04. Personliga berättelser

långt och luddigt inlägg

2010-02-16 21:15 #0 av: linlan

hej, jag är typ helt ny här, jag har kollar runt och läst lite och tror iaf att jag är i rätt forum. Inlägget kommer väl bli ganska luddigt och sådär men..

Jag själv känner att jag mår väl inte direkt bra, har inte varit i skolan på ca i år. Får panik för att jag ska börja gymnasium, kommer väl typ inte komma in på nånting och sådär. Jag har ingenting som glädjer mig förutom mig pojkvän. Han är vekligen allting för mig. De är också bara honom jag vågar berätta för att jag mår dåligt, har precis börjat prata med bup men jag förstår inte hur dom tänker. Jag sitter i samma rum som min mamma och pappa, tror dom då att jag tänker säga att jag mår dåligt och sånt? nä skulle inte tro de. Så jag sitter där och i princip ljuger för jag vill prata med dom ensam men de känns så konsigt. Nu den här veckan så har jag även börjat på en skola där man får vara i 5 veckor och typ ta de lite lugnare och sådär för att sedan försöka gå tillbaka till sin riktiga skola. Dom är ju utbildade för att hjälpa barn typ som har det svårt och sådär. Men från att typ ligga hemma i ett år ska jag helt plötsligt börja vara i skolan varje dag från 9 till 2. Jag var där igår ovh det gick väl bra. men idag orkade jag bara inte och jag blir besviken på mig själv.

Saken är väl den att jag mår inte bra, jag gråter varje dag och har riktigt jobbiga humörsvängningar. Men jag vågar bara visa det för min pojkvän så tyvärr får han väl en jävla massa skit för det men ja har förökt förklara och han säger att han vet att jag inte menar nånting. Jag kan gråta sen nästa sekund bli jag helt galen och kallar honom jätte elaka saker, sen efter de blir jag glad osv..

Jag gråter typ varje dag flera timmar, känner inte att de är värt att jag lever. Jag finns bara igentligen för att min pojke skulle bli så ledsen om jag försvann och han skulle ta det som att det var hans fel. Han säger att han gör allting han kan för att ställa upp och de tror jag han gör bara det av för mig känns de som att det inte räcker. Direkt när jag inte är med honom känner jag mig så ensam och allting känns så hemskt. Fast jag är med honom varje helg och minst en gång på en vardag. Jag förstår att han inte kan och säkert tycker det känns jobbigt att behöva vara med mig varje dag. För det är ca 6mil imellan oss och han går också i 9an och behöver ju plugga. Och han har ju vänenr som han vill kunna vara med han har intressen osv.

Sen så finns det ingenting jag gör för mig själv jag hatar faktiskt mig själv. Jag äter typ inte, orkar inte duscha mer än vad som behövs och allting känns bara skit. Jag har typ bara 1 vän och jag orkar typ aldrig vara med henne för det känns så jobbigt att behöva gå upp i sängen och behöva typ vara social med någon som inte vet hur jag mår. För oftast blir det så att jag håller på att bryta ihop när jag är med henne men jag tvingar mig jsälv att inte gråta eller visa att jag mår dåligt. Jag har försökt berätta lite över msn och sådär men hin blir stött av att jag alltid vill vara med min pojkvän istället för henne. Men de är för att då gör det ingenting om jag börjar gråta eller sådär för han vet att jag mår skit.

Det känns också som att allting blir bara värre och värre. Jag tänker varje dag på att jag vill dö jag gråter tills jag börjar skaka och typ hyperventilera. Jag vill bara få må bra nångång men de gör jag inte, och sen så vi har nästan varit tillsammans i 1år, forutom att vi hade en paus på 3veckor då han kände att det blev för mkt. Då stulade han även med 3 personer så jag är livrädd nu att han kommer göra något sånt igen eller att han kommer lämna mig. För det känns verkligen som att skulle han inte finnas i mitt liv då ger jag upp jag lever typ för honom. Och säg inte att de nog inte kommer vara så vi håller ihop så länge till typ för att vi är så unga och sådär för jag tror att vi har varie med om fler motgångar än vad andra i våran ålder varit. Med vi håller ihop ändå och han är typ den första som jag verkligen vågat lita på.

Känner att jag kanske borde börja avsluta annars lär jag väl skriva hur långt som helst. Förlåt att det vart så långt och osammanhängande. Jag blir glad bara någon orkar läsa igenom vet inte igneligen vad jag ville med det hrä var väl mest att få skriva av mig..

Anmäl
2010-02-16 21:47 #1 av: Cochon

Välkommen hit kan man väll säga :P

Ett förhållande när man är så ung så brukar det ju inte hålla så länge, men alla är olika och alla förhållande är inte heller likadana ;)

Kan du inte prata med bup om be om att få ett samtal med dem där dina föräldrar inte är med, för det verkar dåligt om dem måste vara med.
Själv så klarar jag inte alls av att prata om sånt med mina föräldrar...

Vet inte riktigt vad man ska skriva... men det blev som det blev nu... *kram*

Anmäl
2010-02-17 01:45 #2 av: HannaM

Jag var aldrig i kontakt med vården när jag var så ung att jag hade tillhört bup så jag måste fråga, vad är anledningen till att dom vill ha föräldrarna med? Borde dom inte veta att många har mycket svårare att prata då? Märkligt. Kan du försöka prata med dom om det på något vis? Alltså dom på bup? Finns det någon skolkurator på den nya skolan? Tänkte om du kunde prata med henne eller honom och få hjälp att få egna samtal också. Du är ju (i mina ögon i alla fall) absolut tillräckligt gammal för att själv veta hur du mår och för att få ha lite integritet. Jag anser inte att föräldrar alltid ska vara hundra procent delaktiga i precis allt som händer i ens liv. Visst ska dom stötta och hjälpa till men dom behöver ju inte sitta med på dom samtal man har för den sakens skull.

Angående förhållandet så är det kanon att du har den stöttning du har ifrån din pojkvän och han gör förmodligen precis allt han kan men det är så svårt för dom. Eftersom man själv sällan vet riktigt vad som hjälper så är det nästan omöjligt för en partner. Dessutom behövs det mer hjälp än stöd från anhöriga när man mår såpass dåligt. En närstående orkar inte. Inte i längden. Det absolut bästa för ditt förhållande tror jag är att du får en samtalskontakt som fungerar som kan ge en del av det stödet din pojkvän ger nu så han får en liten "arbetslättnad". Jag försöker alltid att se det som att min man är just min man och inte min terapeut, jag pratar med honom, söker stöd hos honom men inte allt. Om jag skulle dumpa hela mitt inre på honom hela tiden skulle han inte klara av att finnas kvar vid min sida. Jag har istället en fungerande samtalskontakt där mycket av skiten dumpas av så min och min mans förhållande kan bli mer än ett omhändertagande av min sjukdom.

Förresten måste jag säga grattis till att du orkade den första dagen i skolan! En dag är bätter än ingenting. Snart orkar du en till, alla steg åt rätt håll är kanonbra hur små dom än är.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-02-17 16:06 #3 av: linlan

I skolan jag går nu är bara tillfälligt man får vara där i 5veckor för att sedan försöka komma tillbaka till sin gammla skola. Och som det känns nu är det nog jobbigt med den här skolan där det bara är 5st i en klass och vi håller bara på med skolarbete ca 1h per dag. Resten spelar vi spel och liknande. Då vi gick till massa elvelvvårdkonferanser på min skola men ingenting hände så var det tillslut min mamma som kontakte bup. Och jag har bara hunnit gå dit ca 3 gånger eller något sen går de 2-3 veckor också mellan varje möte så de går inte direkt snabbt. Varför mina föräldrar är med och sitter där har jag ingen aning om. Jag hade ett kort tag innan mamma fick tag på bup en som jag fick gå och prata med och han tillät inte att det var någon annan än jag med. Då vart dom nästan arga och sådär och han berättade ju heller inte allting för dom. Men det var skolan som hade fixat honom och när det vart bestämt att ja skulle börja träffa bup så fick jag inte träffa honom nå mer.

Det med min pojkvän känner jag oxå att jag är väl igentligen för mkt. Jag börjar ju gråta och blir jättedepp osv och han säger ju att han vill försöka hjälpa mig men det finns ju inte direkt så mycket han kan göra. Han har flera gånger varit borta från skolan för att stötta mig när ja ex skulle åka och titta på den nya skolan osv. Det känns ju inte heller rätt för jag vill inte att det ska börja gå ut över honom. Och jag känner att ja skulle ju behöva någon fler som jag kunde lita på och prata med och som faktiskt skulle kunna som hjälpa mig. Alltså då en kontaktperson på bup ex. Men jag har varit med en själv en liten stund ifrån dom. Men när vi kommer tillbaka berättar hon precis vad jag har sagt i princip ord för ord. Och då känns det ju inte heller som att vill säga saker.

Jag har verkligen tänkt att ja ska försöka gå till den här skolan nu så mycket jag orkar. För fast vi inte gör någonting så är jag ju typ första gången runt nya människor som jag inte känner osv. Jag har själv sagt att jag gör gärna skolarbetet hemma sen kan jag lämna in dom, men dom tycker att de är bättre jag är på en prao eller nått om jag inte är i skolan. Just för att jag ska sluta isolera mig så mycke från alla, och de kanske jag gör men ja har väl alltid varit en sån person som sitter själv och sådär så ja känner ju inte att jag behöver det men vad vet jag..

Anmäl
2010-02-22 13:45 #4 av: linlan

Jaha.. nu är allting sämre igen. Frågade me mamma om ja inte skulle till bup snart. Men han ja pratar med har fått sparken. Så de är inte ionbokat något nyss möte me nån ny eller nånting och de var flera veckor sen ja hade senaste mötet. Ja känner bara hur ja mår sämre för varje dag typ och ja vill bara få allting att bli bättre. Jag vill ha någon som ja kan prata med och öppna mig för någon som kan hjälpa mig. Min pojke blir bara ledsen och ja villinte att han ska behöva höra allting varje dag. Känns bara som att allting blir fel :(

Anmäl
2010-02-22 14:49 #5 av: Aviendha

Kan ni kräva en ny tid? Du kan ju alltid kontakta dem själv och be om tid med, för precis som du säger kan det vara bra att ha någon att prata ut med. Försöka få rätsida på tankarna, för såhär ska du inte behöva må!

*Kram*

Anmäl
2010-02-22 15:00 #6 av: linlan

de är bara det att eftersom att bup har ganska många som går dit så har det alltid varit dom som fixat en tid när jag ska dit. Och de känns ju som också lite konstigt när ja inte får veta av varken mamma eller pappa att han jag pratar med har fått sparken.

Så är de alltid allting dom tror eller vet att jag inte vill på. De skiter dom i att säga så då lurar dom mig bara dit, och just nu vet ja verkligen ingenting. För ja vetinte ens kanske de inte finns nånting nu typ? så då kommer ja inte få prata me någon sen bli allting precis som förut att jag sitter bara och väntar..

Anmäl
2010-02-22 15:25 #7 av: Aviendha

Du kan söka dit själv, och även om man oftast har bokat tider i föreväg så betyder det inte att det inte finns plats för de nya som behöver hjälp. Tvärr kan man inte bara vänta ut saker, visst, dina föräldrar har ett ansvar men ofta vet de inte heller hur illa det är, så när de väl får dit dig så kan det ha gått mycket längre tid än vad som egentligen hade behövts.

Anmäl
2010-02-22 15:51 #8 av: linlan

Men de är ju bara de att dom är ju på bup typ mycket. Alltså dom vill ju att ja ska vara där oftare och dom försöker ju typ skynda på dom så mycke de går och då känns de som bara konstigt om jag också börjar. Sen nu när han jag pratat med fått sparken kan de ju ta lite tid att veta vem som ska prata me barnen han pratat med och sådär.

Anmäl
2010-02-22 15:58 #9 av: Aviendha

Skynda på hur då? Att de vill att du ska vara där ofta är för att få en kontinuitet, det är i princip omöjligt att behandla någon som man inte träffar.

Anmäl
2010-02-22 18:20 #10 av: linlan

Jomen jag menar att dom är ju ändå och försöker skynda på så jag ska få en ny att prata med och allting

Anmäl
2010-02-22 18:39 #11 av: Aviendha

Ah, du menar så! Men vet de om hur illa du mår? Det är ju så att akuta fall prioriteras bort, och tror de att du mår bättre än du gör så kan det ju tyvärr leda till att du får vänta längre än du behöver :(

Jag hoppas verkligen att du får en ny samtalskontakt snart!

Anmäl
2010-02-22 18:57 #12 av: linlan

Nä de gör dom inte, men de skulle kännas så konstigt att prata om de och sådär. Sen har dom de inte direkt lätt heller pappa är jättedeprimerad och dessutom ska dom flytta isär och allting. I min familj har de väl inte heller varit direkt så att vi pratar om saker. Alla är bara i typ var sitt rum och vi ser igentligen inte varandra så mycket. Sen dom tror ju att jag mår dåligt men eftersom jag inte berättar nånting har dom ju inte någon aning. Eller dom kan inte vara direkt helt säker. Min pojkvän har väl sagt till dom typ att jag mår inte direkt bra och villinte prata med dom om det. Men ja har sagt att jag vill inte att han ska berätta för dom för jag känner att de skulle typ göra saken värre. Så helst vill jag väl att dom inte ska veta så mycke just nu iallafall.

Anmäl
2010-03-23 21:11 #13 av: linlan

Det är ingenting som går rikigt bra känns de som. Det har aldrig funnits någon person jag saknat eller kännt behöv av att vara nära. Men nu med min kille. Eftersom att han bor så långt bor ses vi bara på helgen. Direkt vi skiljs åt börjar jag sakna honom så enorm. Ja orkar typ inte med någonting. Har iaf fått prata med bup en gång själv. Men direkt han börjar fråga hur jag mår låser jag mig bara. Jag känner hur jag vill berätta vill att någon ska kunna hjälpa mig så jag börjar må bättre. Men de går inte jag kan inte säga till honom att ja gråter varje dag och mår dåligt. Dessutom känns det som att allting blir bara jobbigare och jobbigare. Snart orkar jag inte längre. Min dag ser igentligen ut såhär. Kliver upp och åker till skolan om jag orkar. Kommer hem halv 3. Håller på att bryta ihop och typ gråter och har ångest och allting hela kvällen. Orkar bara sitta instängd på mitt rum och gråta. Sen oftast ringer min pojkvän på kvällen så jag får prata med honom en stund. Då brukar jag iallafall lugna ner mig lite.

Jag gör inget för min egen skull, jag går till skolan för att min pojkvän vill. Annars får jag inte komma dit(han har det väl mest som hot) och jag orkar igentligen inte fortsätta kämpa. När jag pratade med bup idagdå var även mamma och pappa med. Pappa sa bara att robin kommer dumpa mig snart och att jag kommer bo hemma resten av mitt liv. Och igentligen bara massa elaka saker. Utan Robin orkar jag verkligen inte kämpa och jag har så lätt att bara ta in allt negativt. Så då blir lixom min dröm bild som är meningen ska bli sanning i sommar, det blir bara mos. Vilket inte ger mig mera motivation eller nånting. Just nu känns det som att jag ligger på backen och allt o alla bara knuffar ner mig igen bara jag försöker resa mig. Förut robin då som kämpar på min sida men som sagt när pappa och han är inte den första. Säger att jag kommer bli lämnad av honom känns de också som att de kommer bli en sanning..

Behövde bara få skriva lite då min dag har varit helt sjukt dåligt mycke värre än vanligt :(

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.