. Ville ha tillbaka den för att jag tyckte det skulle bli konstigt att komma hem till dom och be om reservnyckeln om vi aldrig umgicks och fick vibbar att dom inte riktigt ville umgåps med mig så hemskt gärna.

Några dagar senare låg min reservnyckel bara i min brevlåda. Inget svar, ingenting, bara nyckeln tillbaka.
Fattade ju att dom måste ha blivit stötta av det jag skrivit. Jag lät det gå några veckor med fortsatt hopp om något svar och valde tillslut att skicka ett till sms, med avsikt att skapa en dialog kring allting och förklara vad jag menade. Här har ni mitt sms ordagrant.

"Hej. Jag har tänkt länge på det där jag skrev. Jag vill absolut inte bråka med er. Hade förväntat mig nåt svar men eftersom ni bara lämnade igen nyckeln så antar jag att ni blev sura. Jag fick bara känslan av att jag blev ointressant så fort krisen efter separationen var över. Plötsligt var det bara de nya kompisarna som gällde och fester i stan. Jag har kanske inte så himla mycket intressant att erbjuda men jag trodde inte sånt behövdes i vår vänskap. Det där som nån sa att ni skulle komma till mig när ni hade slut på pengar och ingenting att göra, sårade mig. Som om jag jag bara skulle agera underhållning. Då gjorde ni mig till en reservkompis. Saknar er iaf. Pernilla"

Här är sms-svaren som följde.

Hon: "Jag vill inte ha nåt mer att göra med dig. Trodde d var solklart när du såg nyckeln i brevlådan. Vi kommer aldrig mer att bli vänner för att du är för ombytlig, misstänksam och har förolämpat mig genom att säga att jag utnyttjar mina vänner. Att du saknar oss mot din egen vilja tar vi inte som en komplimang. Snälla svara inte, d är ingen mening. Radera mitt nummer bara. är ledsen att d blev såhär."

Jag "Jaha så du är förolämpad. Vad fan menade du med det du sa då? Ska jag skämmas för att jag säger ifrån över nåt jag tyckte var oförskämt och sårande? Och vad menar du med att jag är misstänksam? Det är fegt att inte ens försöka reda ut ett problem. Om jag bara missuppfattade det du sa så säg det då!"

Hon: "Radera mitt nummer och lämna mig ifred d är allt jag ber om."

Jag: "Det enda JAG ber om är en förklaring och ett riktigt avslut eftersom det är det du vill. Förklara vad du menade med det du sa så ska jag aldrig höra av mig igen."

Hon: "Jag har ingen tid för att förklara varför ditt beteende är så pass fel att jag inte vill vara din kompis längre. D vet du själv. Jag behöver inte din tillåtelse för att avsluta våran vänskap, d har redan hänt efter du skickade det första trevliga smset. D är tydligt att du inte litar på mig och i mina ögon var d aldrig från början din mening att vara min vän. D är tydligt nu. Jag kan inte bli vän med nån som svikit mig på d sättet. Doppas du har fått nog nu."

Jag: "Jag ville gärna vara er vän men var väldigt osäker i mig själv och var rädd att jag inte skulle räcka till som vän när sonens pappa och hans värdskap försvann. Du gör dig själv till ett offer. Det har du tid att sätta dig och framföra men inte svara på mina enkla frågor. Jag sa aldrig att du behövde min tillåtelse, bara att jag ville ha en förklaring. Troligtvis beror allt det här bara på missförstånd men du är för feg för att försöka reda ut det. Lycka till att få ett välfungerande förhållande med den inställningen. Du kommer alltid att vara en djävla fegskit i mina ögon hädanefter!"

Hon: "Du borde verkligen skämmas för vad du sa men tack ändå nu är jag 100 % säker på att jag fattade rätt beslut. Du vet inte vad vänskap betyder annars hade du kvar några vänner och om jag är en, som du så vackert omskriver ´fegskit´, så varför har jag vänner som uppskattar mig och tvärtom. Lycka till med ditt liv.

Jag blev så sårad av det där hon sa om att jag inte hade några vänner kvar så jag skickade inga fler sms. Tyckte hon gick över gränsen där. Blev skitarg sen och skrev ett långt brev istället. Jag klarar inte riktigt av att diskutera med folk face to face p.g.a. hur min sons pappa bara ignorerade mig i våra diskutioner och skrattade åt mig. Blir så nervös och får hjärnsläpp. Står helt stilla. Ville bara gå över dit och säga allt jag kände och tänkte men jag valde att skriva det istället. Här kommer mitt långa arga brev.

 

"Hej

Visst, alla grälar då och då, alla har behov att gräla bara för grälandets skull ibland(dumt nog), man säger saker under pressade tillstånd som man inte menar eller saker man menar men på ett klumpigt sätt. Man har dåliga dagar och tar ut det på fel person eller så blir det på rätt person men man förhastar sig och säger överilade saker på fel sätt eller fokuserar på fel sak. Man kan vara stolt och inte vilja erkänna sina fel och vägra ge sig bara för sakens skull. Gör vad fan du vill av allt det här. Jag är säker på att du kände allt som du skrev igår och säkert också kommer känna länge. Kanske aldrig kommer sluta känna. Fine. 

Men vill man inte försöka lösa ett problem så går det inte och oavsett typ av relation så är man alltid två om att bråka. Tro inte för en enda sekund att allt är bara mitt fel. Som jag sa, det kanske bara är en massa dumma missförstånd. Allt det där skiter jag i, det får fan vara som det är nu. Så länge du har den där inställningen går ingenting att förändra och du verkar ha bestämt dig. Kommer inte försöka förändra det heller. Skiter fullständigt i vad du har för syn av mig numera. Jag struntar i vad du tror dig ha haft ut av vår tidigare vänskap eller vad du tycker att jag gjorde fel eller så.

Allt det där skiter jag i. Men det var en sak som jag vill säga ett par ord om, som jag måste säga för att stå upp för mig själv och mitt liv.

Du skrev "Du vet inte vad vänskap betyder annars hade du kvar några vänner och om jag är en, som du så vackert omskriver, ´fegskit´, så varför har jag vänner som uppskattar mig och tvärtom."

Det där var ingenting annat än ett försök att trycka ner mig baserat på antaganden du gjort. Det där vet du ingenting om. Mitt uttalande om att jag tyckte du var en fegskit i mina ögon, var någonting jag baserade på konversationen vi just haft. Jag hade belägg för det jag sa. Och det var någonting jag tyckte. Man får tycka vad man vill. Jag tyckte du var en feg djävla skit för att du inte kunde svara på vad du menade med sakerna du sa.
 Jag var upprörd över det andra du skrev också, men det där grät jag över för det sårade mig verkligen. Fattar liksom inte hur du kunde reagera så starkt på det jag sa, så du tyckte jag förtjänade nåt sånt. Fattar inte varför du är så djävla bitsk. Du slängde skit i ansiktet på mig, enbart för att vara elak. Det är inte synd om mig för det, för att jag blev ledsen. Men jag blev djävligt arg sen för jag tar inte skit av folk längre.

Du sitter alltså och säger att du vet någonting om hur jag har det nu, hur jag har haft det sen vi pratades vid sist, hur jag hanterar mina kompisar och hur min vänskapskrets ser ut. Vilka är dina källor om jag får fråga?! Du jämför dessutom oss båda. Lyssna här, det går inte att jämföra!
Jag har varit sjukskriven ungefär 75 % av mitt vuxna liv. Jag har haft kris efter kris hela livet igenom, och med det inte sagt att du inte också haft kriser. Klart att du har haft det, men det vet jag inte så jättemycket om så det tänker jag inte gå in på. Jag har mått så dåligt sen separationen så jag har varit tvungen att till största delen avskärma mig från omvärlden i form av att jag inte klarar av att se på nyheterna, lyssna på radio, inte klarar av att se vissa filmer m.m....för att jag helt enkelt inte orkar höra om allt djävla elände. Jag orkar inte bry mig om vädret, har ingen vidare koll på tid m.m. Jag har varit sjukskriven sen januari 2008 och går i terapi för gruppvåldtäkten jag varit med om och det sonens pappa gjort och gör mot mig mm. Och du vet mycket väl vad det handlar om, även om det är lätt att falla för den där charmknuttens tricks och välsmorda munläder så vet du allt det där mörka under hans perfekta fasad. Det kan du inte förneka för dig själv. Hur som helst, eftersom jag inte orkar med allt runtomkring, vad fan ska jag prata om med folk jag träffar? Mitt sunkiga liv? Nä det vill inte folk höra på...så det är väldigt svårt att inleda en konversation med en okänd människa. Det är en helt annan sak med människor man redan känner.

För det andra så går jag inte i skolan eller jobbar eller har någon annan aktivitet som gör att jag automatiskt träffar nytt folk med jämna mellanrum, som du gör.

Jag skiter i om det jag har på mig är mode, jag sminkar mig inte, jag gillar inte att vara ute och festa så djävla hårt längre. Det kommer med åldern. Sen har jag barn varannan vecka hemma hos mig som gör mig rätt så begränsad. Och som jag sa. Jag är så djävla osäker i mig själv så jag blir så nervös när jag ska umgås med folk i min ålder och särskilt tjejer. Jag känner mig värdelös, ointressant och underlägsen.  Alltså, du kan inte jämföra din och min situation!

Sen har jag faktiskt vänner, även om det är folk jag inte umgås med med jämna mellanrum så har jag riktigt nära vänner som bor i Umeå. Tyvärr är det också trasiga själar som precis som jag inte orkar ta kontakt så himla ofta. Men DOM finns fan där för mig när jag verkligen behöver dom. Till dom kan jag råka häva ur mig saker som jag kanske inte tänkt igenom så noga och så kan vi lösa det sen. Det blir missförstånd ibland men dom står kvar vid min sida ändå. För dom vet att det bara är mänskligt. Skillnaden mellan dom och dig, är att dom sköter sin del av vänskapen och finner mig intressant för den jag är, inte det jag gör och har. Dom ser min potential under mitt dåliga mående. Dom är nöjda med att sitta och stirra in i en tom vägg, så länge dom får vara med mig.

Sen har jag fan inte sagt att du utnyttjar dina vänner. Jag sa att det KÄNDES som om ni inte tyckte jag var intressant nog längre och att jag inte dög när ni fick nya kompisar och hellre for till stan och söp än att vara med mig. Vad svarar man på det om jag nu missförstått och man fortfarande bryr sig ett uns om vänskapen? Jo..."men det är inte så, vi har bara haft lite mycket att göra..." eller vad det nu finns för anledning.

Vill du visa det här brevet för alla du känner så får du göra det. Jag sticker inte under stolen med att jag mår dåligt. Men det är fan inte synd om mig för det. Jag kämpar på och är fan stolt över att jag fortfarande står upp idag. Jag gör mig inte till ett offer som du gjorde i alla dina sms. Stackars dig alltså...buhuu. Du gjorde också fel. Som sagt, nog fan kan jag ha missförstått det du sa den där gången, men vi hade sluppit det här om du bara förklarat hur du egentligen menat, om det nu ens var ett missförstånd. Och om det inte var ett missförstånd så vad fan är det du är sårad över i det första sms:et jag skrev?! Då hade jag ju uppfattat dig rätt. Man måste väl få säga ifrån om man blir sårad! Det du gjorde igår, när du vägrade svara på mina frågor var samma sak som man ser i en del förhållanden.

Hon: "Jag är arg på dig."         Han: "varför det då?"      Hon:  "Ja vet du inte det själv så behöver du inte veta heller, skyll dig själv."     

 Snacka om återvändsgränd. Väldigt produktivt Theresa! Jag är inte tankeläsare!

Om du hade öppnat ögonen lite så hade du sett att det jag skrev igår, första sms:et, faktiskt var ett försök att skapa en dialog kring det här som du hade sagt till mig. Jag sträckte ut en hand och var villig att lösa det trots att jag inte kände att jag gjort något fel. Fattade ju givetvis att ni blivit stötta av sms:et jag skrev, eftersom ni lämnade tillbaka nyckeln och jag förstod inte varför eftersom jag bara sagt vad jag kände men ni var så pass viktiga för mig att jag tog första steget till att försöka lösa det. Försökte förklara att jag inte ville bråka men att det du sa gjorde ont i mig när du sa det. Jag saknade inte er mot min vilja. Jag ville umgås med er. Det jag ville ha sagt med första sms:et var att jag ville att ni skulle engagera er lite mer i mig och att jag blev sårad av det som hade blivit sagt. Att säga ja till att ha en förfest hos mig och sen efter ändrade planer på ort så är jag helt plötsligt inte medbjuden överhuvudtaget. Det är lite märkligt, för då behövde ni ju bara någonstans att vara. Det är vad jag kallar reservkompis.

Jag blev upprörd, som sagt, över allt annat du skrev i sms:en igår men det var inte synd om mig för det, Ibland blir det gräl. Jag är inget djävla offer för det. Men vill du göra dig till en liten ynklig, sårad och förolämpad människa som inte kan stå upp för och förklara och försvara dina påståenden, så gör så du. Men jag står fan för om jag gör fel. Jag står för att jag mår dåligt men är stark ändå. Och mitt liv och omständigheter runtomkring mig tänker jag inte låta dig använda emot mig bara för att vara elak. Jag blev ledsen igår men nu är jag bara arg. Du har fel! Thats it!

Jag också säkert så du är välkommen att konfrontera mig mer om du känner för det, om du fortfarande tycker att det är synd om dig.

Det är synd om dig som har förlorat din farsa, men det är inte synd om dig för att en person reagerar på en väldigt konstig sak som du har sagt, om än jag reagerat på ett konstigt sätt. Snackar man och inte är så djävla stolt kan man faktiskt förstå och förlåta. En reaktion hade ju varit på sin plats mer än en nyckel i brevlådan enbart. Och förresten, att önska en person ett bra liv, efter att man sagt en så djävla urbota korkad grej som du sa, är djävligt märkligt och tvetydigt.

Du kängade mig avsiktligt på tårna igårkväll. Jag tänker inte bara låta det gå obemärkt förbi och ta skiten. Jag står upp för mig själv nu och mitt liv genom att skriva det här brevet, det är inget försök att få dig att ändra uppfattning för vill du gå runt i din offer-bubbla i lugn och ro så är det ditt val. Vänskapen går inte att rädda och hur som helst skiter jag i det nu. Vi behöver inte ha något mer med varandra att göra någonsin. Jag ska aldrig ringa dig mer eller skriva något mer. Nu har du hört sanningen fair and square. Vi behöver inte hälsa på varandra om vi möts på byn. Men kastar någon skit på mig som du gjorde igår, så måste jag stå upp för mig själv.
Gjort!
Nu kan du gå och tycka synd om dig själv och känna dig förolämpad om du vill, som du gjorde sist också. XD

// Pernilla"

Jag läste det här berevet flera gånger under några daar innan jag valde att gå förbi och lämna i deras brevinkast. Hade inte deras mail och att sätta ett frimärke och posta ett brev till två hur bort är riktigt djävla patetiskt alltså.

Lämnade brevet i fredags och idag kom hon och hennes storasyster förbi och lämnade tillbaka brevet. frågade vad det handlade om, sa att jag var galen och schizofren. Hon berättade att hon uppfattat mig som om jag inte riktigt ville prata med dom när vi träffats på byn och det bad jag om ursäkt för och förklarade att jag blír så nervös inför dom, p.g.a. mitt dåliga självförtroende. Hon predikade om att jag måste lära mig lita på folk och så och det har hon ju rätt i. Kom överens om att båda gjort fel och så. Förklarade varför jag skickade ett brev istället för att prata med henne. Frågade vad hon menade med det där att dom skulle komma till mig när dom hade slut på pengar och inget att göra. Hon mindes inte det men sa som enda förklaringen att "hallå, vi har alltid slut på pengar och ingenting att göra, sitter typ alltid hemma". Fattar inte riktigt hur det hänger ihop men hon lämnade snabbt ämnet och fortsatte gå på om att det inte är normalt att lämna ett brev sådär och att hon efter första sms:et hade tänkt att jag hade blivit galen och inte ville vara med mig längre.

Känner bara som om hon ser sig som en liten prinsessa och så fort någon hostar så ska man avsluta vänskapen utan ett ord. Vi stod varandra riktigt nära förrut. Bodde hos dom när jag blev utkastad av sonens pappa.

Dom avslutade i alla fall diskussion med att du förstår väl pernilla att vi inte vill ha något med dig att göra längre, så det är slut här.

Jag inser ju att jag var lite väl häftig i första sms.et jag skrev. jag kunde ju liksom ha frågat varför hon sa så eller nånting men tycker inte att det var så djävla hemskt att hon bara skulle bryta kontakten sådär. Som om vår tidigare vänskap inte varit värd att försöka lösa det här på nåt sätt.

Hon suckade i alla fall innan vi avslutade och skakade på huvudet och förklarade att hon tyckte det var synd att det blivit såhär.

Tänker att just den här grejen kanske handlar om att vi är från olika länder. Dom är från belgium med en hetlevrad grekisk pappa.

min fråga är, gjorde jag så fel att det inte gick att lösa det här? Ser ni något mönster i mitt sätt i de här konflikterna så ni tycker jag är onormal, galen eller schizo och så ni liksom kan förstå varför jag inte har några kompisar? Bråkar inte ni också ibland, häver ur er dumma grejer via brev, sms eller mail? Kan era vänner ta det eller avslutar dom bara vänskapen på det här sättet? Kändes som om jag skulle göra mig förtjänt av deras vänskap. när man bjöd hem dom var dom alltid sen, och då inte bara 10 minuter utan flera timmar. Ingen ursäkt eller nånting. Dom ville bara komma om det vankades mat och sånt där.

Jag hade en annan konflikt med rumskompisen jag hade när jag träffade sonens pappa. Hon var jätteinställsam medan vi var ihop och sen försvann hon bara, precis som de här gjorde. Hon flyttade visserligen men hon är sonens gudmor så hade hoppats på att få tag på henne nån gång, att hon visade nåt sorts intresse. Hon svarade inte i telefon eller sms eller på facebook. Blev ar tillslut och sa ifrån att hon är fan hans gudmor och trodde att vi var vänner och att hon brydde sig om mig och så. Fick då ett svar där hon bad om ursäkt men att hon visst höll koll på emanuel genom kontakt med sonens pappa via mail, sms och telefon och att dom skulle ha träffats i helgen som hade varit för hon var hemmåt en sväng då men det blev aldrig för han kunde inte och sådär. Blev så besviken att han dög men inte jag. Skrev ett argt mail tillbaka och sa hur jag kände, att han dög för henne men inte jag. Och hon var min kompis från början.

Fattar inte vad jag gör för fel. Finns det liksom inget utrymme för mänskliga misstag här i världen? Utrymme för att man mår dåligt och är fattig. Känns som om alla verkligen tycker att dom är förmer än mig och som jag sa att jag måste förtjäna deras vänskap. men så fort jag hostar så bryter helvetet lös.
Känns som att det finns ingen som skulle vilja vara kompis med mig bara för vänskapens skull. För min personlighet. Alla är så vassa och fördömmande känns det som. Inget utrymme för en stackars djävel som mår dåligt! Hittar inte min plats i vänskaps-världen om man säger så... 

Grattis om du orkat läsa ändå hit. och tack för att du tagit dig tid.

kram

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-26 23:39 #1 av: allhealing

Jag har läst tre rader av din text och ska svara i alla fall. Svaret du får kommer från dig själv på en djupare nivå än du i dagsläget förmår komma åt.

Hur jag får fram den informationen är mindre viktig än att jag får fram den till dig eftersom du verkligen vill veta mer om dig själv.

Du älskar att ha kontroll på alla situationer som berör dig. Detta i kombination med din höga intelligensnivå gör att du klättrar på många personers nerver. Du drar saker till sin spets och när det börjar bli intressant för dig och när frågan nått din intelligensnivås yttersta rand så har alla i din omgivning redan tröttnat för länge sedan.

Den intelligensnivå som man mäter idag är bland annat IQ nivån. Det är en logisk intelligens som enbart bygger på logik. Denna typ av intelligens har ingen kontakt med de sociala banden som vi knyter med vår omgivning.

Rent socialt så är IQ en snustorr ostmacka som legat framme ett antal dagar i öknen och helt torkats ut på allt sitt smakinnehåll. IQ är alltså helt meningslöst när det kommer till Social intelligens.

Eftersom du älskar att plocka ner sanningen i IQ-atomer och IQ-beståndsdelar så kommer ditt liv att fortsätta fungera på det här sättet om du fortsätter envisas med att fokusera din verklighet på dina IQ sanningar.

Hoppas att du förstår mig i den beskrivning jag gett dig och att budskapet inte på någon nivå har en gnutta av behovet av att tränga in dig i ett hörn.

Se istället din IQ förmåga som ett fantastiskt verktyg som du verkligen kan ha stor nytta av framöver i hela ditt liv. Dock gärna i en mix med andra Q-intelligenser som du kan träna upp.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-04-26 23:53 #2 av: StickyKitten

#1 IQ är bara socialt meningslöst om man umgås med IQ-befriade människor.

Social intelligens är visserligen väldigt viktigt, men jag förstår över huvud taget inte varför du först pratar om logiskt tänkande för att sedan nämna hur meningslöst det är för den sociala intelligensen.

Det är som att prata om äpplen och sedan säga att äpplen är meningslösa när man ska äta päron??

#0 Ärligt talat är det omöjligt att avgöra ifall du är "galen" genom att lyssna till din beskrivning. Det finns gott om jobbiga människor som inte fattar att de är jobbiga, och som vinklar händelser till sin fördel och därför aldrig kommer till insikt. Och det är omöjligt att avgöra ifall du är en sådan eller inte, över nätet.

Men, med det sagt, så verkar dina "kompisar" inte så mycket att ha enligt det du har berättat. Visserligen visade de tydliga tecken på att de inte ville umgås med dig, men jag tycker att du konfronterade dem på ett moget och öppenhjärligt sätt. Tyvärr visade de inte samma mognad utan verkade mest vilja låta det rinna ut i sanden...

Jag tycker att du gjorde rätt som kallade henne feg.

Anmäl
2010-04-27 00:18 #3 av: allhealing

#2

Nu handlade inte svaret om att någon var IQ-befriad.

Det handlade mer om att fokuset låg väldigt mycket på just IQ.

Det är en väldig skillnad.

Det blir väldigt svårt att föra ett Socialt samtal om den ena personen går till ytterligheter och baserar sitt samtal kring just väldigt mycket IQ fokus. Helt enkelt för att den andra personen hinner tappa intresset innan den ena samtalspartnern hunnit analysera sönder situationen. Det finns inget rätt eller fel i detta eftersom vi alla fungerar olika som personer.

 

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-04-27 00:51 #4 av: pernillaa

Nej jag förstår att det är svårt eftersom det här är min version enbart. Men det här är så ren fakta jag kan ge er. Hon sa ju idag också sin version av det hela och att hon bland annat som jag sa uppfattat det som om jag ville stressa iväg jämt när jag träffade dom. Jag är en vanligtvis väldigt unfallande och ursäktande person. jag har alltid försökt vara alla till lags och har lätt för att säga förlåt om ja gjort fel och inser snabbt var felet låg. Vill bara säga det som ett litet svar på det där om att vinkla saker till sin fördel. Hade aldrig frågat om det här om det varit så att jag vinklar, för isf hade jag velat gå omrking och fortsätta tro att jag hade rätt.

Kan väl säga tack för #1. Vet att du har läst av mig sådär tidigare i ett annat sammanhang och det stämde väldigt bra. jag känner att nånstans inom mig ligger nånting som jag inte riktigt vill ta på men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Nånting jag behöver inse.

En sak har jag börjat inse, många tål inte sanningen och jag är en oerhört ärlig och öppen person. Det tär på mig att behöva kompromissa på den här ärligheten för att det inte ska bli bråk. Folk missuppfattar allt jag säger. Människor är så otroligt rädda för att höra sanningen och en positivt menad sak från mig uppfattar många som något negativt. Kan ta ett exempel  som att en kvinna frågar sin man, ser jag tjock ut och han svarar givetvis nej oavsett vad han tycker för att han inte vill såra henne och hamna i klisrtet själv. Jag passar inte in i dom ramarna riktigt av nån anledning. Jag kan inte ljuga, bara försöka lägga fram sanningen så snyggt som möjligt. Frågar nån mig om jag tycker han eller hon ser tjock ut och jag tycker det så vill jag inte ljuga. man säger väl visserligen inte rakt ut att ja jag tycker du ser tjock ut. Linda in saker tycker jag är okej men jag vill inte ljuga. Det tjänar ju ingen på. Jag vill utvecklas och som nu, jag vill ju att ni ska vara ärliga mot mig och st'äller jag frågan får jag ju tåla svaret, även om det svider. Frågar aldrig min kille om jag ser tjock ut eller har fula kläder eller så för att jag vill helt enkelt inte höra att han tycker jag ser tjock ut, även om jag innerst inne skule veta att han tycker det så är det upp till mig att inte provocera fram ett sånt uttalande. Jag menar inte att jag säger vad som helst ärligt. Vissa saker får man bara helt enkelt inte säga. Nån gräns har jag ju.

Jag känner mig i alla fall elak eftersom folk alltid tar så sjukt illa vid sig av allting. Okej det händer inte så ofta men det är för att min bekantskapskrets är väldigt tunn.

Jag har dock fått bekräftat under min neuropsykiatriska utredning att jag rent intelligens-mässigt ligger en bit över det bredare genomsnittet(alltså inte bara genomsnittet utan det "normala" eller vad man ska säga) så jag är tydligen väldigt smart under alla minnesproblem och alla känslor. Logiskt tänkande som sagt. Bra på problemlösning om jag bara får tid på mig och löser saker och ting på ett annat sätt än andra skulle. När jag satt och gjorde ett test på datorn under utredningen med utredaren bredvid mig så hade hon släckt ner allt annat i rummet. Jag behövde se nåt på tangentbordet och medan hon febrilt letade lysknappen tog jag bara musen och höll ovanför tangentbordet för den lyser ju. Det är jag i ett nötskal. Jag har mina fina egenskaper men jag tycks inte gå ihop med folk. jag passar inte in i ramarna. Jag är jättesnäll och omtänksam och kämpar hårt med mina vänner men ingen tycks riktigt förstå mig eller se mig riktigt. Allt blir bara fel.

Det handlar inte om som #1 säger att jag i diskussioner pressar allting till sin spets. I diskussioner är jag också ärlig. Men beror på vad det handlar om. För det mesta är jag alltid tyst för att jag är inte så bevandrad i så mycket annat än jobbiga tråkiga grejer i livet. liksom livets hårda skola kan man säga.

Men kanske är det bara så enkelt att jag inte är så bra med människor. Jag är inte passande som värd på ett party för jag blir så nervös och allt bara kör ihop sig. är rätt ointressant som sagt i sociala sammanhang. Har väl alltid varit en ensamvarg tidigare n'är jag var yngre men det var för att jag var utfryst. Valde att lära mig gilla ensamheten istället för att våndas i den. Men nu har det slagit över. Är så rädd för att vara ensam.

Ja jag vet inte vad jag ska tro riktigt.

Vet i alla fall att jag har en förmåga att överanalysera saker och ting för mig själv. plocka isär och så men kan inte riktigt säga att jag tycker att jag gör så i sociala situationer. Ge ett exempel #1 på vad du menar med att pressa en diskussion till sin spets, till min intelligensnivå? Vad för typ av diskussioner?

Hmm, tycker ni det låter som att jag tänker för mycket?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-27 01:15 #5 av: allhealing

#4

Nu var det sanningen från lite andra perspektiv som du frågade efter och då får du lite andra perspektiv på sanningen.

Att bara linda in sanningen om än så lite är även det att förvanska sanningen. Man gör det för att vara "snäll". Detta kommer givetvis tillbaka som ett brev på posten och på samma sätt kommer andra att "förvanska" sanningen om än så lite.

Nu ger jag inga förvanskade svar utan jag ger den raka sanningen när jag levererar. Därför är det precis som du skriver att jag har prickat rätt på dig tidigare.

Att du sedan inte instämmer i att du pressar saker till sin yttersta spets håller jag med om eftersom det inte är det du gör. Du använder din intelligens för att hitta din sanning och ditt fokus på ämnet det berör. När du gör det så hinner den andra personen tappa intresset eftersom ditt sätt att leta efter sanningen i allting blir så oerhört mer komplext än vad människor är vana vid att uppfatta som en normal samtalstakt. Därför tappar samtalet rytmen ur den andra personens perspektiv och detta i sin tur leder till att den andra personens sanning och fokus kommer för långt bort i samtalet och därför dör det sakterliga ut.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-04-27 01:29 #6 av: pernillaa

Okej. ja jag förstår vad du menar. Kanske är det så men har det verkligen med intelligens att göra?

Har bara kännt mig så velig och onödigt komplicerad.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-27 14:00 #7 av: Hawknestgrove

En sak, man väljer sina vänner. Lyd ett gott råd, välj bort dem. OAvsett hur du äreller inte är, såna vänner kan man vara förutan, de stöttar ju ine dig om du skulle behöva. Man kan krusa till en viss gräns, men när man märker, att manaldrig får gensvar, då är det bara att klippa av.

HAde själv en  ganska god vän, som flyttade väldigt nära mig efter några år. Innan så var det alltid jag som åkte och hälsade på. Tänkte, att nu bor hon så nära, så vår infart är precis innan hennes, så kanske hon kunde komma på visit nån gång..... ICke. sen flyttade hon till Göteborg, 16 mil härifrån och tyckte, att jag skulle hälsa på...... Nä, då blev det slut på den vänskapen.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-27 14:47 #8 av: pernillaa

Oj, ja så kan det gå. Bra gjort att du klippte.

Har varit lite desperat efter något socialt utöver min pojkvän och hans killkompisar. Nästan så jag tar det jag får. Blev lite anti mot hela den här vänskapsgrejen nu efter det här bråket dock. Får vila ett tag tror jag. Det kommer väl bättre tillfällen för det här med att skaffa kompisar och lära känna folk.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-27 16:06 #9 av: Hawknestgrove

Ja det kommer. Var lugn för det. Om du har möjlighet att spänna av och inte  mer elelr mindre medvetet jaga vänner, så ramlar de på dig! Du har kravlös kärlek och vänskap hos dina djur. Det är värt mer än hundra människovänner.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-27 16:17 #10 av: Cejaj

Hej Pernilla,

 

Bara en liten tanke efter att själv suttit i samma situation med vänner och missförstånd hela tiden.

Det jag har lyckats klura ut är att det blir väldigt svåra problem om man är hysat intelligent, logiskt lagd och säger vad man tycker, utan krusiduller och omsvep, och ens vänner tolkar orden med som om man hade baktankar.

Då blir ju det man uttrycker helt plötsligt inte alls vad som vännen "hör". Och det hela blir tokigt från början till slut.

 

Anmäl
2010-04-27 18:39 #11 av: pernillaa

Tack för dina erfarenheter Cejaj. Det är som du säger och det är jag själv väldigt medveten om. Jag vill bara inte behöva lägga band på den jag är för att få kompisar. Börjar inse de här senaste dagarna att jag kanske inte har så lätt som de flesta att få kompisar p.g.a. hur jag är. Får nog acceptera det och tänka att när jag väl får en kompis som kan leva med min ärlighet så kommer det bli en djup och bra vänskap. Jag är nog den typen av person som har få men bra vänner istället för många halvdana. Kvalitet istället för kvantitet kan man kanske säga. :P

Känns ganska lungt idag. Tar hand om mina älskade djur och min kille och längtar till nästa vecka när jag får ha min grabb! =)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 10:24 #12 av: kerstinjo

Du skriver om kompisar? Vilka kompisar? F.d. kompisar?

Klart det inte är kompisar, de är absolut inget att ha, de är inte värda din vänskap. Glöm dem och stryk dem från ditt minne.

Sluta att älta vem som gjorde fel och vad som gick fel, du kommer bara att må dåligt av det.

Livet är så, kompisar kommer och går, särkilt kompisar som man har i unga år. Vi utvecklas olika, vi får olika livserfarenheter och en dag så kanske vi/du/de upptäcker att det inte finns något gemensamt längre.

Så jag håller med Gunilla, klipp banden och gå vidare!

Anmäl
2010-04-28 15:42 #13 av: Hawknestgrove

Ja en vän i nöden är en vän i döden. Den svenska översättningen av A friend in need is a friend indeed.....Båda är lika bra! OCh likaså " i nöden prövas vännen". Bättre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet. Finns tusen styrkeord till dig. Kram på dig!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 15:58 #14 av: pernillaa

Hörni tack ska ni ha! =)

Jag behövde respons för annars fastnar jag i det där och börjar tro att det dom sagt är sant. och det är ju inte bra.

Det känns mycket bättre nu!

Kramar på er!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 15:59 #15 av: Hawknestgrove

ja hoppas det hjälpte. För såna "vänner "bara utnyttjar och parasiterar på dig.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 17:20 #16 av: pernillaa

Jo dom har fått titeln "Energitjuvar" hos mig nu. ^^

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 17:23 #17 av: Saga85

Riktig vänskap ska tåla gräl och att man inte alltid är på topp. Ibland kan det utbytas hårda ord, felbehandlingar, osv. Men kan man inte sätta sig ner och prata om det, lösa det och lyssna på varandra är det ingen äkta vänskap. Du klarar dig bättre utan det.

Och man växer som sagt ifrån varandra. Och alla klickar man inte med. Att man inte utvecklar och behåller en vänskap med en viss person behöver inte tyda på att någon av parterna är en "dålig" människa, utan att man helt enkelt är för olika och inte kan mötas på mitten.

Jag har t.ex. vänner som jag kan gå ut med för att knappt se på hela kvällen - vi drar åt olika håll, möts upp då och då under kvällen och har trevligt ändå. Sedan har jag en vän som blev riktigt ledsen när jag betedde mig så för att hon kände sig övergiven. Då fick man helt enkelt prata ut om det, förklara varför jag gjorde så och kompromissa.

Kram på dig, höj huvudet högt och var stolt att du stod upp för dig själv.

Anmäl
2010-04-28 17:25 #18 av: Hawknestgrove

ja, för mig är en riktig vän en sån som du kanske inte träffat på flera månader, eller år, men när  ni  ses, så  är det som 5 minuter sen......Då stämmer det!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 17:26 #19 av: Saga85

#18 Så sant Glad

Anmäl
2010-04-28 17:42 #20 av: Hawknestgrove

ja, jag har två sådana. Den tredje är tyvärr ängel, hon dog i cancer för ca 3 år sedan.....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 17:43 #21 av: kerstinjo

#5

Jag måste bara tillägga.

allhealing skriver; "Jag har läst tre rader av din text och ska svara i alla fall. Svaret du får kommer från dig själv på en djupare nivå än du i dagsläget förmår komma åt."

Lite tråkigt att du inte orkar läsa mer än tre rader av  Pernillas text och ännu tråkigare är de att du skapar dig en uppfattning utan att läsa klart.

Du skriver; "Nu var det sanningen från lite andra perspektiv som du frågade efter."

Jag tror inte att det var "sanning" Pernilla var ute efter, hon ville att vi skulle, (utifrån våra egna erfarenheter) kommentera.

Du skriver; "Hur jag får fram den informationen är mindre viktig". För mig är den informationen väldigt viktig, hur du efter att ha läst tre rader av Pernillas text får fram ett inlägg och förklaring till Pernilla.

Så du får gärna lägga in den information, som du har fått fram genom att läsa tre rader av Pernillas text.

 

 

Anmäl
2010-04-28 17:51 #22 av: pernillaa

Alltså jag vet nog vad det handlar om allt det där. Allhealing läser nog av mig mer på en andlig nivå tror jag. Energier och sånt. har själv läst av folk en del tidigare och vet hur otroligt mycket man kan få fram om en person sådär om man bara lär sig hantera det där.

Visst tråkigt att inte läsa min text men jag tror att allhealing valde att inte göra det för att det kunde vara information som påverkade de signaler han/hon fick av mig. Att man tolkar in något som inte ska vara där.

Sen är det något som man får bestämma om man vill tro på eller inte men jag tror på det.

Det där med sanning fattade jag inte själv riktigt dock... =/

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 17:56 #23 av: pernillaa

Oj vad många fler svar det hade blivit, missda er andra. Sorry.

Vad tråkigt med din vän där! =( usch vad tungt.

Jag har en sån där vän som jag ibland inte träffar på ett år men hjälp vad vi klickar när vi träffas. han är så himla lätt att prata med för han är väl också en sån där analyserande och ärlig människa tror jag. han har det svårt på så många plan och vet vad det innebär att inte orka ringa fast man vill mer än allt annat.

oavsett hur lång tid det går mellan gångerna så är det som im vi aldrig varit ifrån varandra. Ingen nervositet eller nånting. Alltid samma person fast med nya erfarenheter. =)

Av någon anledning har jag så otroligt mycket lättare att umgås med killar. Med tjejer blir jag så nervös. Jag jämför mig själv med tjejer men inte med killar... =/

Nån annan som känner igen det?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 18:05 #24 av: rolnor

Det kanske är så att du uttrycker dej på ett klumpigt sett ibland, du måste nog se din egen roll i det hela, du är klok och vältalig, men du måste kanske förstå vilka känslor dina ord till andra kan väcka, jag skulle gärna vara kompis med en tjej som dej, men det passar kanske inte alla, ibland om man inte har något positivt att säga kan det vara bättre att tiga, har jag lärt mej, då ljuger man inte, vinklar inte. Sen fattar jag inte heller vad det är för slags "kompisar" du har, hoppas innerligt att du hittar nya, det förtjänar du.Glad

Anmäl
2010-04-28 18:17 #25 av: pernillaa

Jo jag ser min egen roll i det hela. Jag kan likväl ha varit en enrgitjuv för dom också.

Nu förlorade jag en till vän! Min black ghost Ninja hittade jag död i akvariet nu! Gråter

Blev så himla ledsen!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 18:23 #26 av: Hawknestgrove

ja,lille Ninja.... Ok så kan det bli...........Tänk så här..... Bättre att de små djuren dör före oss än tvärtom......

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 18:35 #27 av: pernillaa

Jo jag vet. Fattar inte varför jag reagerade så starkt! Kan inte sluta gråta.... Hade bara inte trott att det skulle bli nåt problem med honom. Tror att det kan ha varit pumpens fel för den drog inte sonm den skulle nu när jag kollade. Nä det var nog medicinen. Hans hud har nästan lossnat. Ögonen är vita. Men tror att det gick snabbt för när jag släckte åt honom igårkväll så mådde han bra. Hoppas det i alla fall, så att han inte led så mycket.
Såhär ser en black ghost ut. Min var nästan 20 cm nu. Finaste vännen!

rolnor jag ska kommentera ditt inlägg bättre sen, jag är för upprörd nu för att tänka klart. fick sån panikångest. Skriver sen,,,,

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 19:44 #28 av: rolnor

Hade en Ancistrusmal som fick nåt slags slem på kroppen och dog ett par dar senare, inte så lätt med fiskar alla gånger, man får sörja en tid sen kan man köpa en ny vän.Glad

Anmäl
2010-04-28 21:18 #29 av: allhealing

#6
IQ Intelligens gör att du har ett större omfång att använda när du ska "tänka" ut dina svar. Jag är själv i samma situation som du är så jag talar av egen erfarenhet här. Att vara IQ intelligent ställer lätt till med kommunikationsproblem eftersom vi älskar att använda denna tillgång på för oss själva bästa sättet. Bara för att vi själva ser denna tillgång som ett praktiskt verktyg som underlättar våra egna möjligheter i att expandera vidare ut i våra tankar så betyder det inte per automatik att personer i vår omgivning uppskattar detta lika mycket.


Det kan istället bli en förmåga som arbetar mot oss istället för med oss som gör att vår omgivning istället väljer att distansera sig ifrån oss. Detta är helt enkelt en varningsklocka som ringer och säger till oss att det sätt vi använder vår logiska intelligens på kanske inte är det mest optimala sättet att agera på om kontakt med vår omgivning är det mål som vi vill uppnå.

Detta är i alla fall min egen erfarenhet av ett högre IQ. Det gäller helt enkelt att träna sig i hur man vill använda sin egen IQ både för sig själv men även för sin omgivnings skull.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-04-28 21:40 #30 av: rolnor

Det finns ju EQ, Emotionell Intelligens som jag tränat upp någorlunda under mina år i samtalsterapi, det är viktigt att förstå den känslomässiga respons som ens ord kan väcka hos andra.

Anmäl
2010-04-28 22:03 #31 av: allhealing

#21

Tacka för att du frågar, jag ska försöka förklara vad det är jag gör och hur jag får fram den informationen.

Eftersom vi alla har en egen uppfattning om hur världen fungerar och vad som är sanning och vad som inte är sanning så vill jag att ni som läser den här texten enbart tar till er den information som är sann för just er.

Precis som du skrev så har jag läst 3 meningar så som vi är vana vid att läsa en text.

För att ta reda på mer information kring ett ämne så anser jag att det alltid är mycket bättre att gå till källan av frågeställningen. Varje person har sin egen bottenlösa brunn där man på djupet alltid hittar den bakomliggande orsaken till varför en frågeställning existerar. All information existerar i vårt medvetande eller vårt undermedvetande även om vi inte alltid har tillgång till hela sammanhanget.

Vi har fem sinnen vars uppgift är att läsa av vår omgivning. Ingen av dessa fem sinnen är designade för att läsa av oss själva inåt på djupet, speciellt inte i vår stängda undermedvetna källa. Våra fem sinnen är designade för att inhämta information från vår yttre omgivning.

Jag har under ett antal år övat upp min förmåga för att utveckla mina inre sinnen. Dessa inre sinnen har förmågan att nå all information som någonsin lagrats inom oss.

Tack vare denna träning så kan jag idag kombinera mina fem yttre sinnen med mina inre sinnen. Jag har helt enkelt tränat upp min egen förmåga att se rakt in i en persons såväl medvetna som undermedvetna värld. Detta gör att jag får tillgång till ett betydligt djupare svar på en mängd frågeställningar som jag tidigare aldrig haft förmågan att svara på.

Därför kan jag utan att läsa en text svara på frågor kring texten eftersom svaret redan existerar inom oss oavsett vilken fråga det är som vi vill söker ett svar på.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-04-28 23:18 #32 av: pernillaa

Då hade jag uppfattat dig rätt allhealing.

Jag har inga som helst problem att knyta an till känslor och sätta mig in i folks situation känslomässigt. Jag brukar vara bra på att läsa människor och se när dom är less på att jag pratar osv. Riktigt vad som utlöser den här lavinen vet jag inte.

Angående min ärlighet är det inte så att jag häver ur mig vad som helst till vem som helst när som helst. Jag vet när jag ska vara tyst och inte och när det gäller lite tyngre ämnen så brukar jag fråpga innan om personen i fråga vill ha ett ärligt svar eller om det är bättre att jag är tyst. Så de får ta ställning. Sårar nån mig är jag fullkomligt ärlig och säger hur jag känner.

Det där om att om man inte har nåt snällt att säga så kanske man ska vara tyst, det håller jag med om och försöker efterleva. Jag skulle aldrig t.ex. kunna säga rakt ut att "Vad stökigt det är här" om man kommer hem till nån. Sånna lägen är jag tyst. Jag vill inte tro faktiskt, och nu är jag så ärlig jag kan mot mig själv, att jag är FÖR ärlig mot min omgivning. Men jag är ärlig på ett sånt sätt att om nån frågar hur jag mår, alltså nån som jag vill bygga en seriös relation till av nåt slag, så svarar jag ärligt hur jag mår men det blir oftast något i stil med "Njae, det går upp och ner, mest ner nu men det blir snart upp igen". Och vill personen då veta mer om det som är ner så har dom en öppning att fråga annars kan dom välja att fokuser på det som är upp och sen släppa den frågan. 
Har lite svårt för människor som alltid säger att det är bra, för det ser jag nästan för mitt inre som ett tecken på att dom inte vill komma mig för nära. Så gör i alla fall jag med personer som man bara vill ha som en "bekant". Dom behöver inte veta hur det står till egentligen. Dom pratar jag bara med för det ytliga småpratet.

Jag tänker ofta att det som är sagt är sagt och när det gäller viktigare saker så försöker jag så ofta det går att skriva. jag har problem med ko ncentrationen och oro och ångest och om jag då står face to face och ska säga hur jag känner så blir det så otroligt lätt fel för det är så många hinder överallt i mina känslor. det blir för pressat för mig. kanske lite udda men de som står mig nära vet det här om mig och accepterar det.

Har aldrig hört från en enda person under mitt liv att jag säger konstiga saker eller häver ur mig otrevligheter och sårande grejer bara hux flux. Jag är ändå 25 år och nånstans skulle ju nån ha fått nog och sagt ifrån om jag hade problem med det här med ärligheten, tänker jag.

Visst har det hänt. Vet att jag skrev en del otrevligheter till en medlem på min sajt efter att ha varit otrevlig och förstört en tråd för mig. Hade en otroligt dålig vecka och var nära sammanbrott just då men det är ovanligt att det blir så. De tillfällena ryms på en hand om man säger så.

Det här är svårt för mig. Att analysera mitt beteende på det här sättet. för jag kan ju bara säga hur jag uppfattar mig själv och vad andra har sagt till mig.

jag skulle tro att jag ibland driver vissa diskussioner för långt. säg att vi diskuterar sexuella övergrepp, ett ämne jag är väldigt intresserad av och vet en hel del om. Då kan jag gå in lite för mycket på smådetaljer så det inte längre handlar om den stora bilden.

Sen tror jag att mitt dåliga mående skrämmer iväg folk. Även om jag inte säger att jag mår dåligt så märks det så tydligt på mig i form av att jag bland annat otroligt mycket lättare blir nervös i sociala situationer och så.

Sen är jag helt enkelt skiiitdålig på att prata. Skulle behöva lära mig att smörja mitt munläder lite.

Skriva är en sak för då har jag tid att tänka efter och tappar jag koncentrationen lite för en stund så kan man gå ifrån och sen läsa igenom det man skrivit och ta upp tråden igen men det man har sagt är inte lika lätt att minnas. Och nån som hela tiden sitter och frågar vad man har sagt, kan också bli lite märkligt.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-29 02:43 #33 av: rolnor

Ja, du låter som du har väldigt bra koll på dej själv på alla möjliga plan, blir riktigt imponerad! Sen kan man ju undra varför det trots detta inte funkar så bra med kompisar, en sak är nog precis som du skriver att dom har svårt att hantera situationer när dina besvär ger sej tillkänna, ångest "smittar" i viss mån och kan väcka obehag hos andra. Sen så är det kanske så att vi som läser din text får en annan bild av dej än den som pratar direkt med dej, du nämner att du har svårt med det verbala, MEN det borde ju inte vara så viktigt?

Anmäl
2010-04-29 10:22 #34 av: pernillaa

Jag vet inte. Jag brukar överlag inte få intrycket av att folk blir nervösa av mig. tror jag träffat fel folk bara. Träffar inte så mycket folk då jag har varit sjukskriven unefär 65 % av mitt vuxna liv och som tonåring och barn var jag utfryst. Har levt på småorter för det mesta också och folk tenderar att bli lite udda där. sen tror jag faktiskt att jag dras till lite udda folk, just för att jag själv känner mig så udda. Blir väl ett undermedvetet val det där, att man tänker att man har större chans hos dom än hos de populära.

Nä det är som du säger, ni ser mig bara genom text här och en liten bild. Men jag har berättat allt det här för mitt personliga ombud också och hon sa ungefär som ni gör och tyckte det var jättekonstiga tjejer det där. Sen att man måste hitta rätt folk för att det ska finnas utrymme för att man mår dåligt är ju en annan sak. Alla kan inte acceptera det och det är inte alla som vill prata om sånt heller. har ingen större glädje av ytliga kontakter heller.

Jaja, allt det här får vila nu. Jag har min son, min pojkvän, mina djur, min familj och en väldigt god vän i stan. jag klarar mig. =)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-29 13:27 #35 av: rolnor

Det tycker jag låter jättebra!Glad

Anmäl
2010-05-31 02:19 #36 av: [muffy]

Vad jag känne rigen mig i det du skrev, om attg känna sig otillräcklig som kompis. Känna att man inte har något att komma med, det är SVÅRT när man har ett ostabilt psyke..

Jag känner mig alltid otillräcklig, känns som mitt liv är så ointressant som det kan bli, kompisarna pratar om den en afesten efetr den andra, blabla... vad har jag att berätta om, tiden på psyket, ångestattackerna? what... allt jag duger till är att vara den som stöttar, den som lyssnar när någon mår dåligt...

Jag drar mig alltid för att träffa folk, frågar någon kommer jag med bortförklaringar för jag är rädd att inte vara intressat, inte vara rolig eller intressant att umgås med...Jag har min lägenhet, det drar folk till än men det blir ett utnyttjande... jag skulle vilja bjuda hem "vänner" men jag känner mig otillräcklig där med. vad ska vi göra här? VAd ska jag bjuda på? vad ska vi prata om? JAg känner mig så enormt obildad inom allt. Hänger inte med i nyheter media m.m preis som du skrev att du inte heller gjorde....

 

det är SVÅRT oh tiden går ju. För vajedag blir man mer insnöad. Jag känne rmig ständigt ivägen, annorlunda...vet inte hur jag ska betee mig.... det är så jävla jobbigt jag VET. Sepciellt när vänner bara sviker, när dem inte längre räknar in än i kompis kretsen, när dem räknar med att man inte orkar, att man mår för dåligt, när dem stänger ute än för dem inte vet hur man mår oh dem ahr ingen kraft att äns fråga... För mig vorde det så jäkla självklart att bjuda med de vänenr som verkligen behöver. de som mår sämre.....

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.