Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 5171 ggr
Gnici
12/29/09, 7:07 PM

Hatar mig själv

Min bakgrund…

Har sedan första klass till nionde klass i skolan alltid fått höra att jag är värdelös, dum, tjock och ful. Trakaserad, mobbad och utfryst.

Jag har alltid känt mig annorlunda och har haft svårt med allt vad som har med sociala sammanhang att göra. Upplever att jag inte förstår mig på andra människor.

Idag är de enda sociala kontakter jag har utom inom psyk. I brukshundsklubben och jag lever för mina hundar och hundträningen. Hundfolket bryr sig inte så mycket om personen i andra änden av snöret, utan det är hundarna som fokus ligger på. Jag har EN "icke" hundkompis och henne har jag sakta men säkert lärt känna på psykakuten under den tid vi var där tillsammans för ca 8 år sedan.

För 13 år sedan föddes min dotter med en större hjärnskada. Jag fixade inte chocken, vaknätter på grund av dottern som krampade dygnet runt, alla läkare, vårdpersonal, socialen, kuratorer, terapeuter ovs. eftersom jag hade så svårt med folk. Jag fick ingen hjälp själv, eftersom jag bara sade att jag mådde bra och behövde ingen hjälp…När dottern var två år kolapsade jag totalt psykikst och allt rämnade. Gick i terapi i ett år, vilket inte hjälpte, utan det slutade i en överdos av tabletter. Hamnade på psykakuten och har sedan dess kämpat för att komma upp till ytan igen. Många och långa vändor till avdelningen, självmordsförsök/hot, dödslängtan, tvångsintagningar med polis, bältesläggninga mm. För fem år sedan fick jag diagnosen Borderline samt att jag har flera kriterier för asberger. Idag har de tagit bort BL diagnosen eftersom jag inte längre uppfyller kriterierna….

Jag har haft samma läkare under många år och han känner mig utan och innan. På ett nätverksmöte inom psyk som vi hade före jul, så sa han utryckligen: "Om du inte slutar att hata dig själv så till den milda grad som du gör, så kommer du aldrig att börja att må bra" Han har aldrig sagt det så konkret som då. Min rehabiliterare och kontaktperson pratade också om lyckan samt livskvalitet. Jag protesterade över ordet lycka, för det är så stort och obestämbart. Men även livskvalitet känns främmande för mig. I alla fall ska jag få bättre hjälp av min KP med att jobba med mig sjäv…Har gått i KBT i 1,5 år vilket varit skönt, men terapeuten flyttade nyligen och vi var tvugna att avsluta vår kontakt, vilket  varit väldigt svårt för mig.

Idag är jag sjukpensionär, bor ensam i en tvårummare, men är särbo med mina två barns far. Vår handikappade dotter bor i fosterhem, för att jag inte klarar av att ta hand om henne. Jag har inte kunnat acceptera situationen utan anklagar mig själv för att det blivit som det blivit. Att det är för att jag blev sjuk som vi inte kan ha dottern hemma och för att jag är som jag är. Jag har insett att jag inte klarar av normalt familjeliv som alla andra tycks göra, utan jag är tvungen att fly till min lägenhet med mina två hundar och låsa om mig. När jag känner att jag klarar av det så åker jag till mannen och sonen + dottern när hon är hemma en helg i månaden. Jag fixar ca tre dagars familjeliv, sedan måste jag fly från allt ansvar och social samvaro med dem igen.

Det här är ingen livskvalitet och jag hatar mig själv för mitt liv och den jag är. Dessutom är jag gravt överviktig och jag hatar mitt utseende och mina evigt misslyckade försök till att gå ner i vikt….I mina egna ögon är jag inte piss värd och jag tror att alla andra också tycker det….


Annons:
allhealing
12/29/09, 8:59 PM
#1

Så mycket av det som vi tror att vi är och ska leva upp till har vi likt en kopieringsmaskin härmat från andras beteenden.

Väldigt lite av det vi gör är saker som vi själva kommit på.

Att känna sig mindre värde är ofta ett resultat av att titta på andra och själv ha skyhöga krav på sig själv som man ALDRIG skulle kräva att någon annan levde upp till.

Detta är givetvis ett resultat av att man lånar tankar av andra som i sin tur har lånat av någon annan osv. Dessa lånade tankar gör man sedan till sin egen sanning.

Snacka om att massor med information har försvunnit på den vägen när folk lånat utan att fråga varför de tänker så eller gör så.

Vi tar helt enkelt för givet att det vi lånar är väl genomtänkt. Detta är väldigt sällan fallet.

Vi som människor är alltså ett hopplock av upplevelser och tankar ihopkopplat med en mängd känslor.

Detta blandar vi sedan ner i en soppa som vi kallar för vår egen identitet.

Det är inte konstigt om vi då upplever oss som otillräckliga.

Dessutom ska vi själva nu ta ansvaret för detta som vi lånat ihop likt en 2nd hand garderob och göra till vår egen sanning.

Nu är det läge att gå igenom din garderob. Ta ut ett plagg och titta på det riktigt noga. Gillar du det du ser, häng in det i din nya garderob som ska bli ditt nya uppgraderade liv. Ta sedan plagg för plagg och lägg de plagg du inte önskar behålla i en riktigt stor container. De du är osäkra på lägger du ner i en temporär säck.

Containern töms regelbundet och därför behöver du inte oroa dig för allt gammalt som du inte längre behöver. Njut av din nya garderob och vid tillfälle titta igenom den temporära säcken tills du vet vart dessa plagg ska hamna.

En ny stor garderob gör även att du har plats för mängder av nya upplevelser som du kan lagra där.

Det gäller bara att vara lite kreativ och se om ditt eget hus emellanåt. Något som givetvis inte är lätt om man inte ens vet att orsaken till varför det upplevts som rörigt berodde på någonting helt annan än man först förstod.

Det är faktiskt så här enkelt. Men stressa inte igenom en förändring. Det brukar ta tid, ibland många år. Ta tid på dig oavsett vad det är du beslutar att uppnå. Det finns ingen anledning att stressa sönder sig över en förändring. Låt tiden arbeta för dig inte emot dig.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

[aspie]
12/30/09, 8:21 AM
#2

#0 Jag har Aspergers och ADHD och lever mitt liv ungefär som du med mina två hundar som är mina bästa vänner. Visserligen hatar jag inte mig själv men jag hatar mitt liv, hur det har blivit pga Aspergers. Det är inte lätt att vara annorlunda då det finns så mkt okunskap och lite förståelse för handikappet.

Jag har oxå gått upp i vikt pga dessa förbaskade depressionsmediciner men håller nu tack och lov på att gå ner lite igen. Lider fortfarande av utmattningsdepression så jag orkar inte med mitt liv. Hoppas dock det ska bli bättre med ADHD medicin jag snart ska få. Inga deppmediciner funkar på mig. Värdelöst!

Hoppas allt ska bli bättre för dig för jag förstår ditt helvete och det är inget jag önskar någon annan människa

Kram

Gnici
12/30/09, 11:22 AM
#3

allhealing: Tack! Man vad gör jag när det känns som om jag kastat allt i den där sopconteinern redan redan?

Det där med att tro att alla andra gör och tänker på ett visst sätt och så blir det till skyhöga krav för en själv tillslut stämmer säkert. Därtill upplever jag det som fruktansvärt frustrerande när jag inte kan förstå andra människor. Jag kan inte ta in deras språk på något sätt. Jo när jag skriver, men inte annars. Jag har inga vänner (utom en) och jag umgås knappt med folk, jag vet inte hur man "ska bete sig" eller vad som är rätt och riktigt…

aspie: Ja jag hatar inte bara mig själv utan också det liv jag lever - min sjukdom, min livssituation mm


Aviendha
12/30/09, 3:50 PM
#4

Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att livet inte alltid är som man vill att det ska vara (eller ibland tom raka motsatsen mot vad man vill) men man kan fortfarande få det att fungera och vara nöjd med det! Det är bara en ruskigt lång, krokig och svår väg dit ibland..

Kramar!

Gnici
12/30/09, 5:52 PM
#5

Har just pratat med en sjukskötare på psykakuten, som jag pratat mycket med genom åren. Berättat för henne om planeringsmötet och mina tankar och hopplösheten just nu och om vad min läkare sade och vad som blev bestämt. Allt i ett enda virr varr just nu. Hon sa också att vi pratat om det förut, detta självhat, men att det inte går att trycka på en knapp och så är allt bra och jag älskar mig själv högt och innerligt för den och vad jag är. Hon påminde mig om alla framsteg jag gjort genom åren och hur det var när jag kom in första gången, mot hur jag är och tänker nu. Alla fantastiska insikter jag gjort hur jag har lärt mig att utrycka mig i tal. Första åren hade jag väldigt svårt att prata om känslor (har alltid haft), utan i stället skrev jag buntvis med anteckningar, som personal och läkare fick läsa. Idag har jag inga problem alls, utan tvärrt om. Hon talade om för mig om hur klok hon och många andra inom psyk tycker att jag många gånger är och att jag har sidor hos mig som det flesta människor skulle vara avundsjuka på. Hon sa att det verkligen är så, inget hon bara talar om för att uppmuntra mig….

Men jag sa att varför kan jag inte tro på vad hon och alla andra säjer inom psykiatrin. Varför kan jag inte släppa det där självhatet och tro på att jag är något värd - inte enbart en stor misslyckad skithög som inte duger något till och som inte klarar någonting….

 Hon som jag gick i KBT hos ville att jag skulle få fortsätta med någon annan terapeut, men min läkare tycker att jag ska klara mig med mina kontakter innom öppenpsykiatrin. Så vi får väl se hur det fungerar. Min Kontaktperson där så har jag haft som KP under flera år på rehabiliteringspsykavdelningen som jag varit inskriven på, som längs under ett helt år (med permisionerr förstås) Så hon känner mig också väl…

Jag ska väl vara tacksam att jag bor på ett så litet ställe, där det är en väldigt, väldigt bra psykiatrivård och även sjukvård i stort. Och att det också är samma människor som finns innom psyk nästan hela tiden och att de jobbar länge och finns kvar runt en under lång tid. Men med det så gör det också väldigt ont när någon vårdare, som man har haft länge, slutar. Till exempel en kontaktperson….


Bergspuman
12/30/09, 6:43 PM
#6

Jag är nog inte rätt person för att försöka säga något som uppmuntrar … men jag vet lite om vad det innebär att ha sina begränsningar pga sjukdomar eller medfödda handikapp. Det har varit en hård läxa att ta till mig att mina återkommande depressioner är just det - återkommande, de går inte över utan jag måste troligen inrikta mig på livslång behandling med medicin.

Jag har kämpat hela mitt liv för att försöka klara av tillvaron och göra det jag vill, fast jag har en medfödd hörselskada, som givetvis begränsar mig mycket. Krogliv funkar inte. Stort umgänge med många människor funkar inte. Jag klarar av det socialt och mentalt, men jag kan ju inte uppfatta vad som sägs när många pratar samtidigt.

Det är väldigt väldigt lätt att fastna i självhat just därför att man stirrar sig blind på det man INTE kan. Nu vill jag inte förringa din situation. Du har det troligen grymt jobbigt som inte kan arbeta. Och som fått lov att lämna din dotter ifrån dig. Och som får kämpa med dina svårigheter. Att i det läget försöka sig på ett accepterande av situationen och ett accepterande av sig själv, det kan sitta mycket mycket långt inne.

Men jag skulle vilja säga att du har slagit in på en bra väg, eftersom du har begärt hjälp och har gjort framsteg, precis som skötaren sa. Gäller att du kan fortsätta den utvecklingen. Att befria sig från självhat är en lång process, liksom att öva upp sitt självförtroende. Det är något du behöver ta i små små steg.

Mitt konkreta tips är att du skriver ett flertal lappar med positiva ord om dig själv, t ex: "Jag har ett vackert språk!" "Jag har ett varmt och stort hjärta!" "Jag är en ambitiös och envis person", "Jag är en sann djurvän!" "Jag har två fina barn som jag är mor till!" och annat du kommer på, som t ex det skötaren sa om dig. Och klistra upp dem hemma hos dig, så att du ser dem dagligen. Titta på dem dagligen också och tänk de där orden för dig själv. Byt ut dem då och då. Till nya berömmande ord om dig själv.

Törs nog inte råda så mycket mer … men det är också ett gott tecken att du vänder dig utåt, dvs. skriver här. En människa som vänder sig utåt, är inställd på förändring och på att bli sedd.

Jag hoppas att du så småningom mår bättre!

/Puman

Annons:
Gnici
12/30/09, 9:02 PM
#7

Ja du Puman. Mina återkommande depresioner och destruktiva beteenden och andra galenskaper har ställt till det för mig de senaste 13 åren. Min läkare har också sagt att jag nog kommer att få äta mina mediciner hela livet för att fungera som folk. Om jag kommer att kunna arbeta med något känns långt borta. Jag har haft nog med mitt eget arbete med mig själv hittills och det tar energi, det vet alla här inne som jobbar på det arbetet.

Jag har svår tinnitus och har också jobbigt med mycket ljud och liv runt omkring mig, folksamlingar mm. Plus att det är svårt även psykiskt. Jag kan heller inte utsätta mig för mycket aktiviteter, för det då kommer den inre stressen, jag går på mer och mer tills jag är uppe i det blå och tror att jag är gud själv. Sedan spricker ballongen och jag rasar oavkortat ner i avgrunden och en inläggning på "hotellet" är enda sättet att bryta det hela. Har just varit inlagd 1,5 vecka, men har fortfarande inte riktigt kommit upp tillräckligt över ytan. Jag gör saker jag ska göra, men känslan är borta. Helst vill jag bara vara inlåst i min lägenhet utan kontakt med omvärden. Fast jag vet att det blir värre då. Men jag är dock klok nog att hålla kontakten till psykakuten och jag vet att jag får komma dit om jag behöver.

Jag försöker att läsa nu - kriminalromaner som jag gillar skarpt (läser bara sånt) och har plöjt igenom "Män som hatar kvinnor" och ett par böcker till på relativt kort tid. Nu i kväll började jag på ytterligare en. Är de tillräckligt fängslande så kommer jag för ett kort tag bort ifrån verkligheten…

Har fått ett par mess ikväll och telefonen ringde en gång. Jag vet att det är "min så kallade vän" men jag orkar inte med henne nu - vill vara ensam.

Har tappat upp ett bad och hörde nu att det svämmade över i badrummet - JÄVLAR….Dessutom var vattnet allt för kallt för att bada i…Orkar inte göra ett nytt försök så jag måste väl duscha i stället för jag har inte gjort det på flera dagar…

Det låter väl kanske som att jag bara gnäller och tycker synd om mig själv, men det får väl göra det då för det är det jag känner just nu.

Nu när vattnet har runnit ut ur badkaret ska jag tvätta av mig - har en het önskan om att få rinna med vattnet ut i avloppet.

Nej - jag ska kämpa vidare, ta en dag i taget, försöka skriva de där lapparna och sätta fast på kylskåpet.

förresten - under ca fyra månader höll min rehabiliterare och jag på med att jobba ut i från Mia Törnbloms böcker om självkänsla. Jag hade en så kallad "Må bra bok" där jag varje dag skulle skriva ner tre bra saker om mig själv. Det var skitsvårt och jag trodde inte på de saker som jag till slut kom på. Till slut kunde jag ana en antydan till förändring och jag kunde faktiskt skriva ner något som jag trodde på och tyckte om hos mig själv…Jag har boken kvar - den ligger på köksbordet. Tittar i den ibland, men är åter på steg ett och kan inte tro på det jag läser…Borde jobba vidare på det, men orkar inte ta tag i det själv och nu håller vi på med ett annat projekt. Men jag vet inte vilket som är viktigare just nu för mig. Måste ta mig en funderare och ett snack med M…..


Aviendha
12/30/09, 9:16 PM
#8

#6 Jättebra tips Puman! Det borde nog de flesta göra tror jag. Jag ska själv försöka, se om jag vågar bara Skäms

#7 Ibland måste man få gnälla och tycka synd om sig själv. Att misslyckas med badet sådär hade tom fått mig, när jag var frisk(-are) att bli lite bitter..

Vad kul att höra att du kände en liten förbättring efter ert tidigare hårda jobb! Tyvärr är det ju synd att du inte är där idag, men att bara försöka läsa en rad eller så om dagen ur den kanske kan vara en liten start?

Upp till toppen
Annons: