Tråden är låst och inga nya kommentarer kan skapas
12. Personlighetsstörningar

Inte bara yngre!

2010-04-06 17:24 #0 av: David

Läste en artikel i Borås Tidning om en 40-årig kvinna som skär sig, och som psykiatrin bollar fram och tillbaka.

Innan ni läser den vill jag varna för rätt detaljerad beskrivning och en otäck bild.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2010-04-06 17:25 #1 av: David

Lite av mitt syfte med att länka till den här artikeln är att visa att det är långt ifrån bara "unga" som skär sig, vilket många idag tror.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2010-04-06 19:01 #2 av: [YlvaP]

Jag skär mig och jag är 30+

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-04-06 19:07 #3 av: [YlvaP]

Men jag skär mig aldrig så djupt som hon gjorde.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-04-06 19:23 #4 av: Hawknestgrove

och jag kan inte fatta, att  man kan göra det när man har djur......Vem ska ta hand om dem?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-06 23:39 #5 av: Aviendha

#4 Hur kan man göra vad? Skära sig? Jag hoppas verkligen att det inte var vad du menade Foten i munnen

Anmäl
2010-04-07 02:30 #6 av: David

#4. Djur som normalt tröstar och ger den extra lilla energin, när till och med det inte hjälper - då mår personen verkligen inte bra.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2010-04-07 12:34 #7 av: Maria

Lite funderingar...

Jag har uppfattat att människor, oavsett ålder, som skär sig kan delas in i två större grupper. De som upplever att smärtan dövar ångesten för stunden och de som behöver uppmärksamhet.

Den senare gruppen som varje gång de skär sig hamnar i fokus, så att säga, måste ju uppleva detta som något positivt. Kvinnan i artikeln som skär sig som ett slags "hot" för att bli inlagd.

(Nu tycker jag att hon blivit bedrövligt behandlad så det är inte det jag funderar över.)

För att dessa människor ska sluta skära sig så måste man kanske avdramatisera varje tillfälle och inte göra så "stor sak" av det för annars kommer ju beteendet aldrig att upphöra om det hela tiden medför att man känner att man blir sedd och hamnar i centrum.

Man måste kanske sätta fokus på bakomliggande orsaker och inte själva skadebeteendet.

/Maria

 

Anmäl
2010-04-07 15:14 #8 av: Aviendha

#7 Jag håller med dig i en del, de bakomliggande orsakerna är det man måste behandla eftersom skadorna är ett slags symptom. Men sen får man inte heller glömma att det blir ett slags beroende av det hela med, oavsett anledning till att man började.

Jag kan väl snarare klassas som din första grupps självskadare. Jag har andra självskadebeteenden som inte yttrar sig i fysiska sår, men dessvärre sätter större psykiska sår men min erfarenhet hos psykriatrin är att det har förbisetts. Skärskador däremot kan de ta på större allvar - det är ju någonting man kan sätta fingret på. Och ärligt talat, det blir ett sätt att kominicera på när ingenting annat biter. Jag har vart i situationer med läkare där de inte alls lyssnat eller intresserat sig för mitt mående och mina behov - tills jag nämnt skärskador. Då blev det anat ljud i skällan, även fast jag nämnt mitt andra, och i mitt fall grövre självskadande innan.

Sjukvården är sjuk i många avseenden.

Anmäl
2010-04-07 15:17 #9 av: Hawknestgrove

Förlåt, men jag kan inte hjälpa, jag blir rosenrasande, när djurägare beter sig så.  Då ska man inga djur ha.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 15:18 #10 av: Aviendha

#9 Det där visar bara på din uppenbara okunskap, och jag skäms ärligt talat. Du, speciellt som medarbetare borde faktiskt veta bättre.

Anmäl
2010-04-07 15:20 #11 av: Hawknestgrove

Då får du väl tycka det då. MEn jag sätter alltid djuren för människan, sen får du tycka vad du vill

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 15:21 #12 av: Maria

#9 Vad säger du när mammor och pappor skadar sig? Eller vänner, kusiner, mostrar, barn?

Alla har väl någon som vid sidan  blir drabbad oavsett om det är djur eller människor men här pratar vi om sjukdom.

Blir du lika upprörd om en djurägare får cancerFörvånad

/Maria

 

Anmäl
2010-04-07 15:24 #13 av: Aviendha

#11 Japp, jag är fullt medveten om att tyckandefriheten existerar. Men det jag ville ha sagt är att du befinner dig på en sajt där stor del av besökarna mår psykiskt dåligt, och många har på ett eller annat sätt erfarenhet av självskador, och som du även kan se så är många djurägare.

Vem säger att djuren far illa? Vad ger dig rätten att utan grunder döma så många människor? Människor som redan dras med skam och skuld. Speciellt när du är medarbetare som sagt, du ska arbeta för sajtens bästa och jag kan inte riktigt se vart det sker i detta fall när du drar alla över en kam på detta sätt.

Sätt sig in i ämnet, det borde sajten, och dess besökare, vara värda!

Anmäl
2010-04-07 15:30 #14 av: Maria

Jag har aldrig skurit mig och kan inte sätta mig in i en sådan känsla men jag är såpass klok att jag förstår att det handlar om att man är mycket sjuk och i behov av hjälp.

Psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan som helst och då skulle man i så fall aldrig kunna ha djur för vem vet vad man drabbas av.Obestämd

 

/Maria

 

Anmäl
2010-04-07 15:31 #15 av: Hawknestgrove

Tack, om det är nån som är drabbad, så är det jag. Min morsa gick upp på vinden och hängde sig tre dagar innan hon skulle fylla 60. Därav min ilska mot allt sånt beteende. OCh för helsike, kom inte och jämför det med cancer. OCh ska det vara så, så kan jag gott gå ur från den här sajten helt, trots att jag tycker väldigt mycket om David.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 15:34 #16 av: Maria

#15 Tråkigt med din mamma...men har lite svårt att förstå att du kan vara ilsken för att hon var sjuk.

Varför skulle man inte kunna jämföra sjukdomar som sjukdomar?

/Maria

 

Anmäl
2010-04-07 15:36 #17 av: Aviendha

#15 Det handlar inte om "vem som är mest drabbad". DU har en anhörigs syn på det hela. Andra har samma sak, men ser det kanske annorlunda. Andra sitter i det själv. Det är inte precis ett val eller en medveten skada vi sjuka vill åsamka de ikring oss, även om det kanske kan vara svårt att ta till sig i ilskan efter en sådan förlust.

Jag har inte krävt att du ska avgå, bara att du ska uppträda med lite mer.. diplomati i nivå med det ansvar jag anser att man bär som medarbetare.

Anmäl
2010-04-07 16:00 #18 av: Hawknestgrove

HAr pmat David nu och bet om att få avgå som medis. Ok, diplomati har aldrig varit min starka sida. I synnerhet, när det rör sig om djur, som inte ens kan tala för sig.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 17:17 #19 av: EmmaG

#18 Tycker det är väldigt tråkigt att du vill avgå som en sånhär sak..
Men oftast som självskadare gör man det inte för att ta livet av sig - så hur drabbas då djuren?

Anmäl
2010-04-07 17:54 #20 av: Hawknestgrove

Om OM inte fanns så hade fan blivit präst.  JAg vet, att självskadare egentligen inte vill något annat än att bli sedda, för jag tvivlar inte en sekund på att de mår dåligt. MEn OM det går för långt, som i detta fall.... Det var rena turen att hon inte dog! OCh då kommer djuren i kläm! Alla får säga vad de vill, om det gäller djur kontra människa, så tar jag djurens parti! HAr man så svårt, så ska man i detta elände tänka på, att jag kanske inte är rätt person just nu att ta ansvar för en levande varelse, som inte ens kan tala? OCh NOTA BENE, för människor, små som stora finns skyddsnät, om än med brister. Men för djuren? NEJ!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 18:01 #21 av: Maria

#20 Jag vet att du brinner för djur och det ska du ha heder förGlad och pratar man för något man brinner för då blir man extra känslig och uttrycker sig mer med hjärtat än med hjärnanFlört

Du förklarar det mycket bättre i #20

/Maria

 

Anmäl
2010-04-07 18:13 #22 av: Hawknestgrove

Bra, då fattar du mig lite.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-07 21:35 #23 av: Aviendha

Trist att du vill avgå för en sånhär sak! Många som jag vet älskar sina djur såpass och är såpass insatta i sin sjukdom att de lämnar bort sina djur när det blir för mycket för dem. Givetvis finns undantag! Men det finns djur som far illa hos allt ifrån psykiskt sjuka, alkohlister till älskande barnfamiljer.

Och ett litet tillägg; nej, alla självskadare vill inte ha uppmärksamheten och bli sedda för sina skador. Jag är ett levande bevis för det..

Anmäl
2010-04-08 16:44 #24 av: Hawknestgrove

Nä, men då är det väl i så fall som anorexi, ett sätt att kontrollera sig själv, elelr ett sätt att försöka flytta över en smärta till en annan. Förlåt, men jag kan bara inte förlika mig med det.

OCh jag kan inte tackla det. Så om det är så, så kan jag inte stå upp för att vara medarbetare här. Tyvärr.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-08 17:00 #25 av: [Golgadoth]

Jag hade en vän som hade adhd, aspergers syndrom och en annan sjukdom, hon var otroligt vacker och var alltid glad och så.
Hon grät typ aldrig, och hon hade en del vänner och så, men sen helt plötsligt började hon må dåligt och rymma från skolan, satt och skar sig själv från handleden upp till axlarna, med en glasbit. Hon höll på så ganska ofta, sen blev det bara värre när det spreds massa rykten om henne i hennes skola + att vi båda var med om ett sexuellt övergrepp av en gubbe som bodde väldigt nära oss.
Hon har ju skurit sig i båda armar och fötter och säkert hela kroppen, jag vet inte för jag har inte sett resten av kroppen efter det att hon började må dåligt, men den enda hjälp hon fick var att hon skulle prata med skolkuratorn vilket inte hjälpte och sen hade hon bara mig.. och vad skulle jag kunna göra? :P
Jag har själv skurit mig själv, första gången var det en kompis som skar på min arm, på skämt, för jag har otroligt känsliga armar så bara man drar med en nagel så ser det ut som ett skärsår dagen efter.
Så skojade hon och sa att jag hade skurit mig själv, sen har jag skurit mig då och då, men har slutat med det nu dock.
Har dock aldrig gått så långt som den där Sofia på länken.

Det "värsta" jag gjorde var att ta ett sånt där blad från pennvässare så drog jag rakt in i armen, och blodet bara rann ;P men det har inte blivit några stora ärr precis.

Nu har jag bestämt mig för att inte skära mig mer, liksom, varför?
Det hjälper inte, man mår inte bättre av det, kanske för en stund, men efteråt får man fula ärr som man själv aldrig kommer gilla, inte andra heller för den delen.

Redigerat av medarbetare 9/4-2010

Anmäl
2010-04-09 15:57 #26 av: HannaM

Så då ska jag med andra ord lämna bort mina illrar Hawknestgrove? Trots att det är dom som får mig att inte skada mig värre och därmed riskera mitt liv? Trots att det är dom som får mig att gå upp varje dag? Trots att det är till dom jag köper mat istället för mig när pengarna inte räcker. Trots att jag alltid tar dom till veterinär när dom är sjuka, håller dom vaccinerade och ständigt försöker lära mig mer för att kunna ge dom det bästa möjliga livet? Trots att det är dom som får mig att orka igenom dagarna? Fast jag älskar dom så det gör ont och saknar dom så fort jag är hemifrån? Fast jag busar med dom, aktiverar dom och gosar med dom dagligen? Fast dom är hela mitt liv? Bara för att jag skadar mig själv skulle jag då vara en dålig matte. Det är något av det dummaste jag hört.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-04-09 17:40 #27 av: Hawknestgrove

vad händer den dagen du skär dig mer än du brukar då? Har du fallskärm för dina djur? OCh älskar du dem så mycket, då är de väl värda att du slutar upp med detta? Lessen, jag har ingen förståelse för ett  sånt beteende, om det riskerar att gå ut över såna som inte kan försvara sig själv.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-09 18:01 #28 av: HannaM

#27 Nej du har ingen förståelse. Är det möjligt för dig att ta in och försöka förstå och se den andra sidan av det hela så kan jag berätta hur det är för mig annars orkar jag inte.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-04-09 18:31 #29 av: Hawknestgrove

När det gäller sånt här, så är jag tyvärr väldigt hård. Troligen  så har jag sett och varit med om mer skit än många här inne. MEn att skada mig själv på detta vis, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra. självmordstankar? Försök? ja då för många år sen, ända tills jag sjäv fick se hur det upplevs från de som blir kvar. Då ändrades allt i en handvändning. Den ilska som jag kände då, går inte att beskriva. när du har lika mycket i din ryggsäck som jag, så ser du nog annorlunda på saken.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-09 18:42 #30 av: HannaM

Vad skönt att du aldrig kommer göra det. Bra. Fantastiskt.

Du är inte jag och olika personers mående, handlingar och erfarenheter är svåra att jämföra. Jag tycker inte om att få mitt mående och mina upplevelser nedvärderade av någon som faktiskt inte alls vet vad jag har eller inte har varit med om i mitt liv.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-04-09 18:54 #31 av: [Tassy]

Jag var själv självskadare en lång period av mitt liv, jag va dock så ung att om det hade hänt mig något hade mina föräldrar tagit över mina djur. Det skulle dom nog göra än i dag om det hände något.

Jag självskadar mig inte längre, men jag lider varenda dag, och det vållar mig etter mer ångest än nånsin förr. Varför slutade jag skada mig?

Jo, på grund av reaktionerna hos de som stod mig nära. Min mor berättade om en väninna till henne som tog sitt liv, lämnade barnen kvar, vilket väckte sånt hat hos min mor att hon sa "hade hon överlevt sitt självmord hade jag slagit ihjäl henne för vad hon gjorde mot sina barn!" och visst, jag känner verkligen med barnen, men jag känner mer med modern som dog.

Inget barn, djur eller nära person ska behöva uppleva en sådan sak, men vad skulle hon ha gjort, adopterat bort sina barn först?


Anmäl
2010-04-09 18:58 #32 av: Hawknestgrove

Återigen, minderåriga barn har, även om det är en dålig, men dock fallskärm. De får komma till fosterhem och blir omhändertagan. Vad händer med djur? De avlivas........

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-04-09 19:00 #33 av: [Tassy]

De avlivas inte nödvändigtvis, ofta har man någon kontakt kvar i livet, och visst, man ska inte ösa skopan över dem, men de bruka agera och rädda djuren.


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.