Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 2190 ggr
Frag
2010-03-03 17:20

Gråter och gråter

Jag vet inte riktigt var jag skall placera min "fråga", mina funderingar därav kanske fel kategori valts, akut tja, livshotande nej.

Min dotter ringde och talade om att hon tänkte lämna sin sambo sedan fem år tillbaka. Hon har funderat tidigare under året också men hade valt att stanna. Förhållandet har inga barn, inga missbruks eller våldsproblem. Dottern är rädd att ångra sig längre fram i livet om hon inte går nu, hon är inte nöjd med sitt liv. Jag blev helt chockad av min egen reaktion, jag gråter och gråter, något jag bara visar för maken vill hålla samtliga barn och vänner utanför jag tror det kan misstolkas för jag tror inte själv att det är dotterns separation jag är så ledsen för. Jag som verkligen aldrig gråter annars undantaget möjligtvis dödsfall och begravning. Jag fattar ingenting. Visst tycker jag väldigt synd om svärsonen och visst är jag orolig allt praktiskt med ekonomi och så de har att reda ut, deras problem men som föräldrar barnen är vana att lita till och vända sig till lär vi bli inblandade. Att jag skriver här beror på att jag funderar på hur mycket underliggande väldigt gammalt som kan ligga bakom min reaktion. Det är nog själva "övergivandet/sveket" som framkallar min reaktion känns det som men hur långt tillbaka minns "själen"? Jag blev bortadopterad som baby, den som borde älskat mig mest i världen ville inte ha mig. För ett antal år sedan valde även min adoptivmamma , adoptivpappa är död, bort mig till förmån för min adoptivbror efter att han misshandlat mig i berusat tillstånd vilket jag vägrar förlåta. Jag har blivit misshandlad i ett tidigare förhållande och efter att ha tagit mig ur det kommer jag aldrig att låta mig bli slagen igen eller förlåta sånt, oavsett av vem, något mamma inte kunde acceptera. Minns man känslor sedan babystadiet undermedvetet eller är det "bara" mammas agerande, vi har helt brutit kontakten i och med hennes val, som jag undermedvetet kanske sörjer, jag har inte upplevt det så, snarare viss lättnad i att äntligen vara fri från skulden att foga sig för att duga, eller är det båda delar som spökar?

Annons:
allhealing
2010-03-03 23:26
#1

Din kropp minns allt.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

evrekaw
2010-03-04 14:34
#2

Ja! Även om vi inte aktivt minns - så påverkas vi av allt som sker genom hela livet - ända från ögonblicket vi tog vårat första andetag.

Däremot vet jag inte om detta är skälet till din sorg över dotterns separation. Varför måste vi alltid söka skäl och förklaringar? Ibland blir man ledsen över saker som sker och varken mer eller mindre pga bakomliggande orsaker.

Du blev ledsen och det ska du tillåta dig att vara utan att analysera sönder orsaken varför. Tillåt dig sörja, hoppas du snart ska må bättre!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

esthibett
2010-03-05 23:18
#3

Jag har fruktansvärd separationsångest, hatar att skiljas från folk, om det så bara är när man säger hejdå på jobbet. Min värsta sorg och rädsla är separationer, skiljsmässor etc.

Mina föräldrar har aldrig visat oss barn om det knakat i fogarna i deras äktenskap, och de är fortfarande gifta. Jag har inte upplevt någon jättedramatisk separation eller liknande som kan förklara att jag känner såhär.

Det jag menar är att jag, trots allt, har dessa känslor, och jag finner ingen förklaring till det. Kanske inte finns någon enkel förklaring för dig heller, du kanske bara känner med honom.

Hoppas att du kan komma över det, och må bättre snart!

isa
2010-03-06 16:22
#4

Jag instämmer med #1 och #2 !

Frag
2010-03-23 16:46
#5

Tack.

[rolnor]
2010-03-24 16:08
#6

Det finns enligt min terapeut viss anledning att tro´att vi t.o.m. minns tiden inne i livmodern, känner av det som mamman känner redan före födseln…

Annons:
evrekaw
2010-04-02 15:12
#7

#6 Ja det är jag totalt övertygad om…

När jag väntade min dotter var jag fortfarande aktiv innom kvartersteatern. Deltog i musikaftnar med olika teman. Det sista jag hann med att delta i var det som gick i Cornelis Wreesvijks tema. Jag sjöng då och spelade "Rosenblad" och övade en massa hemma med sången och gitarren… Det lustiga var att när min dotter då fötts så fanns det inget som lugnade henne och hennes gråt mer än när jag sjöng… "Det var en gång ett litet rosenblad…"

Fick höra att jag var morbid som sjöng denna sång som godnattvisa och som tröst… Men den fungerade alltid lika bra…

Så jag är övertygad om att hon minndes och hörde den redan inne i min mage… Hon kännde igen den som spädbarn, jag bara vet att det måste vara så!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[muffy]
2010-06-02 22:25
#8

Jag har följt ett intressant progran poå 3an "jag älskar inte mitt barn". Det var intrerssant att se hur känslig man är som spädbarn gentemot omgivningen. Mamman födde barnet men kunde inte tycka om henne, hon lär henne ligga på golvet, hatade att ta upp henne oh ha henne nära. Spädbarnet lärde sig snabbt, tog ASLDRIG ögonkontakt med mamman då hon visste att mamman var arg och stressad öve rhenne bara,. Så fort mammam tog upp henne blev hon helst stel, när sedan en annan utomstående kom blev hon hur glad som helst, log oh skrattade. Men så fort mammam tog henne kolla hon bort och skrek elelr blev tyst!

Det är konstigt nog dem aldra första åren i sitt liv som man formas som människa, vi minns det inte men det är det som formar oss. Så jag tror absolut att din kropp minns det! Jag trodde inte att vi människor kunde minnans tidigare än ca 3-4 års ålder!

Alla bäbisar behöver kärlek och närhet, dem har behov efter en trygg famn att lugnas i!

Det tog lång tid för barnet att våga ta kontakt med andra vuxna kvinnor eftersom hon förknippa dem med hennes mamma och hennes negativ energi.

Det är ju oftast så okså att ibland då det händer en sak som är känslig kommer allt med dubbeltslag och det kan bli otäckt känslosamt, utan egentligen en RIKTIG anledning till att bli så himla upprörd och ledsen. Det är oftast då kroppen minns och kopplar ihop den händelsen med ett minne som vi kanske inte alltid ör medvetna om, eller fört långt efteråt kan komma på vad det kan ha varit som satte igång allt…

Jag vet själv, det är en doft. En herrparfym, ja, personen som bar den oxå Den fick mig att bryta ihop totalt då en man i min närhet hade den på sig, jag spydde och skakade konstant, började hyperventilera.. det var riktigt konstigt, tills jag nu efteråt har känt doften igen och först nu ca 2 år senare kan koppla ihop det. En som förgrep sig sexuellt på mig hade just den parfymen, samma kroppsform m.m.

Hoppas du kan landa i din ledsenhet, få prata om det. jag tror det hänger ihop med din tidiga barndom och jag tror att det kan vara bra att prata om just det, adoptionen m.m.!

Upp till toppen
Annons: