Atarax ska kicka in rätt fort, de biverkningar man kan få av dem är att man blir trött ^^ För en del hjälper den inte, för andra så känner de bara av trötthet, för många hjälper den. Den andra har jag ingen aning om, så där kan jag inte uttala mig.

Kan du inte ringa dem igen och konstatera attdu ångrat dig? att du inte klarar av att vara själv?

Kram!

Har dom telefonjour du kan ringa? Jag finns på msn (hojta så kommer adress) om du behöver prata strunt en stund. Annars finns alltid psykakuten kvar om du känner att det inte är hållbart att vara hemma.

Jättekram

Tycker definitivt att du ska ringa och säga att du ångrat dig och att du heller vill vara inlagd, om det känns kymigt att vara ensam hemma.

Jag ligger inne själv just nu och jag tycker faktiskt att det är skönt när jag mår så här dåligt - och du verkar ju heller inte må så bra just nu…

#1 Jo tröttheten kom men även  lugnet, så antar att det hjälpte som de skulle..

hade gärna åkt in om jag hade haft någon som kunde ta hand om hunden och illern.. vill inte lämna dem ensamma på obestämd tid :(

#2 Jo telefonjour har de, så de ska snart ringa upp.. vilket de ska göra 2-4ggr i veckan i en månads tid till att börja med.. hoppas på att det hjälper..

#3 Mjo men det är svårt med djuren.. de behöver mig och jag behöver dem.. att lämna dem ensamma går inte, hunden är rädd för de flesta människor utan en som bor i närheten.. men han kommer nog inte vilja prata med mig igen

#4 Nej, det är ju det om är så jobbigt, man kan ju inte lämna dem hursom och man vet ju inte alls om man tillåts åka hem och kolla till dem eller så heller :(

#5 Här verkar det som att man inte får åka hem och se till dem.. de tycker att man ska skaffa djurvakt isf.. men ingen kan ta dem..

+ att man har en massa måsten man måste göra idag, måste ner till mitt förra jobb och be om att de ska skriva på ett papper, måste till soc, måste till arbetsförmedlingen, apoteket och banken..

Men hur ska man kunna göra det när tårarna bara rinner ner hela tiden, jag vill inte.. kan inte.. orkar inte

Sparka, slå och skrik på mig när jag är som svagast.. gör det då jag förtjänar det som minst. Du sa att du skulle stå på min sida i vått och torrt, för du vet hur det var, hur det var när du stod i samma ställning, fast samtidigt inte.

För du blev aldrig kränkt på samma sätt som jag, du behöver inte känna dig smutsig på samma sätt, du behöver inte leva med samma psykiska ärr som jag. Du behöver inte möta hans ansikte, se ansiktet varje gång du blundar. Du behöver inte höra att du bara hittar på, du behöver inte känna hur det känns att inte bli trodd på..

Men när jag behövde dig som mest gick du, sparkade och slog, kanske inte fysiskt men psykiskt.

jag vet att jag sårade dig, vill bara säga förlåt, göra om allt så att det bir bra igen. Snälla försvinn inte…
Jag trodde inte du var som de andra, de så kallade vänner man har som har försvunnit för min egna dumhet och naivitet.

Förlåt för att jag inte kunde göra dig nöjd, förlåt att du fick se mig som svagast. Förlåt för att jag kallade dig min vän.

Förlåt för allt. Förlåt för att det var jag som blev våldtagen och inte du, förlåt för att det var jag som hittade rakbladen och inte du. Förlåt för att jag finns…

Fantastiska ord, berörde mej verkligen! Hoppas allt löser sig för dej!

#8 Tack det hoppas jag oxå.

Oroskänslorna lever rövare i kroppen, allt gör uppror.

Känner mig som en oinriden unghäst som någon har stängt in och försöker rida in med sadel och träns för första gången, allt slår bakut och bara skriker nej.

Jag vill inte, orkar inte.. Varför kan jag itne få vara glad en hel dag och natt?!

Hela dagen klarade jag av tillsammans med andra människor, inget gråtande, skrattade t.o.m.men nu, det kryper i hela mig, tårarna bränner, tankarna far och flyger..

Den typiska längtan efter att få tömma ur smärtan är tillbaka hela tiden, men jag vet att jag inte borde, får inte.. klarar inte att se såren efteråt.. men hjärnan vill inget hellre

Jag h¨ller mig i min tråd så blir nog bäst antar jag..

Dagen började bra, visst mardrömmarna var värre än någonsin, men jag tog mig egenom dem, solen sken när jag vaknade, kollade in eldsjälsträffarna och gamla youtubeklipp med minnen från eldartiden.

Hunden var tvungen att gå ut.. gick den vanliga vägen.. träffade på J.. inga ord, bara en blick.. en blick fylld med hat och äckelkänslor.. det har gått en vecka sen orden uttalades "ta dig samman och sök hjälp för helvete" "jag tänker inte ta det beslutet nu om vänskap, inte när jag är onykter"..

Men blicken sa allt, jag hatar dig, du äcklar mig försvinn och kom aldrig tillbaka.

Måste sluta vara så naiv och dum och tro att den vänskapen ska komma tillbaka, det kommer den inte. Måste sluta gå den vägen på hundpromenaderna även att det är den som Celine kan bäst och då kan få springa fritt på.. måste sluta titta ut genom fönstret och se ner till huset, måste sluta!!
Gå vidare! Hur svårt det än är just nu.. måste måste måste!!

även att det var den sista enda sanna vän jag hade..

vill bara be om ursäkt, men klumpen i halsen blir för stor, tårarna för nära.