Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Mår konstigt nu.

2010-04-28 12:18 #0 av: Tangotime

Det här inlägget blir garanterat både flummigt och konstigt. Men jag får inte grepp om saker och känner att jag behöver skriva av mig lite. Under hela min uppväxt har jag fått höra att jag inte duger. Det jag gjort har sällan varit bra och jag har alltid varit "så kännslig". I skolan vart jag mobbad och ingen fattade hur illa det var. Därmed späddes ju det dåliga självförtroendet på ytterligare och jag trodde inte att jag var värd annat. Allt detta har resulterat i att jag hatat att vara med på kort. Pappa köpte filmkamera när lille bror kom och jag hatade verkligen när han filmade mig! Jag kan än i dag inte förmå mig att titta på filmerna han lyckats få på mig för jag KAN inte tycka om det jag ser. Jag tycker inte om mig själv helt enkelt! Vissa dagar bara hatar jag mig själv, jämför med alla andra som lever så lyckliga perfekta liv och som kan och gör en massa med sina liv. Jag försöker men kommer ingen vart anser JAG själv. Andra ser inte så på mig utan kan tycka att jag är både duktig och utåtriktad och social. Att jag har bra kunnskaper om hundar och avel som jag själv inte tycker jag kan nåt om osv. När jag tog CE körkortet var det många som tyckte jag var jätte modig osv men för MIG var det ingenting.

Här om dagen filmde min man mig när jag dansade med min lilla dotter. Jag hade nya kläder på mig, var sminkad och hade fixat till håret någorlunda. Och helt plötsligt så såg jag någon annan person! En ganska okej person faktiskt! Jag är nu jätte förvirrad och livrädd för att jag ska vända det här och börja tycka illa om "den" personen jag såg också. Den personen som andra ser i mig. Min förhoppning var ju att kunna övertyga mig själv på något sätt att jag ÄR den personen jag såg och att jag faktiskt är OKEJ!

 

Anmäl
2010-04-28 13:20 #1 av: kerstinjo

Jag lovar dig det finns inga personer "som lever ett lyckligt och perfekt liv".

De kanske försöker ge ett sken utav det, men skrapar man lite på ytan, så finns det motgångar, oro, osäkerhet osv i allas liv.

Vi är inga robotar och vi får tillåta oss att vara "små" ibland, huvudsaken är att vi kommer till insikt i att vi duger som vi är. Det gör du också!

Anmäl
2010-04-28 13:25 #2 av: Tangotime

Jag förstår att man inte kan leva ett perfekt liv, men jag VILL gärna tro att man KAN göra det och jag vill leva ett lyckligt liv med gott självförtroende osv.

Du brukar ha mycket att komma med. Kan du inte ge mig något bra tips om hur jag håller kvar vid den här kännslan att "den där personen" på filmen är JAG och är OKEJ?

Anmäl
2010-04-28 14:31 #3 av: kerstinjo

Du ÄR ok, varför skulle du inte vara det?

Jag har hunnit bli så gammal (hm....), så att jag VET att det inte finns några människor som har ett perfekt liv. Alla har vi våra skelett i garderoben, även jag. Alla har vi dagar då vi inte är på topp.

ALLA vill leva ett lyckligt liv, men det är inte så livet fungerar. Alla har vi både med- och motgångar och det är av motgångar, som vi växer som människor!

Sluta att jämnföra dig med andra människor och ta till vara den unika människan, som du är! För du är unik, det finns bara en som dig, det ska du vara stolt och glad över!

Du är duktig på hundar och avel, du har en man, du har en dotter, ett hem. Du hat tagit ett CE-körkort! Du har många värdefulla saker, saker som kanske andra avundas dig.

Sluta att lägga energi på vad som andra ev. kan lägga för värderingar på dig. Du är du!

I filmen såg du en "annan" person, som; "var en ganska okej person faktiskt!"

Det var ju DU!! Bara DU!

När jag en gång var på ett behandlingshem, så fick vi uppgiften att skriva ner saker som vi var bra på. Jag kom inte på något.

Men det slutade med att jag (efter hjälp) lyckades göra en lång sida om saker jag var bra på. För vi glömmer ofta de "små" jordnära sakerna här i livet. Bra på att sköta om blommor, lätt för att skratta, bra på att sköta om hemmet, laga mat osv.

Du har en massa positiva egenskaper, det gäller bara att inte titta för "stort"!!

I filmen såg du dig själv dansa med din dotter. Det är värdefullt!

Stirra dig inte blind på hur du såg ut i filmen, titta på det viktiga. Du hade en glad stund och din dotter tyckte säkert att det var jätteskoj. Även din man, annars hade han inte filmat det!

 

 

Anmäl
2010-04-28 15:56 #4 av: pernillaa

Hej

Jag vet en hel del om dåligt självförtroende och självförakt. Har varit med om så otroligt mycket och blev så kuvad i mitt sista förhållande att jag la in mig själv på psyket för att jag trodde jag var farlig för min familj, som han sa. Jag minns att jag varje dag såg mig själv i spegeln och tänkte att jag antingen var djävulen eller hans allierade eller någonting sånt, om jag tittade riktigt noga kunde jag få för mig att min iris börjat bli mörkare, som om jag tillslut skulle vara helt svart i ögonen. Kunde inte se nånting bra med mig själv. Kände mig så ovälkommen i världen så jag var tvungen att ge upp mitt i försöket att ta körkort för att jag var så säker på att jag var liksom ett av guds misstag, att det var inte menat att jag skulle leva. jag var nån defekt prototyp som råkade slinka ner i nån äcklig kropp. och alla människor jag mötte var jag rädd skulle vara sända från gud för att utplåna mig. Varenda bil jag mötte i trafiken var jag rädd skulle sikta in sig åp mig. och nej, jag var inte psykotisk, bara ren och skär socialfobi, panikångest och självförakt i en härlig smörja.

Vet du vad som hjälpte för mig? Mitt livs kärlek. Första steget är ju liksom att inse nånstans att det inte är så som man känner om sig själv, nu har du ju uttalat det här och det är ett bra första steg. Sen måste man lita på de människor man har omkring sig. Lita på att det som dina föräldrar, vänner, pojkvän dotter bekanta mfl säger om dig som är bra, är SANT! Jag lärde mig så småningom att genom att inte öppenhjärtligt ta emot och verkligen smaka på min pojkväns komplimanger till mig, så sårade jag honom. Jag är väldigt verbal så sa alltid vad jag kände. Blev alltid nåt i stil med "Tack, men det tycker inte jag". Jag hade berättat för honom hur mycket jag hatade mig själv så han visste att det var en svår bit det där. Så varje gång jag sa en sån sak så sa han ifrån. Han sa åt mig att ta emot komplimangen bara för att det var en gåva från honom. Och det är verkligen så. Varje komplimang som folk ger mig är en fint ihopsydd gåva från deras hjärtan! =)
Om jag inte tar emot dom så...ja...

Jag slutade fokusera så mycket på mig själv, började se att andra tyckte om mig, började fokusera på mina styrkor och se vad jag kan göra av dom som andra är betjänta av.

Vet din pojkvän om hur du känner?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 16:04 #5 av: Hawknestgrove

JA steg ett är att du förbjuder Jantelagen för dig själv. Du ska tro att du är något, för det är du!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 17:24 #6 av: Tangotime

#4 Oj du har inte haft det lätt förstår jag. Min man vet hur jag känner och hur jag mår men jag tror kanske inte att han förstår konsekvenserna av det. HUR dåligt jag mår av det osv. Han ser bara på mig att jag är fysiskt trött och behöver hjälp och stöttning för att klara av vardagen. Han har tröttnat att ge mig kompilmanger för att jag inte lyssnat på honom då så nu får jag inte så mycket komplimanger så ofta längre. Men det händer ju givetvis och jag vet att han älskar mig men "det ska han ju göra vi är ju gifta"...

#5 Mm,kanske ska försöka mig på det där Skäms Men jag tycker att stöddiga och dryga personer "tror att dom är nåt" och givetvis kan man tro att man är något utan att bli stöddig. Men då är vi där igen... jag kommer säkert att bli odräglig och jag börjar tro att jag är något för jag misslyckas ju med så mycket... typsikt mig liksom..

Anmäl
2010-04-28 17:41 #7 av: Hawknestgrove

ja men det ären himmelsvid skillnad på att blåsa upp sig och faktiskt erkänna att man är något.  Je pense, donc je suis.....Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså är jag. Descartes......Inte dåliga tankar att börja dagen med!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-28 17:43 #8 av: pernillaa

Man KAN faktiskt ändra hur man tänker genom att ändra sitt beteende. Jag tror inte riktigt på det här att t.ex. ställa sig varje da framför spegel och motvilligt uttala att "Jag är bra och duger som jag är". Visst kan det fungera men jag tycker man ska använda sig av andra tillfällen. Ta dig en titt på vilka tillfällen i din vardag som du vanligtvis hittar den där hemska rösten i ditt huvud som berättar för dig hur dålig du är. Tänk efter hur du egentligen har gjort när du har fått komplimanger om du sagt något för att säga emot eller om du bara tänker på det, om du fnyser eller vad du gör. Sen bestämmer du dig för att börja med nån av alla de här tillfällena. Jag valde att bearbeta mitt beteende när min pojkvän gav mig komplimanger för det var det som inträffade oftast. När han då sa en komplimang till mig och jag kände den där olust-känslan och bara ville knipa ihop ögonen och ibland ville fnysa åt honom eller säga "tack men jag tycker inte det" Så försöktre jag lägga märke till vad som kom först av allt det och vad som utlöste vad hos mig. Liksom var det fnysningen som kom först, eller var det tanken att han hade fel eller känslan, och jag kan nästan lova 100% att du kommer komma på så småningom att det sitter i en tanke. En inlärd tanke som utlöser känslor och beteenden. Det är väldigt svårt att ändra något bara på tankenivå utan det du kan göra är att när de här tankarna och känslorna kommer och du vill göra som alltid gör, även om du bara är tyst, så ska du tvinga dig själv, hur jobbigt det än är, att inte göra som du brukar. Börja med att helt kort och gott säga "Tack" och försök le. det kommer kännas så fel så man bara vill kräkas i början och för mig tog det mer än ett år innan de här olustkänslorna över en komplimang försvann. Men tillslut lärde jag mig att lita på min killes ärlighet.

Hörru, jag tänkte på det du sa att din man är tvungen att ge dig komplimanger för att ni är gifta. Tänk inte så, tänk att han faktiskt är gift med dig av en anledning istället! =D Ni har barn ihop!

Som sagt, börja smått. Börja med att bestämma dig för att försöka lägga märke till hur du gör. Låt det ta tid!

Du och de här tankarna är en otroligt stor energitjuv för dig själv. Allt händer inte med en gång och om man ska börja tänka på hur otroligt mycket jobb det är att göra innan man är en fullfjädrad människa med bra självförtroende så känns allt så motigt. Så tänk inte så. Tänk bara att "ja jag kan göra ett försök och åtminstone försöka se hur jag gör i sånna där situationer, försöka se om jag gör något fel själv och isf vad, det kan ju inte skada!"
Sen ser du var det bär iväg.

Och ett råd, om du väljer att börja jobba med dig själv så säg det till din kille. Då är ni en enhet som jobbar mot det här problemet.

Hur gammal är din dotter förresten? =)

Har en grabb som är 4. Hans komplimanger är bäst av allt. Små barn ljuger inte oftast. Säger han att mina fötter är fina då tycker han verkligen det! =)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-28 18:03 #9 av: Tangotime

Hon blir 2år i augusti. Så hon har inte börjat med så mycket komplimanger än. Men hon säger att jag är söt. Förmodligen för att jag säger att hon är det Skrattande

Tack för råden, jag ska verkligen försöka ta in dom!

Anmäl
2010-04-28 18:09 #10 av: rolnor

Alla människor är ju lika mycket värda.

Anmäl
2010-04-28 18:15 #11 av: Tangotime

#10 Jo fast alla kanske inte är lika BRA. En mördare tex är ju inte en lika bra människa som en frivilligorganisations arbetare som lägger sin privata fritid på att hjälpa andra människor för att ta ett lite överdrivet exempel. Sen är ju alla människor lika värda men som sagt, det finns ju bra och dåliga människor med. Tycker JAG i alla fall.

Anmäl
2010-04-28 19:49 #12 av: rolnor

Det här med självförtroende är lite bökigt för mej, jag har varit framgångsrik med dom saker jag sysslat med och tvivlar inte på min förmåga, men samtidigt är jag nog innerst inna rädd för att inte bli uppskattad som person, om jag blottar mitt innersta...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.