Annons:
Etikettdagens-fråga
Läst 4032 ggr
kerstinjo
2010-03-25 12:27

Nattpersonal.

Igår kväll, vid rapporteringen, bad jag nattpersonalen att göra en sak, som innebar ca. 10-15 minuters extraarbete för dem. Just det jag tyckte att "natten" skulle göra, hade underlättat mycket för patienten.

Jag möttes enbart av sura miner, men jag höll fast vid att de borde göra det för patientens skull.

Tror ni att de gjorde det? Nej!

Har ni varit med om något liknande, där personalen inte gör en given sak för att det är för besvärligt?

Berätta gärna.

 Kerstin 

 

Annons:
[Tassy]
2010-03-25 14:00
#1

Mååånga många gånger!

Har jobbat bland annat på äldreboenden med heldementa patienter. På ett boende propsade personalen alltid på fikaraster (inte schemalagda!) och dessa dkulle de ha vid given tidpunkt, gick inte att rucka på. Bland annat vill jag nästan hävda att det resulterade i att en gubbe slog ihjäl sig. Hade alla varit på plats och jobbat hade säkert någon av oss kunnat ledsaga honom till rummet, jag hann inte med 20 pat. själv. Nej ush vad jobbigt att jobba på arbetstid.

Var också en del tjafs med natten, då många pat. lägger sig kl 22, men dagen går av 21, så tyckte vi att natten kan ge sömnpiller och kvällsmedicinen (som var ordinerad kl 22 dessutom) sen vi har lagt dem och gått av, men icke. Det gick inte för sig. Det var för besvärligt.

Personligen ansåg jag att vi kunde tagit den tiden det tog oss till att sitta med pat. som behövde komma till ro till natten och prata och varva ner, svara på frågor och liknande, men nej, vad jobbigt. Knöka i dem piller tills de knockar ur i stället för att kanske få dem att somna av sig själva och vara rofyllda… Skrikandes

Kan dra massor av små exempel, men det skulle bli en roman…

kerstinjo
2010-03-25 19:59
#2

Jag gjorde något som jag aldrig har gjort tidigare. Jag ringde till jobbet idag, på min lediga tid, och kontrollerade om det hade blivit gjort.

Jag hade en stark känsla när jag gick av igår att det här kommer inte att bli gjort. Jag har aldrig någonsin ringt och kollat upp nattpersonalen, men nu var det befogat. Jag såg deras sura och besvärade miner när jag rapporterade vad jag ville ha gjort.

Vad händer? De nonchalerar totalt vad jag anser vara bäst för patienten. Jag inte bara anser att det är bäst, jag vet.

Jag ska ta upp det med min närmaste chef och tar han inte tag i det så lutar det åt en Lex Maria-anmälan.

Jag blir så otroligt trött på nonchalant personal. Varför jobbar de inom sjukvården om de inte kan ta sitt ansvar? Vi jobbar med människor och inte metallbitar!

Jag vet, yrket är inte ett kall. Men vi jobbar med människor, som ofta är i livets slutskede. Människor med ångest, rädsla, sårbarhet och ändå nonchalerar nattpersonalen mina synpunkter.

Jag vill ställa frågan till nattpersonalen; Vill du ha det så här när du vårdas dina sista veckor/dagar?

Vill du att din mamma/pappa/bror/dotter behandlas på samma sätt?

Jag är helt övertygad om att svaret blir ett klockrent nej. Ändå gör de så här.

jag blir så trött!!!

 Kerstin 

 

[Tassy]
2010-03-25 23:43
#3

Stå på dig Kerstin. Tveka inte med anmälan om det är befogat.

Chestnut
2010-03-26 00:12
#4

Fått höra en hel del av min mor som jobbar inom vården. Det finns många som har valt fel typ av yrke helt klart, de bryr sig inte om patienternas bästa. Detta innebär ju ett otroligt merjobbat för de som faktiskt bryr sig. Skrikandes

Som patient har jag även blivit utsatt för att personalen inte har gjort det som passet innan och jag kommit överrens om. Hette att det var för bökigt att fylla på min cryo cuff varannan timme under natten så att den höll sig kall (nyopererad). De skyllde även på att jag var vaken när de bytte och de inte ville störa min sömn. Försökte förklara att jag vaknade på grund av att det svullnade och gjorde ont när det inte var ordentligt kallt. Men ingen lyssnade den natten utan de bytte 2 gånger under hela sitt skift… Obestämd Men spruta morfin gjorde de gladeligen!

#2 Tycker att det om något visar på medkänsla och att du bryr dig om ditt jobb! Tveka inte att göra en anmälan om det är befogat, skulle nog kunna gynna vården överlag!

Med vänliga hälsningar
Chess

Aviendha
2010-03-26 00:37
#5

Massor med gånger!! Speciellt inom äldrevården…

kerstinjo
2010-03-26 08:52
#6

Jag blir så trött på, speciellt nattpersonalen, som många ggr inte gör vad de ska och vad som innefattar god vård.

Som ni vet så jobbar jag på en palliativ enhet och där (som på andra ställen) är det otroligt viktigt att allt blir "rätt".

Men jag kan berätta en liten sak, som får oss att ändå glädjas över jobbet.

Vi fick hastigt in en yngre man, som inte hade så lång tid kvar. I vanliga fall så har de lite längre tid att leva och då lär vi känna de anhöriga ganska bra. Men i det här fallet så gick det väldigt fort och jag lärde mig inte ens namnet på de anhöriga.

Mannen dog med min hand i sin och med min andra hand på kinden. Jag visste att nu är det enbart minuter som räknas och med en blick på klockan så pratade jag samtidigt med honom. (Hörseln är det sista som lämnar en döende människa.)

Det blev en värdig död.

Men tänk vad det värmer i våra hjärtan när vi efter några dagar ser en insändare i tidningen, där vi får det varmaste tack.

Då känns det att vi gör ett bra jobb när anhöriga, (som vi inte ens lärde känna) mitt i sorgen, tänker på oss.

Om ni visste vad det värmer när man läser "Änglar finns de?" och får ett jättetack från anhöriga.

 Kerstin 

 

Annons:
[aspie]
2010-03-26 11:26
#7

Kerstin, jag blir så rörd av det du skriver så tårar rinner nerför kinden. DU ÄR en underbar människa och så värdefull.

Massor med kramar från mig…Kyss

kerstinjo
2010-03-26 12:56
#8

#7 Du, min "lilla" Aspie, jag blir lika glad när jag läser det du skriver.

Men omtankar och medkänslor är inget jag har fått gratis och inte är det något medfött heller. Som du/ni vet så har jag ett långvarigt missbruk i bagaget. Ett missbruk då jag utan vidare hade kunnat köra över varenda människa, t.o.m. med glädje. Ordet snällhet och omtanke fanns inte i min värld.

Men i takt med mitt tillfrisknande från droger, så upptäckte jag en sida hos mig som jag inte hade en aning om och som förvånade mig.

Ärlighet!

Jag ärlig? Jojjomensann! Inte nog med det, jag upptäckte sakta men säkert att jag tyckte om mina medmänniskor. Jag??

Det tog lång tid för mig att acceptera mitt "nya" jag. För jag kände att det inte var "jag"! Konstigt eller hur?

Den som först såg detta nya hos mig var min alkohol/drog terapeft. Min hårdhet, ilska och typiska drogbeteende försvann. Man måste vara stenhård och ganska elak för att överleva i en drogvärld.

Men helt plötsligt kunde jag tycka om mina medmänniskor och jag kunde acceptera att några var som de var. Jag förstod att det fanns en anledning, en anledning som jag kunde se igenom och förstå.

När jag sedan släppte min egen spärr gentemot andra människor. Jag var genomärlig och talade t.ex. om för mina arbetskamrater varför jag var borta så länge från jobbet, 2 år tror jag.

Om ni visste vad mycket jag fick tillbaka då. Vissa tyckte att jag hade gjort ett jättejobb, vissa var otroligt nyfikna på behandlingen och en del var rädda för att fråga. Men tänk vad skönt att än idag få spontana kramar av mina jobbarkompisar. Det värmer!

Det slutatade med att jag kunde konstatera att även personer utan drog/alkohol borde gå igenom samma behandling! För jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv under denna tid. Även om andra människor!

Tja, för att göra en lång historia kort så har jag fått den värdefulla insikten att mina medmänniskor är värda att tyckas om.

Det här är till Aspie!

 Kerstin 

 

[aspie]
2010-03-26 14:02
#9

TACK min fina goa lilla Kerstin. Är glad att du blivit den du är trots alla svårigheter du fått gå igenom. Önskar dig alla lycka i livet!

kerstinjo
2010-03-26 14:54
#10

#9 Men du Aspie, jag tror ändå inte att jag velat vara utan den tiden. Låter sjukt, eller hur?

Periodvis var det sanslöst roligt och ansvarsbefriande. Jag visste inget annat liv! Men många, många år var hemska, minst sagt.

Det som gjorde mig mest ont när jag var i början av mitt tillfrisknande var den skada jag har gjort mina barn, speciellt den äldsta.

Nu gör det inte ont längre, för jag kan ändå inget göra åt det. Det som är gjort är gjort.

Däremot så har jag två fina tjejjer, som aldrig skulle komma på tanken att dömma en missbrukare. De vet att det finns inte en enda människa, som har som mål att bli missbrukare.

Jag är tacksam för att båda töserna har valt ett nyktert/drogfritt liv. De vet att de kan vara i farosonen för att hamna i ett missbruk.

Den äldsta har t.o.m. en liten tjej som är omhändertagen enligt LVU och det kommer att bli en sk. uppväxtplacering. Dottern, med make, har även ett "helgbarn" p.g.a. att mamman inte orkar. Lilltösen och helgbarnet har kommit helt rätt. Till ett hem där de inte bara har läst om missbruk, utan där även mamman(min dotter) har erfarenhet av att växa upp i ett missbruk.

Så underligt nog så kan jag se något gott i det här också. Det blev två tjejjer med stora hjärtan, som till slut fick en "normal" mamma.

SkrattandeNä, det fick de inte, för jag kommer aldrig att bli normal och det vill jag inte heller.

 Kerstin 

 

[aspie]
2010-03-26 15:08
#11

Du har så rätt Kerstin. Allt negativt och ont man gått igenom får en att bli visare och förhoppningsvis leva ett bättre liv.

Är glad för din skull och dina döttrar. Är oxå glad för att min dotter tagit avstånd från allt vad droger heter.

Kram

LenaR
2010-03-30 13:45
#12

Vilken underbart hoppingivande tråd det blev av det här.

Tack för det Kerstin och Aspie!

Kramar


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Upp till toppen
Annons: