Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4141 ggr
NaimaG
2010-04-30 01:01

Nu sitter den i

Varit deprimerad i 3 dagar nu och vet inte vad jag ska ta mig till. Psyket säger "tänk tillbaka och försök hitta nischen till vad som gjorde dig deprimerad". Ursäkta språket men, åt helvete med dem… absolut ALLT jag har problem med om det så gäller kommunikation, depression osv så kommer dem med "hitta nischen" och det hjälper inte hur många gånger jag säger att det inte finns någon det kommer bara som ett brev på posten.

ALLTID säger dem "det finns alltid en anledning". En läkare sa till mig att jag enbart inbillar mig och att jag efter att ha talat med honom i 5 min skulle vara helt frisk och inte behöver hjälp så länge jag hittar "nischen". Tacka fan för att den läkaren inte var ordinarie men jag mår så förbasskat dåligt över allt han sa under den 2 timmars långa samtalet jag hade med honom.

Jag är frisk, jag behöver ingen hjälp, jag är inte funktionshindrad, jag inbillar mig bara, det är min faders fel att jag är som jag är… det och lite till var hans ord. Detta är något jag grubblar över varje dag och säga det till en person med Aspergers Syndrom är ju också lyckat.

Just nu är väll det den största anledningen till min depression och för tillfället är jag tyvärr i det stadiet att jag ger upp allt och det inkluderar hemmet, jobbet, familjen… ja, till och med I Fokus.

I just don't care….

Annons:
[Tassy]
2010-04-30 13:11
#1

Men himmel vilken inkompetent läkare! Skrikandes

Visst är det bra att leta en grund för deppen, men finns den inte så finns den inte. Dom kan inte begära att du ska ta fram en anledning som inte finns.

Personligen tolkar jag det som att din bägare har runnit över eftersom man inte kommer till rätta med dina problem, är det så?

Jag upplever själv att det är våldsamt frustrerande att aldrig bli riktigt förstådd och tagen på allvar. Vart hittar man kunniga personer i vardagen liksom? De flesta lyssnar knappt med ett halvt öra när man försöker förklara att man har NPF-diagnos. Det gör mig både arg och depprimerad. Sedan har du vad jag förstår en del trassel utöver det vanliga NPF-strulet (om jag får uttrycka mig så?), det blir ju saker som staplar sig på hög och tynger dig. Rynkar på näsan

NaimaG
2010-04-30 16:01
#2

Ja är det inte problem med läkarna så är det problem med jobbet eller så är det problem med familjen osv, jag kan göra listan lång. Life just aint worth living anymore.

Bergspuman
2010-04-30 20:49
#3

Nej, livet suger kraftigt emellanåt. Och du har en rejäl börda att bära. Men ändå skulle jag vilja säga till dig att inte fundera för mycket på det du inte kan göra något åt, dvs. gener och arv. Men jag vet att det är smärtsamt att inse att man är bärare av anlag som man inte bett om, och som formar en och ens liv på ett sätt man ingalunda heller bett om.

Jag har en bajsdag idag och sympatiserar med alla som mår kass.

[rolnor]
2010-05-01 22:01
#4

Jag skulle vilja hävda att det eländet oftast inte beror på gener utan på ett psykologiskt arv från vår barndom, det positiva med det är ju att det går att ändra, gener är ju liksom inte så mycket att göra nåt åt…

Köp en glass och sätt dej i solen, skit i alla andra!

NaimaG
2010-05-01 22:20
#5

#4 Vet inte om jag vill hålla med dig om psykologiskt arv från barndomen. Aspergers syndrom sprids nämligen via vartannat eller varje led beroende på hur föräldrarnas diagnos är. Aspergare fungerar trots allt annorlunda i hjärnan dvs deras signaler i hjärnan fungerar på ett annat sätt. Skit svårt att förklara men du förstår säkert.

[rolnor]
2010-05-02 00:59
#6

Jag har en bror med Asperger och har förstått att det till stor del är ärftligt, men kanske är den en ärftliga sidan en sårbarhet som en svår barndom förvärrar? Jag vet inte såklart, bara mina tankar..Obestämd

Hoppas att du hittar en väg ut

Annons:
[Tassy]
2010-05-02 01:51
#7

#6 Asperger innebär att man lever och fungerar annorlunda som människa. Vi har andra tankebanor och uppfattar saker annorlunda, vilket leder till ideliga konflikter av olika slag. Med konflikt menar jag både kroppsliga och själsliga sådana.

Man behöver inte ha en svår barndom i den bemärkelsen för att man ska ha det jobbigt, för man blir ofta ständigt missförstådd, missuppfattad och känner att man inte riktigt passar in, hör inte hemma någonstans. Men det kanske är det du menar med svår barndom? Många förknippar svår barndom med mer fysiska saker som att man far illa.

Men jag tror jag förstår hur du tänker; att om man redan fungerar annorlunda och har dessa problem med det sociala bland annat, så skulle ytterligare påfrestningar göra att vi blir extra sårbara, eftersom vi redan bär en börda.

Har jag förstått rätt nu?

[rolnor]
2010-05-02 07:34
#8

Ja!

Upp till toppen
Annons: