09. Depression/Ångest

hur gör ni

2010-03-28 21:20 #0 av: LilMoon

När ni tar de stora steget och berättar för personen att de är han/hon som har orsakat hur ni mår?..

 

min psykolog anser att de är dags för mig att berätta för den personen hur jag mår.. och vad den personen har gjort..

 

inte direkt så lätt då de är en närstående.. och jag som vanligt bryr mig mer om personer än mig själv.. blir fundersam och smått nervös..

 

vet inte hur min läkare kan anse att jag är frisk..

då jag knappt lämnar sängen ibland, jag har iofs ett mål att läsa på uni.

men vägen dit är kämpigt och jag som aldrig har fått en komplimang i hela mitt liv hur duktig jag är..

minns min läkare frågade "hur känns de när någon säger att du är duktig".

mitt svar var vet inte har aldrig upplevt den känslan...

usch vad jag bablar blandar in olika minnen och saker.

 

 

Anmäl
2010-03-28 22:24 #1 av: Aviendha

Tjaa, jag önskar att jag kunde ge dig råd i den frågan. I mitt eget fall är jag i princip belagd med munkavle gentemot en av de större "faktorerna" som bidragit till mitt dåliga mående.

Men det kan vara viktigt för läkandet. Kanske kan du skriva något och ge om orden sviket på läpparna? Det är rent ut sagt skitjobbigt att vara en "sådandär" som tänker på allt annat före sig själv, men samtidigt så kan det vara läkande för dig att få säga det. Att få berätta att du skadats av en annan. Oro är egentligen lite onödigt från din sida, det är ju du som är den skadade, eller hur? ..men sen vet jag ju inget om omständigheterna.

Man får babbla på osammanhängande. Hur mycket man vill, iaf här. Vi är en drös som nästan förstår det bättre än sammanhängande texter eftersom det speglar många av våra egna tankar. Iaf mina ;)

Vad planerar du att läsa på universitet? Även fast det är tungrott så är studier mer än bara kunskapen, vilket är lite av min drog egentligen, men jag ångrar inte en sekund att jag tog det beslutet! Så är det vad du vill så go for it! Vill man så kan man, kan man så ska man - som pappa säger ;)

Ang bekräftelse: Det är riktigt svårt att helt sätta sig in i vad avsaknad av bekräftelse faktiskt kan göra med en människa. Jag har iaf fått höra orden, men jag har ytterst sårt att tro att någon kan mena dem. Men man kan lära sig hantera det med. Du ÄR duktig, du tar uppenbarligen tag i saker och försöker reda ut problem du har. Det bevisar ditt inlägg om inte annat :)

Anmäl
2010-03-30 15:15 #2 av: Tangotime

Jag tror att en konfrontation kan hjälpa vissa men inte alla. Känner du att du skulle ha nytta av en konfrontation? Skulle du må bättre av att berätta för den här personen? Hur tror du reaktionen skulle bli? Kommer den här personen ändra beteende eller kanske till och med bli arg? OM personen skulle bli arg eller kanske inte alls förstå varför du berättar, skulle du bli hjälpt av det då?

Jag konfronterade mina föräldrar för ett par månader sen och dom blev bestörta. Dom hade inte förstått hur dom påverkat mig och vi pratade jätte länge. DÅ känndes det jätte bra! Men nu så här efter åt känner jag att jag lika gärna kunnat låta bli för vi är tillbaka där vi var innan. Vi har en bra relation men jag kan inte säga att det blivt mycket bättre efter konfrontationen. Gjort är gjort och det kan dom aldrig ta tillbaka. Så just nu känner jag att jag bara gett dom dåligt samvete för att dom misslyckats i min uppfostran och jag vet inte om det var just det jag ville. Jag förväntade mig nog "guld och gröna skogar" efter en konfrontation.

Så innan du gör något så känn efter och fundera på om du gör det för din skull eller din läkares skull!

Anmäl
2010-03-30 17:14 #3 av: evrekaw

#0 Jag konfronterar inte folk, min stategi är att undvika dem fortsättningsvis bara...

Men med släkten är det värre, svårare att bara kapa band där. Jag har dock konfronterat min syster (första och sista gången) och detta ledde ingenstans, så nu har jag ingen syster...

Försökte få henne att förstå hur min sjukdom fungerar, att hon inte kan avkräva mig att vara som om jag vore i "normalläge" hela tiden, Jag är hypoman, manisk och deprimerad emellanåt, vilket gör att jag klarar att hantera saker lite olika beroende på vart i "berg och dalbanan jag befinner mig. Men icka... Hon klarar inte att förstå, så då får hon gå...

Anmäl
2010-04-01 00:07 #4 av: miniimee

Förstår hur du känner det...har själv två nära personer som jag behöver konfrontera då de bidragit till mitt mående, och det är inget jag ser fram emot,

Men, jag känner att jag måste, på ett eller annat sätt, för känslorna har satt sig i kroppen som ångest, i hals och hjärttrakten (nu låter jag som om jag vore inbillningssjuk,men tro mig, det är inte kul, har trott flera ggr att jag haft hjärtattack på gång).

Men jag behöver bli fri, det är bara det att det är svårt, speciellt då möjligheten att jag förlorar en av dem finns med i bilden och därav gör det de hela så himla mycket jobbigare!

Jag tänker alltid på andra och sätter deras mående och känslor i första rum och har därmed förnekat mig själv och mina känslor, och jag tror (för min del) att jag måste stå upp för mig själv (sätta ner foten) och visa att jag finns och att jag har känslor (vilket är lättare sagt än gjort).....

Har försökt få ut min ilska, sorg mm genom att skriva brev men det hjälper föga, så nu finns bara konfrontation kvar...och det är den jag fasar för....

Anmäl
2010-04-03 02:05 #5 av: isa

Jag tycker synd om dig som aldrig har fått höra att du är duktig. Jag tycker du är jätteduktig som vågar skriva om det du skriver om härinne!

Jag brukar konfrontera personer , men jag kan inte påstå att det hjälper alla gånger mot alla personer. Men då kan jag i alla fall känna att jag försökt och har gjort vad jag kan och förmår,  mer kan jag inte göra.

Stå på dig och gör bara det du tror att det kommer att kännas bäst för dig själv. Som du säkert redan har upplevt, så kan man inte alltid lita på vad läkare säger heller.

Det är inte säkert att det hjälper  dig att konfrontera den här personen. Det beror mycket på hur den personen är också.Jag vill inte skrämma upp dig, men det kan ju bli "fel" reaktion från den där personen som du konfronterar och då kanske det senare visar sig att det hade varit bäst om du inte sagt något alls. Men du skriver att personen det gäller är en närstående och då antar jag att du känner den personen mycket väl och vet kanske hur den kommer att reagera.

mvh isa

Anmäl
2010-04-06 12:50 #6 av: Novisan

Jag hade nog försökt berätta för personen hur JAG känner mig, hur JAG upplever det h*n gör och säger, hur det påverkar MIG och att därför inte vill ha kontakt med den personen längre, eller vad det nu handlar om. Ingen kan anklaga mig och jag berättar utifrån MITT perspektiv.

Anmäl