Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3295 ggr
Lyan
2010-01-27 15:30

Nu ÄR jag helt själv!

Har sagt till pojkvännen att jag vill ha en paus, jag måste för han vägrar söka hjälp för sina problem. Han mår dåligt och det går ut över mig, allt är mitt fel.

Det är bara det att han var den sista jag hade! Jag har inga vänner kvar, ingen vill vara med mig och jag vet inte varför. Jag har verkligen försökt hålla kontakten med de vänner jag har haft, men när de inte besvarade samtal eller sms och bara ställde in hela tiden kände jag att vill de inte vara med mig vill jag heller inte tvinga dem.

Vad är det för fel på mig?! Ingen vill ha med mig att göra och jag har hela tiden ont i magen för jag vet aldrig när jag får ett elakt mail, gästboksinlägg eller får höra i andra hand hur dum jag varit. Jag funderar nästan på allvar att helt sluta prata! För det spelar ingen roll vad jag säger, jag får skit iallafall!

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Annons:
StickyKitten
2010-01-27 20:53
#1

Vilka är det som skickar elaka melj och vad skriver de i mejlen? Obestämd

Min spontana tanke är såhär hur som helst:

Antingen har du haft riktig otur och träffat på rötägg till "vänner", och då handlar det bara om just otur. Försök att hitta andra. Det finns gott om fina människor som har svårt att hitta riktiga vänner, just på grund av otur.

Men det finns också gott om människor som är riktigt jäkla jobbiga, av olika anledningar. Och då kan det vara en bra idé att tänka över om det är något hos dig som gör att det är så.

OBS: Nu menar jag inte att jag tror att orsaken ligger hos dig (jag har ingen aning), men det kan vara så.

Lyan
2010-01-27 21:19
#2

Det är alltid att jag har gjort något fel eller sagt något fel.

Pappa kan t ex skicka sms eller mail om hur hjärntvättad och dum i huvudet jag är om jag bara ens nämner mammas eller mina syskons namn.

Jag håller på med marsvin och där är det fruktansvärt mycket skitsnack åt alla håll och kanter så troligtvis är det inte bara jag som är drabbad, men det gör ont iallafall.

Har ofta frågat tex pojkvännen, mamma, pappa, min läkare mfl. Och när jag frågar dem säger de att det jag säger är absolut inte att snacka skit, utan det jag säger är bara normala samtal där någon annan råkar nämnas. Ändå så kan jag få utskällningar för att jag har snackat skit då också. Det har gått så långt att jag vågar knappt öppna munnen, ändå kan jag inte låta bli att prata. På sista tiden har jag ofta kommit på mitt i samtal att detta får jag kanske skit för senare, då har jag frågat den jag pratat med om de tycker jag pratar skit, men alla säger att det gör jag inte.

Jag vet inte, de som finns kvar säger att jag har otur och att jag ska bryta med alla som gör mig illa, men då skulle jag bara ha läkaren kvar för hon är den enda jag litar på. Så på sätt och vis är jag väl inte ensam för jag har min familj men dem litar jag inte på, fast mamma litar jag nog på men hon har inte tid till mig. Jag har några som jag lite kontakt med sulle kunna kallas vänner men vi träffas aldrig och pratar nästan aldrig heller, jag litar inte på dem heller.

Går inte att hitta några vänner nu, ingen är intresserad och som det ser ut nu vågar jag helt enkelt inte, klarar inte fler svek.

Det är ingen som har sagt att jag är direkt jobbig, jag är som ett plåster på de jag träffar ibland men de har inget emot det säger de. De skulle nog vilja vara kompis med mig men vi bor för långt ifrån varandra. Det enda jag har hört är att jag är trevlig, duktig, snäll, ärlig osv, allt med jätte framför.

Har haft en tjej som hjälpt mig hos marsvinen och hon var verkligen jobbig! Allt skulle kretsa kring henne och alla skulle alltid titta på henne, hon kunde skapa riktiga intriger bara för att vara i centrum, om de (var en tjej till) var hos mig i 30 minuter och jag la 25minuter på den jobbiga och 5 på den andra var det ett jäkla liv för jag brydde mig inte om den jobbiga, hon fick aldrig någon tid osv. Jag vet att en av dem jag pratar med hade sagt det till mig i så fall för hon berättar verkligen vad hon tycker och känner och min läkare som jag pratat med varje vecka i 5 år har heller inta sagt något

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Lyan
2010-01-27 21:31
#3

Kom på en sak också. Pojkvännens pappa HATAR mig, men ingen vet varför.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Hawknestgrove
2010-01-27 21:32
#4

Du kan nog tänka om. det är nog inte så mycket fel på dig. Snarare de andra mer. Så njut av din ensmahet ett tag!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lyan
2010-01-27 21:41
#5

#4 Jag tror jag vet det egentligen, men när alla berättar för mig hur mycket jag gör fel så försvinner det jag gör bra. För jag vet att jag är bra och duktig och snäll osv men när jag mår skit spelar det liksom ingen roll :-(

Men hur kul är det att inte ens ha någon att säga hej till på hela dagen? Jag sitter bara hemma och glor, jag och pojkvännen har inte träffats alls mycket sista tiden, mycket för jag har varit rädd för hans utbrott, men det var ju ändå trevligt att ha någon att prata lite med eller åka en sväng och så.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Hawknestgrove
2010-01-27 21:43
#6

De som bara rackar ner på dig, kan nog börja skärskåda sig själv. OCh sitt inte hemma och glo på väggarna. Ut och ta en fika på stan, gå ut och gå och var glad att du sluppit ifrån en ilsken typ. Aldrig bra…….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Annons:
Lyan
2010-01-27 21:48
#7

#6 Men jag har ingen att fika med! Och jag kan inte ut och gå på dagarna, får ångest då.

Han är ju inte arg egentligen, bara det att han också mår så dåligt att det går ut över mig. Han har visserligen ett jädra humör men det har inte gått ut över mig såhär innan.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

NaimaG
2010-01-28 19:41
#8

Din situation var jag i för många år sedan. Och jag fick som du till sist nog utav min pojkvän och hans beteende/humör så jag höll mig på låg nivå. 3 år gick innan han började inse att han måste göra något, han sökte hjälp hos en psykolog och fick på 1 år ordning på sitt liv. Idag är han min man och blir inte de minsta arg eller dyligt. Förhållandet mellan hans föräldrar och mig är däremot den samma som förr dvs vi talar inte med varandra och när vi väl gör det blir det utbyten av ytterst få ord. Men jag bryr mig inte om dem och vet att de inte känner mig, fördomar får alla ha men någon dag kommer man till en insikt i livet där man ser sanningen.

I ditt fall gäller det att bara ha tålamod liksom jag fick ha. Skaffa dig en hobby, kanske vill du hålla på med någon sport, ridning, gym eller dyligt. Gå ut och se världen omkring dig även om det innebär självständigt, någon dag träffar du personer som accepterar och respekterar dig för den du är. Dina tidigare vänner är inga vänner som inte håller vid dig eller accepterar dig. Men de som gör finns där ute, du behöver enbart bege dig ut och leva livet.

Vad gäller din pojkvän, älskar han dig så kommer han söka hjälp om det är det han behöver. Söker han inte hjälp så skulle jag betvivla hans kärlek.

Lyan
2010-01-28 20:55
#9

#8 Då finns det hopp iallafall :-)

Jag har föreslagit för Chrille att vi ska gå i parsamtal men han "glömmer" bort det hela tiden och låtsas som inget. Jag tycker samma sak som du sa, om han verkligen älskar mig kommer han att ta tag i det, vad som än krävs.

Jag har en hobby i mina djur :-) Vill verkligen ut och hitta på en massa men jag orkar inte. Har varit deprimerad i så många år att jag börjar bli folkskygg, därför blir det ännu svårare att hitta vänner.

Har funderat fram och tillbaka och det lutar kanske åt att det blir en liten hund till och då får jag en del annat att tänka på. Fast inget är bestämt än, har världens beslutsångest.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Hawknestgrove
2010-01-28 21:00
#10

NaimaG, vilka kloka ord! OCh Lyan, det bästa sällskap du har, är du själv.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lyan
2010-01-28 21:13
#11

#10 Jag vet det egentligen, men det är inte lätt att fatta det när man inte tycker om sig själv :-(

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

NaimaG
2010-01-28 21:49
#12

#11 Det blir inte bättre av att du sitter hemma och tänker, det försakar dig bara i en djupare depression. Gå ut och hitta på något, gå på bio eller till någon djurpark om du har en i närheten även om det är själv. Världen kommer upptäcka dina egna initiativ och din pojkvän kommer inse att du är stark och kan stå på egna ben vilket kommer få honom att tänka om. Bevisa för dig själv och för honom samt andra att du är bättre än vad de förstår. Genom att gå ut och ha kul och hitta på sådant du vill göra visar du andra att du förtjänar ett lyckligt liv där du kan vara bara du.

Om din pojkvän har större insikt i erat förhållande kommer han ta sig till anda, tänka om och börja på en ny start om han anser att er kärlek är värt kampen.

Lyan
2010-01-28 21:58
#13

#12 Problemet är att det finns inget som jag tycker är roligt längre, allt är jobbigt och slösar energi. Bara vovven som kan få igång mig och det bara på kvällen.

Försöker jag tvinga mig till något leder det ofelbart till ångest och det dröjer jättelänge innan jag kan göra om samma sak.

Jag klarar inte att göra något ensam, är inte tillräckligt stark för det. Kanske senare men inte nu.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Annons:
NaimaG
2010-01-29 15:42
#14

#13 Jag förstår dig jag var precis som du är nu på den tiden. Enda jag hade var min hund men när hon gick bort insåg jag att jag borde göra något med mitt liv så jag skffade en ny hund som jag tränar och tävlar med, började på ridskola, skaffade gymkort och började studera. Alla mina aktiviteter får mig att tänka på annat och får min hjärna att koppla från vardagen och det verkliga livet för stunden, något jag tror att du också kan behöva.

Jag har visserligen inte ångest utan två handikapp men principen är den samma. Ta vara på den tid du har, det liv du har… man vet aldrig vad som kan hända imorgon.

Säg aldrig att du inte är stark för det är du annars skulle du inte kämpa för dig och din pojkvän. Du är starkare än du tror.

Hawknestgrove
2010-01-29 16:14
#15

Applåder, NaimaG!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Lyan
2010-01-29 18:47
#16

#14 Jag förstår hur du menar. Men jag kan verkligen inte tvinga mig till att göra något, även sådant som jag tycker om att göra leder till ångest. Och har jag väl fått ångest av något så dröjer det jättelänge innan jag klarar av att göra det igen. Har gått på gym, inte själv men i grupp, själv hade jag aldrig klarat, men för varje gång fick jag bara mer och mer ont i magen, likadant med ridningen. Till slut fick jag ont i magen direkt efter jag gick därifrån för jag visste att jag skulle dit igen om en vecka, och hade ont i magen hela tiden.

Nu är jag inne i en period när jag lätt kan få ångest hos marsvinen också så jag försöker att inte vara där så länge att jag får ångest för jag vill inte behöva göra av med dem för att jag får ångest bara av att se dem :-(

Det enda jag inte får ångest av är Mattis.

Det har blivit mycket bättre men för varje dag finns det mindre och mindre jag klarar.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

NaimaG
2010-01-29 18:55
#17

#16 har du försökt förklara för honom hur du mår? Det bästa man kan göra sinsemellan är att prata och komma fram till en rimlig lösning som båda är villiga att acceptera och arbeta utifrån. Berätta för honom om din ångest just så som du sagt till oss här och nämn också att han är den enda/det enda som får dig att må bra och gör dig lycklig, killar behöver höra det lika mycket som tjejer.

Lyan
2010-01-29 19:00
#18

#17 Jag har försökt, tror han förstår, men han mår själv så dåligt just nu att han orkar inte.

Och som det ser ut nu så får han ju mig inte att må bra, lika lite som jag får honom att må bra.

Som min depression ser ut så finns det inget som kan göra mig lycklig, kanske senare men inte nu. Det har gått så lång tid att jag vet inte vad lycklig är och så fort jag känner minsta lilla glädje så blir jag livrädd för då vet jag att det kommer bli sju resor värre de närmaste dagarna.

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

NaimaG
2010-01-29 19:19
#19

Kanske du skulle kontakta en psykolog då? Behandlingen man ger för depression är antingen antidepressiva preparat, psykoterapi eller vägledning. Inläggning på psykvård sker enbart ifall personen i fråga försummar sig själv (extremfall och mycket få behandlas med ECT - elchock terapi). Det du verkar ha är den sk Egentliga Depressionen vilket också är den vanligaste.

Prata med en psykolog eller kurator om hur du mår så kan de komma till en lösning på hur de vill gå till väga för att hjälpa dig på bästa sätt. Utan hjälp kan en depression bli långvarig och i vissa fall värre.

Lyan
2010-01-29 19:37
#20

#19 Tack för tipset, men jag har kontakt med läkare/psykolog sedan 5 år, har gått sjukskriven för detta i 5 år, ätit så många mediciner att jag knappt kommer ihåg alla, men ca 6 antidepressiva som jag kommer på på rak arm och lika många ångestdämpande, har legat inlagd (inlåst), de vill ha in mig igen med jämna mellanrum, in på akuten två gånger för självmordsförsök, har även provat akupunktur.

Men jag är tacksam för att du försöker iallafall :-) Du kunde ju inte veta hur långt nere jag faktiskt är. Jag har fått flera bra tips från dig som jag kommer försöka med när jag orkar :-)

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Annons:
NaimaG
2010-01-29 19:49
#21

#20 Alltid kul att stå till hjälp. Det glädjer mig över att kunna göra lite skillnad i en människas liv. Nog tror jag att du klarar detta. jag vet att du kommer bli bra igen för "utav något ont kommer alltid något gott". Ge aldrig upp tjejen, för du är värd världen och mer. Skapad i syfte till att leva. Du har ett hjärtas glöd som kämpar, du är stark som orkat i 5 år hittills.

Lyan
2010-01-29 20:09
#22

#21 Jag hoppas det iallafall, den nya medicinen jag har nu hjälper än så länge. Den har tagit bort den akuta ångesten, nu är det bara den ständiga, molande ångesten som ska bort. Fast det där att "utav något dåligt kommer något gott" dröjer nog ett bra tag innan jag tror på för nu är det "ur något gott kommer något mycket värre".

Tack :-)

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

monka-me
2010-01-30 17:34
#23

Hej

Lyan kolla min inlägg på relationer .." Vänner, var finns de?" Fick några mail från folk som vill träffas  bara för skjo skull om du har lust hör av dig :)

Mvh Monka-me

Lyan
2010-01-31 13:35
#24

Ska kolla det :-) Kanske finns någon här omkring som kan tänkas stå ut med mig :-D

Vänliga hälsningar Emmy
*Min hemsida  *Satin och satinsjukan  *Färggenetik
Svarar jag inte på PM? Påminn mig! Jag glömmer lätt

Hawknestgrove
2010-02-03 15:30
#25

klart det gör! Du gör ju det!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: