Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
02. Allmän psykiatri

Dissociation

2010-04-13 02:03 #0 av: pernillaa

Hej

det var länge sen jag skrev här. Har haft jobbigt länge nu och inte orkat ta i så många bitar. kortfattat kan jag säga att jag upplevt en del traumatiska händelser bland annat en allvarlig gruppvåldtäkt i tonåren. Utreds nu for ADHD m.m. Har väntat mer än 3 år i kö för utredningen så det är helt enormt stor förändring för mig.

Hur som helst så sa min NEP-utredare ida på mötet att vi skulle göra lite tester för Dissociation. Hade aldrig hört det begreppet förrut så fråade en del och fick en liten vag bild av det. senare under dagen svek en kompis mig rejält och verkligen mosade mina känslor avsiktligt. Luften gick ur mig och jag bara grät still i en liten bubbla. Senare nu under kvällen satt jag i den där bubblan och skrev ett art brev till henne och bestämde mig för att gå på en promenad. När jag kom ut blev hela promenaden som en enda stor musikvideo. Vinden blåste i mitt hår, musiken i hörlurarna passade så himla bra in och det var som att allt hände i takt med musiken. Ett tåg passerade just när en annan låt började i högre tempo. Vinden slet i håret och fyllde mina lungor just i en "befirande boostande" del av en låt. Jag såg min skugga på marken och kände mig så himla gangsterplötsligt mitt i en "gangster-låt". Det kändes som om naturen var en person nästan som omfamnade mig och lyfte mig nästan upp bland molnen, som en kraft. Vinden blåste bara för min skull. Lukterna var så skarpa och annorlunda. ljudet från marken var så himla tydligt trots musiken etc etc. Jag har haft såhär väldigt ofta i alla år ända sen jag var liten och efter våldtäkten har jag ungefär 2-3 år som är blankt för mig. Då gick jag omkring och kände så hela tiden. Har stunder väldigt ofta då jag totalt fastnar i ett sinnestillstånd där jag fantiserar om hemska hemska saker som att en person dör på ett hemskt och väldigt detaljerat sätt. Kan vara totalt borta i flera timmar och sen vakna upp ur det och märka att jag gråtit och snört ihop ansiktet och har axlarna vid öronen.

Nu när jag tänker på det så inser jag att det är samma sak som blev när jag kom hem till syrrans tomma lägenhet därefter jag blivit våldtagen. Den där känslan av att "har det alltid sett ut såhär?" och som om jag var utanför kroppen och tid fanns inte. Som om jag helt plötsligt inte styrde mig själv eller var en annan person. Kanske hade jag bara drömt det som hade hänt. Det händer jätteofta och har plågat mig nå ohyggligt i så många år. googlade om det nu efter promenaden och jag bara gräääät över att ALLT stämde in på mig. det förklarade ungefär 70% av mitt liv. Jag sitter här nu och känner som m jag skulle vara sovande eller nåt. Som om jag drömmer nästan. Kanske triggade den här jobbiga konflikten den här reaktionen..?!

Usch, kan inte andas. Får sån hemsk värk i ryggen och feberkänningar. har haft problem med det länge nu.

Är det här dissociation? Eller är det en psykos eller vad tror ni?

Inser att allt det här blev väldigt osammanhängande och felstavat och så och det verkar kanske jättekonstigt alltihop...men det KÄNNS precis så konstigt också.

Har sånnahär stunder då allt bara känns så himla bra och detaljerat/främmande eller så blir det så att jag inte känner nåt alls. Ser allt genom en TV och känns som om jag stod utanför mig själv. Hör inte ljud, känner inte lukter, bara tomt.

Avslutar med en kort kram som vanligt

PS: oj vad konstigt jag kommer tycka det här är imorgon, det jag skrivit...

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-13 02:28 #1 av: pernillaa

FAN JAG FÅR PANIK!!!!!

köpte en ny invånare till ett akvarium där jag har två axolotlar...deras gälar är som en frilla, som spröt på bakhuvudet. Nu upptäckte jag att bådas deras gälar blivit bara halva och dom är jätteslöa...fick dom knappt att äta. FAN!!! Vet int om det är den nya killen som varit och ätit eller om det är pumpen jag bytte ut. Vet inte var dom kan ha sugts in för jag satte strumpor på den.

KÄNN SOM EN MARDRÖM! Vet inte om jag är vaken eller inte! CAD FAN SKA JAG GÖRA?

Jag blir galen snart. Känns så...nu brinner sista säkringen

jag är fast i det här tillståndet. vad fan ska jag göra???????

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-13 02:31 #2 av: pernillaa

TÄNK OM DOM DÖR? TÄNK OM DET VAR MITT FEL!!!!!

det är så djävla otäckt...vet inte vad jag ska ta mig till!!!!

Jag är fast i en mardröm

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-13 12:43 #3 av: Novisan

Jag kan ingen om akvarier men jag får ibland när jag är deprimerad overklighetskänslor som du beskriver i #0. Som att jag inte riktigt är med i verkligheten, att jag inte riktigt finns, att det är nån annan som styr mig och min "själ" är nån annanstans. Har berättat det för min kurator men hon sa inget särskilt om det.

Anmäl
2010-04-13 13:10 #4 av: Aviendha

Jag känner igen mig lite i det du skriver. Jag har alltid sett det som en välsignelse, min räddning från att inte gå under totalt men jag kan mycket väl förstå om man känner annoslunda inför det.

Ang. axel och othel, kan du ta bort den nya innevånaren? Gälarna är ju "lockande" att naffsa på, de har tyvärr rätt form, rörelse och färg för det :( Det kan ju mycket väl vara det som är problemet. Har ju inte haft axolotels, men kampfiskar och de har ju makalösa fenor. Tyvärr hände det mer än en gång att man fick hem en ny innevånare som sades vara fredlig och snäll men dagen efter så var fenorna skadade :(

Vad jag förstått så är det rätt vanligt att gälarna är skadade på dem? Då borde de repa sig bara de får rätt behandling, för du har ett par riktiga praktexemplar ^^ Du har inte gjort detta med avsikt! Det är skithemskt, tro mig jag vet :( Men det var aldrig avsikten, man kan inte förutse allt.

Jag håller alla tummar jag kan för dina juveler!

Kram

Anmäl
2010-04-13 23:09 #5 av: kerstinjo

Skoj att se dig här igen, men mindre skoj att läsa att du inte mår bra.

Men när man känner sig stressad och mår psykiskt dåligt så går hjärnan på "högvarv" och då är det inte underligt att du går in i en dissociationsliknande tillstånd, som ett försvar. En jobbig händelse ka mycket väl ha triggat igång din reaktion och känslorna däromkring.

Men, Pernilla, det här är något du måste få hjälp med. För du ska inte gå omkring med den här ångesten.

Anmäl
2010-04-20 10:47 #6 av: pernillaa

Situationen med axel och otel har löst sig. Till på råga fick allihopa svamp också så har fått behandla mot det. Har Ninja i ett akvarium själv nu men jag vet att det var pumpen. Men det vet inte dom så dom behöver erövra makten i akvariet igen ifred innan jag försöker med han igen.
Så han bor själv i deras tidigare akvarium för tillfället.

Ja jag har en del problem med min ångest. Mycket oro, mycket smygångest och stress, mycket "fantasier" om hemska grejer som kan hända. Gruvar för imorgon när jag måste åka buss till och från stan för möten på sjukhuset. Blir sammanlagt 2,5 timma bara men jag får panik på bussen. känner mig instängd, kan inte andas och det bara snurrar. Vill bara av hela tiden men det är ju så onödigt. Måste nog ta attarax, mina oros-dämpande innan jag kliver på bussen imorrn. Får sånna här konstiga rädslor också att jag ska falla genom golvet på bussen plötsligt eller att det är "tomt" under marken, att vi bara ska falla ner i tomma intet. Kan inte bli av med dom här rädslorna.

Men jag jobbar på det och snart kommer jag få en diagnos som kommer lyda allra troligast både ADHD och bipolärt typ 2. Då kanske jag får medicin som hjälper mot min ångest och hjälp att hantera vardagen på olika sätt.

En bra grej med missödet med mina bäbisar var att jag äääntligen hittat min morgonrutin. =D
Jag kliver upp på morgonen, tänder den blåa mildare lampan i akvariet för att väcka barna, går och gör kaffe, ger pojken frukost och sätter igång en film åt han, tänder den andra gula starkare lampan, drar fram fotöljen och sätter mig där och dricker kaffe, lyssnar på the voice på datorn och tittar på mina barn. =) Jättemysigt!

Det är en stor grej, då känns inte morgonen så himla jobbig som den brukar.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-20 12:09 #7 av: rolnor

Ja det där att det känns som om det blir tomt under fötterna, att jag ska sjunka igenom känner jag igen, väldigt obehagligt, för mej är det dödsångest, trots medicinering känner jag så från och till, inte kul....

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-20 12:40 #8 av: pernillaa

Vad medicineras du för? Vilken medicin? Finns det nån anledning till den här dödsångesten du känner?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-20 13:47 #9 av: rolnor

Ja, det är nog en mängd saker, vissa psykotiska symptom, social fobi, förmodligen GAD, MEN för mej som gått i samtalsterapi i 7år så är det inget mysterium det hela, att inte bli sedd, att få hat istället för kärlek som barn, bilden är klar. Jag tar Zyprexa och 25mg Zoloft, en bra medicinering för mej. Det handlar om att inte ha någon vettig grund i själen.Obestämd

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-20 13:59 #10 av: pernillaa

Jag förstår vad du menar. jag mådde dåligt även innan min våldtäkt, väldigt dåligt, p.g.a. saker jag inte riktigt minns som barn. Min systers trauma och skiljsmässa men som påverkar ändå. 

Jag hoppas att det här kan ge med sig för dig någon gång i framtiden då du fått lite mer att stå på. man vet aldig hur livet blir för en.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-20 14:01 #11 av: rolnor

Tack, det är bättre ibland, inte bara lidande, så jag klagar inte. Hoppas att du hittar en väg ut.

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-20 14:09 #12 av: pernillaa

Ja jag ser ljuset i tunneln, kan man väl säga. Tack. =)

Blir bara så förbaskat less på min anemi. Har fått järnsprutor 2 gånger det senaste året och kollade senast i Januari och då såg det jättebra ut. Nu har jag satt in en hormonspiral som sista möjligheten att trappa ner mensen och vara säker på att inte bli gravid. Är nu inne på dag 21 med mens utan uppehåll och jag blöder myyycket. Har väl alltid gjort det och det har alltid varit regelbundet. 14 dagars mens är inom normalgränsen för mig.

Igår blödde jag mycket mindre och mensen började mörkna lite. "Yes!" tänkte jag. Men idag blöder jag lika mycket igen. Har stunder då det bara forsar så jag blir alldeles kallsvettig och knäsvag. Ska på torsdag igen och kolla järnvärdet, fick ingen tidigare tid än det tyvärr. VET att jag behöver järnsprutor igen! Jag känner det så tydligt. Förbaskat att det ska vara såhär. Hoppas att det inte behöver vara såhär rikliga blödningar och oregelbundet mer än ett halvår som dom uppskattar som den generella inkörningsperioden på en sån här spiral. Nånstans måste jag ju sätta stopp också för järnvärdets skull. Kan ju inte få järnsprutor varje eller varannan månad, det är dyrt och drygt.

Men det är sista alternativet för mig eftersom jag är känslig för hormoner. Så det är väl bara att härda ut antar jag....

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-20 15:51 #13 av: rolnor

Ja det problemet delar vi inte eftersom jag är kille, låter jättejobbigt, måste du ta sprutor, räcker det inte med tabletter? Jag har lyckan att min kropp fungerar jättebra i alla fall...

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-20 15:53 #14 av: kerstinjo

#12 Vad gott att du har fått lite fina morgonrutiner. För det är otroligt viktigt för en stressad själ att få struktur på vardagen.

Men du, Pernilla, jag tycker att du hela tiden gör en toppengrej. Du jobbar stenhårt med dig själv och är otroligt öppen med dina problem och det hemska du varit med om.

Du är värd all beröm!

Anmäl
2010-04-20 16:37 #15 av: pernillaa

#13: Jag har försökt med alla järntabletter som finns och även i flytande form men allt vill bara upp igen. Jag klarar inte av att gå och må illa hela tiden. Så det blir sprutor ja! =/

#14: Naaaw! Tack! =)

Ja jag försöker så gott jag kan och vet att jag är väldigt självmedveten. Är inte duktig hela tiden dock. Är väldigt duktig på att tycka synd om mig själv så fort det händer något men har börjat inse att det inte gör någonting. Det är nyttigt för mig att göra det, gråta ett tag, sörja vad det nu handlar om, även om det inte är något, och sen upp på benen igen. Går liksom ner till botten för att vila, hämta nya krafter och ta spjärn upp mot ytan igen och simma vidare. Gör det medvetet numera. Tänker liksom att "jaha, nu behöver jag tycka synd om mig själv litegrann" och så går jag och gör det. Haha. XD

Det är inget fel i att tycka synd jälv, bara man inte klagar till alla hela tiden. Kan prata mycket om mina problem men mer objektivt och självmedvetet så pratar också om hur jag hanterar det och att jag snart börjar må bättre. Så tror det är lugnt då. Ingen som klagat hittills. Behöver bara lufta ibland. Känner jag att jag börjar på att ha pratat för mycket så frågar jag också om personen jag pratar med börjar bli less och respekterar om det är så. :P

Har börjat, väldigt smått, men ändå börjat hitta sätt för mig att ta livet med en klackspark. Har börjat se, just det du säger, att jag kämpar på bra ändå. Huruvida man är stark eller inte handlar inte om hur mycket man gråter eller hur dåligt man mår av allt det som är. Det handlar om ifall man handlar utifrån de resurser man har och fortsätter framåt, uppåt. Visst är det så? =)

Min sons pappa började idag med bråket igen efter en period av samarbete i det tysta. Nu vill han inte lämna ett helt set med ytterkläder efter väderlek när han lämnar sonen hos mig varannan vecka. Han vill att jag köper egna. Sa bara för att bevisa en poäng att jag isf ville ha halva barnbidraget. Han vred på det till något bokstavligt och sa att han skulle skriva över halva barnbidraget på mig men jag förklarade att soc bara kommer ta dom pengarna som en inkomst hos mig och dra av det från försörjningsstödet och rätt vad det är så har han kastat halva barnbidraget i sjön i onödan. Det är sonens pengar. Ska jag ta av egna pengar är det sonens matpengar som försvinner. Låter inte rätt riktigt. Istället för att lägga mig och gråta och vara rädd för honom som jag varit förrut och fått hjärnsläpp p.g.a. av rädslan och inte kunnat försvara mig, vet ni vad jag gjorde istället?! Jag lade mig och vilade och skrattade åt honom och skrev att jag tyckte han var patetisk som skulle använda en sån här grej för att kunna bråka med mig bara för att han tycker det är så kul! =D är fan stolt över mig själv!!!
Efter all skit han utsatt mig för med den här onödiga vårdnadtvisten och nekan till umgänge och lögner om att jag är en dålig mamma och vuxenmobbing, så har jag ställt mig upp och blivit större än han!
Han kan stå där i sin kostym, solbrillor och öronsnäcka med huvudet på sned och försöka låtsas vara stöddig, men det är han som är liten nu. Jag har vunnit genom att se till att min son vann också. Jag använder mig inte av honom för att vinna de små striderna som han har gjort hela tiden.

OJ vad det startade en massa tankegångar och känslor det där du skrev Kerstinjo. Tack! Jag känner mig stolt och präktig nu! =D

Kanske allt det här är helt osammanhängande för de som inte vet något pom det här med vårdnastvisten m.m. Men jag har i alla fall fått framföra hur stolt jag är över min utveckling och mitt kämpande. Ska inte få storhetsvansinne nu. XD
Men det är skönt att få känna stolthet och styrka i alla äckelkänslor och självförakt från gamla grejer. det behöver jag, en liten boost för mitt självförtroende.

Herreguuuud vad jag skriver mycket. Sorry. XD

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2010-04-20 19:19 #16 av: rolnor

Jag gråter lite varje dag, där längst in finns livsglädjen, tänker på alla samtal med min terapeut, väcker mycket känslor, på så vis fortsätter min terapi trots att vi inte har kontakt längre, känns bra!

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-21 15:24 #17 av: [YlvaP]

Jag har just börja läsa boken Att överleva - ett självskadebeteende av Sofia Åkerman och i ett kapitel skrev hon just om Dissociation. Hon nämnde att man kunde köra hem från jobbet utan att komma ihåg att man just kört. Jag har såna upplevelser då jag är neråt och det är skrämmande för oftast kan det handla om att jag svängt i en korsning. Efteråt undrar jag för mig själv om jag verkligen kollade att det inte kom en mötande bil. Det borde jag ju ha gjort eftersom jag svängde. Det är läskigt för tänk om det händer något när jag har mina barn i bilen.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-04-21 15:50 #18 av: rolnor

Tror att det är ganska vanligt att man kopplar på "autopilot" när man är ute och kör, men det är nog inte så bra..

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-04-21 16:00 #19 av: [YlvaP]

Skönt att jag inte är ensam om detta. Vågar inte berätta det för någon för tänk om jag förlorar körkortet.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-04-21 21:35 #20 av: kerstinjo

#15 Men, Pernilla, vem är duktig hela tiden? Den övemänniskan finns inte, vi har alla ett behov av att känna oss små och vilsna ibland. Av den enkla anledningen av att vi ÄR små och vilsna ibland.

Det är jag också ibland, fastän jag har vuxna döttrar och en hög (4st) barnbarn.

Jag tror att det är en del av livet att känna sig vilsen ibland. Om vi inte gjorde det så tror jag inte att vi kan växa som människor.

Livet är inte svart eller vitt, men ibland så är det förbaskat grått. Men det är ju så livet är, eller hur?

Men jag tycker (fortfarande) att du är en beundransvärd tjej. Du jobbar så otroligt mycket med dig själv. Du är en modig tjej!

Vi är inte alltid anonyma här på nätet och du har valt att inte vara särskilt anonym. Du skriver öppet om dina problem och det hemska du varit med om.

Du har varit med om ett fruktansvärt övergrepp och du har gjort ett val. Valet att gå vidare.

Pernilla, jag tycker att du är en beundransvärd människa!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.