01. Akuta situationer

Gråter och gråter

2010-03-03 17:20 #0 av: Frag

 

Jag vet inte riktigt var jag skall placera min "fråga", mina funderingar därav kanske fel kategori valts, akut tja, livshotande nej.

 

Min dotter ringde och talade om att hon tänkte lämna sin sambo sedan fem år tillbaka. Hon har funderat tidigare under året också men hade valt att stanna. Förhållandet har inga barn, inga missbruks eller våldsproblem. Dottern är rädd att ångra sig längre fram i livet om hon inte går nu, hon är inte nöjd med sitt liv. Jag blev helt chockad av min egen reaktion, jag gråter och gråter, något jag bara visar för maken vill hålla samtliga barn och vänner utanför jag tror det kan misstolkas för jag tror inte själv att det är dotterns separation jag är så ledsen för. Jag som verkligen aldrig gråter annars undantaget möjligtvis dödsfall och begravning. Jag fattar ingenting. Visst tycker jag väldigt synd om svärsonen och visst är jag orolig allt praktiskt med ekonomi och så de har att reda ut, deras problem men som föräldrar barnen är vana att lita till och vända sig till lär vi bli inblandade. Att jag skriver här beror på att jag funderar på hur mycket underliggande väldigt gammalt som kan ligga bakom min reaktion. Det är nog själva "övergivandet/sveket" som framkallar min reaktion känns det som men hur långt tillbaka minns "själen"? Jag blev bortadopterad som baby, den som borde älskat mig mest i världen ville inte ha mig. För ett antal år sedan valde även min adoptivmamma , adoptivpappa är död, bort mig till förmån för min adoptivbror efter att han misshandlat mig i berusat tillstånd vilket jag vägrar förlåta. Jag har blivit misshandlad i ett tidigare förhållande och efter att ha tagit mig ur det kommer jag aldrig att låta mig bli slagen igen eller förlåta sånt, oavsett av vem, något mamma inte kunde acceptera. Minns man känslor sedan babystadiet undermedvetet eller är det "bara" mammas agerande, vi har helt brutit kontakten i och med hennes val, som jag undermedvetet kanske sörjer, jag har inte upplevt det så, snarare viss lättnad i att äntligen vara fri från skulden att foga sig för att duga, eller är det båda delar som spökar?

Anmäl
2010-03-03 23:26 #1 av: allhealing

Din kropp minns allt.

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-03-04 14:34 #2 av: evrekaw

Ja! Även om vi inte aktivt minns - så påverkas vi av allt som sker genom hela livet - ända från ögonblicket vi tog vårat första andetag.

Däremot vet jag inte om detta är skälet till din sorg över dotterns separation. Varför måste vi alltid söka skäl och förklaringar? Ibland blir man ledsen över saker som sker och varken mer eller mindre pga bakomliggande orsaker.

Du blev ledsen och det ska du tillåta dig att vara utan att analysera sönder orsaken varför. Tillåt dig sörja, hoppas du snart ska må bättre!

Anmäl
2010-03-05 23:18 #3 av: esthibett

Jag har fruktansvärd separationsångest, hatar att skiljas från folk, om det så bara är när man säger hejdå på jobbet. Min värsta sorg och rädsla är separationer, skiljsmässor etc.

Mina föräldrar har aldrig visat oss barn om det knakat i fogarna i deras äktenskap, och de är fortfarande gifta. Jag har inte upplevt någon jättedramatisk separation eller liknande som kan förklara att jag känner såhär.

Det jag menar är att jag, trots allt, har dessa känslor, och jag finner ingen förklaring till det. Kanske inte finns någon enkel förklaring för dig heller, du kanske bara känner med honom.

Hoppas att du kan komma över det, och må bättre snart!

Anmäl
2010-03-06 16:22 #4 av: isa

Jag instämmer med #1 och #2 !

Anmäl
2010-03-23 16:46 #5 av: Frag

Tack.

Anmäl
2010-03-24 16:08 #6 av: rolnor

Det finns enligt min terapeut viss anledning att tro´att vi t.o.m. minns tiden inne i livmodern, känner av det som mamman känner redan före födseln...

Anmäl
2010-04-02 15:12 #7 av: evrekaw

#6 Ja det är jag totalt övertygad om...

När jag väntade min dotter var jag fortfarande aktiv innom kvartersteatern. Deltog i musikaftnar med olika teman. Det sista jag hann med att delta i var det som gick i Cornelis Wreesvijks tema. Jag sjöng då och spelade "Rosenblad" och övade en massa hemma med sången och gitarren... Det lustiga var att när min dotter då fötts så fanns det inget som lugnade henne och hennes gråt mer än när jag sjöng... "Det var en gång ett litet rosenblad..."

Fick höra att jag var morbid som sjöng denna sång som godnattvisa och som tröst... Men den fungerade alltid lika bra...

Så jag är övertygad om att hon minndes och hörde den redan inne i min mage... Hon kännde igen den som spädbarn, jag bara vet att det måste vara så!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.