05. Anhöriga

Jag tog aldrig chansen

2010-02-07 14:45 #0 av: NaimaG

27/1, det vill säga förra veckan, misste jag min bästa vän. Han avled på sjukhuset efter att ha haft en mångårig diagnos av anorexia nervosa. Denna ätstörning blev hans bortgång och mot slutet vägde han enbart 35kg på sina 185cm. Han blev 21 år gammal och lämnade efter sig fem barn som nu går i vårdnaden till hans far.

Att missta honom gör mig ont. Aldrig har jag varit så depprimerad som jag är nu och tanken på att jag aldrig fick chansen att berätta för honom hur mycket jag älskar honom, mer än bara en vän, tar mig hårt.  

Livet går vidare för alla men jag känner att mitt liv kommer för alltid vara förändrat. Att missta någon man älskar högt är något alla går igenom men att bära på hemligheten av hur den kärleken känns och aldrig få det berättat är det värsta som finns.

Jag kan inte rå för att jag klandrar mig själv för hans död. Jag kunde ha gjort en förändring och berättat för honom hur jag känner men istället valde jag tystnad. Nu när han är borta får jag aldrig den chansen men jag kommer för alltid i mina böner säga; jag älskar dig!

Enda skillnaden jag nu kan göra i hans liv när han nu är borta är att hjälpa hans far att ta hand om barnen. Barnen betyde livet för honom och han vet hur mycket jag älskar dem, även om jag inte kunde hjälpa honom kan jag åtminstonde hjälpa barnen genom att vara den moder de aldrig haft.

Rest in peace my love, I love you and I miss you so much!

Anmäl
2010-02-07 16:04 #1 av: NaimaG

Livet känns så meningslöst.

http://www.youtube.com/watch?v=jvS90FLE1oE

Anmäl
2010-02-07 18:00 #2 av: Chestnut

Beklagar sorgen. Gråter Ibland känns livet inte rättvist...

Vet inte hur du ser på livet efter men jag tror att hans själ lever vidare i hans barn. Det finns så mycket man vill säga men så lite tid.. Tycker att det är fint av dig att vilja ta dig an hans barn, otroligt fint gjort.

Celine Dions låt är oerhört fin. En annan som jag hittade nyligen som jag tycker är oerhört vacker är Your Guardian Angel med The red jumpsuit Apparatus...

*KRAM*

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2010-02-07 19:19 #3 av: timmelin

Va bra att du tog upp detta. Bara tanken att även killar drabbas av anorexi är ju inte något som tänks på i vårat sterotypa samhälle.

Jag delar sorgen med dig och med hans anhöriga

Anmäl
2010-02-07 19:30 #4 av: Aviendha

Beklagar verkligen sorgen. Även om du aldrig hann säga det så är det inte alls omöjligt att han kände det, det är iaf vad jag intalar mig efter att ha vart i en liknande situation. En klen tröst, men ändock.

Anmäl
2010-02-07 22:17 #5 av: [YlvaP]

Beklagar sorgen jag med. Som timmelin säger så är det verkligen ovanligt att killar drabbas av anorexia. Hoppas du och hans far kan få det bra med barnen iaf. Kram

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-02-07 22:20 #6 av: NaimaG

Tack allihoppa för de fina kommentarerna.

Jag är väl medveten om att det är ovanligt att män får anorexia. Det sker mest bland unga kvinnor och tonårsflickor men 1 utav 10 män brukar bli drabbade. Olyckligtvis var han en av dessa tio.

Anmäl
2010-02-08 00:05 #7 av: Loveferrets

Jag beklagar verkligen, Själv är jag på gränsen till detsamma och när man läste det här fick man verkligen sig en tankeställare,

Anmäl
2010-02-08 15:00 #8 av: timmelin

Bra med upplysning om att män drabbas

Finns så många förutfattade meningar. Som tex det här med adhd att flickor som får det har oftare add och pojkar adhd, så ses det i samhället. Men jag vet att det finns många flickor som var spralliga och busiga som barn ( jag själv tex), och många män med lugn som har add och som drömmer sig bort.

Vi måste se att vi är av samma kött och blod, och vikt och utseende är ju viktigt både för killar och tjejer.

Ta alla män, och säkerligen kvinnor också som tränar ihjäl sig på gym.

Anmäl
2010-02-09 01:12 #9 av: Hawknestgrove

OCh det är inte ditt fel! Glöm aldrig det!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-02-09 14:27 #10 av: MichaelE

Han var även en mycket närstående vän till mig och han hade en otrolig peronlighet. Det är synd att du aldrig fick chansen att säga att du älskar honom. Jag vet inte var han kommer att begravas men om du kommer i närheten av en minneslund så kan du alltid sätta blommor där för att åminna honom och ära honom det du aldrig gav honom - hur du kände inför honom.

Med detta får vi hoppas att han hör dina ord på andra sidan och veta även sin sjukdom som var han älskad för den han var.

Anmäl
2010-02-09 16:37 #11 av: NaimaG

#10 Ja, en starkare person än han kan man leta efter. Han var en riktig kämpe.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.