Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
08. Bipolär sjukdom/Manodepression

Att leva med bipolär sjukdom

2009-12-30 12:45 #0 av: sorgblot

Jag har nyligen diagnostiserats med denna sjukdom och har fått tabletter som ska hjälpa.

Jag undrar hur ni andra som har denna sjukdom handskas med den i vardagen? Jag tycker det kommer i skov för mig och hittills så har inte tabletterna hjälpt fullt ut.

Anmäl
2009-12-30 15:11 #1 av: flikkan77

Jag har haft jättesvårt att få vardagen att fungera. Fick diagnosen 2002 eller 2003, har på grund av ect tappat bort 1½ år så jag minns inte riktigt.

Jag har varit hel sjukskriven sen 2002 i alla fall och har fortfarande inte hittat mediciner som fungerar längre än några månader i taget.

Det går mycket i skov för mig med. Ibland orkar jag jättemycket och ibland kommer jag knappt ur sängen. Som tur är har jag en väldigt förstående make även om vårt förhållande höll på att ta slut i somras på grund av mitt mående.

Nu är förhållandet bra igen och mina mediciner fungerar rätt okej. Har dock bytt två gånger sen i juni.

Anmäl
2009-12-30 21:37 #2 av: sorgblot

#1 Ja jag känner igen det du skriver. Jag blir väldigt arg och sur när jag mår som sämst och det påverkar ju förhållandet. Sen har jag en undran till om det inte är för privat för dig. Jag har noll sexlust över huvud taget. Hur funkar den biten för er? Det har nämligen gått bra förut men med flera olika då det är så nytt och spännande liksom.. Du behöver inte svara på denna fråga om du inte vill!

Anmäl
2009-12-31 09:56 #3 av: flikkan77

#2 Min sexlust kommer och går den med. Tyvärr har jag någon sort av kronisk inflammation i de vestibulära körtlarna så jag har väldigt svårt att genomför ett "normalt" samlag nu mera.

Detta påverkar förstås också min sexlust. Det är jobbigt när det bränner som eld vid minsta beröring. Så egentligen kan jag kanske inte svara helt ärligt på din fråga...

Sen påverkas sexlusten olika av olika mediciner med. Tyvärr oftast negativt på mig.

Anmäl
2009-12-31 10:00 #4 av: sorgblot

#3 Okey, ja det lät ju mindre kul med kronisk inflammation. Ja vi får väl se hur det blir för mig. Tack för svaren!

Anmäl
2009-12-31 23:13 #5 av: evrekaw

#2 Det är när man känner sig stressad över att man borde ha lust fast man inte har det som den där omöjliga situationen uppstår och allt bara låser sig om möjligt ännu mer...

Man backar inför vanlig ömhet i rädsla för att "mer" ska efterkrävas, vilket i sin tur leder till ytterligare distans mellan parterna i ett förhållande.

för det första måste man ärligt tala om hur det är och hur man känner. För det andra så finns det många sätt att ha sex på och jag och min man brukar skoja och säga ett det är bättre med halvdåligt B-sex än inget alls.

Ett preparat som finns att köpa hos hälsokostaffären som jag tycker hälpt till mycket för mig i mina sexuella nollägessituationer är        L-Argiplex gel, pillren är värdelösa, men gelen ökar faktiskt känslan och fungerar även som lubrikation. Väl värt att prova!

Jag har varit bipolär i drygt 20 år. Att hitta rätt medicinering kan vara en djungel som ibland tar tid... Jag har en som fungerar halvdant istället för inte alls... Man får glädja sig över det lilla.. Jag klarar också att arbeta deltid, vilket inte var fallet för några år sedan. Tappa inte hoppet... Kram/ E

Anmäl
2010-01-01 00:22 #6 av: sorgblot

#5

Ja nu har ju inte jag ätit mina tabletter så himla länge så jag vet inte om det kan bli bättre. Men jag hoppas.

Det sexuella är verkligen krångligt och jag känner igen mig i det du skriver om att ta avstånd. Jag har försökt att förklara och han säger att det är lugnt, men nu börjar det komma lite "påtryckningar" igen. Vi får se hur det blir.

Än så länge är jag helt sjukskriven, men är anställd på 15%. Jag oroar mig lite för det också. Kommer jag orka? Vad händer om jag inte orkar? Jag jobbar nämligen som personlig assistent, så det är inte bara att ringa och sjukanmäla sig..

Hoppas jag vid nästa läkarträff att jag kommer träffa den läkare jag ska ha kontakten med på Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen hädanefter.

Det är ju många frågor som dyker upp.

Tack för svar!!

Anmäl
2010-01-01 21:03 #7 av: evrekaw

#6 För att lindra stressen och pressen på dig ang. samlivet - kom överens om tydliga signaler om vad som betyder att det för dig är ok eller inte att gå steget längre än till bara kel och ömhet.

Min man upplevde det faktiskt som en lättnad när han fick spelregler att gå efter, istället för att bara emellanåt försöka utan att veta eller förstå vad jag ville och vad jag stod. Han tyckte det var skönt att slippa känna det som om han borde kunna läsa tankar.Flört

 

Anmäl
2010-01-01 21:07 #8 av: flikkan77

(#7 Men? Kan inte män läsa tankar? FörvånadOskyldigFlört)

Anmäl
2010-01-01 21:16 #9 av: evrekaw

#8 Näpp... Dessutom har de en tendens att tänka med huvudet som vill så gärna i stället för det som har en hjärna...Tungan ute

Anmäl
2010-01-01 23:45 #10 av: Cochon

Jag är lite nyfiken bara, när var det så att ni började misstänka att inte allt var riktigt helt rätt?

Anmäl
2010-01-02 12:45 #11 av: sorgblot

#7

Ja jag ska försöka med det. Bra tips =)

Anmäl
2010-01-02 12:47 #12 av: sorgblot

#10 När jag gick i 8-9:an. Men har först nu fått en diagnos, typ 10 år senare. Det är olika och jag har flyttat rätt mycket så det kan ha varit en orsak för att jag inte sökte hjälp ordentligt.

Vad funderar du på? Något speciellt?

Anmäl
2010-01-02 13:20 #13 av: allhealing

#8

Jo vi kan läsa tankar. Däremot så är vi inte så många än som utnyttjar den förmågan eftersom de flesta ännu inte har förstått hur de ska göra. Så länge som vi försöker "förstå" hur vi ska läsa tankarna så behöver ni kvinnor inte vara oroliga.

Det är när vi kommer på att vi reda kan läsa era tankar som ni ska börja oroa er. För då kommer vi att bli mer insiktsfulla och förstå att det inte handlar om att förstå utan att istället bara vara.

Förresten så är jag inte ensam om att kunna läsa tankarna. jag har en manlig kollega till som kan det. Har du inte sett filmen "vad kvinnor vill ha?"

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-01-02 16:31 #14 av: Bergspuman

#13 Men jag trodde att man alltid gjorde män en tjänst om man var rakt på sak och tydlig i sin kommunikation...?

Anmäl
2010-01-02 16:36 #15 av: allhealing

#14

Det beror på om den du talar med lyssnar på samma radiokanal som du sänder ditt meddelande på Glad

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl
2010-01-02 16:46 #16 av: Bergspuman

#15 Ja... så självklart. Att jag inte tänkte på det! Glad

Anmäl
2010-01-02 18:32 #17 av: evrekaw

He, he... kvinnlig och manlig frekvens... hm... Obestämd nja... jag tror snarare...Tyst

#10 Flera depressioner som kom och gick i övre tonåren... Men det var inte förrän jag var en bit över 20 och fick en regelrätt mani, som inte kunde misstolkas, som jag fick en diagnos...

Anmäl
2010-01-02 19:14 #18 av: flikkan77

Nu i efterhand så kan jag tycka att jag nog aldrig har mått riktigt bra. Har alltid varit i skov, varit lite hyper och sen gått in i väggen och inte orkat gå i skolan eller så på några dagar och sen började det om igen.

Jag minns inte när eller hur jag blev diagnostiserad efter som jag glömt det året. Minns inte hur det blev när jag blev riktigt sjuk eller när jag var inlagd.

Fick ect och det har gjort att jag glömt 1-2 år ungefär...

Anmäl
2010-01-03 00:17 #19 av: Cochon

#12 Hmm... lite funderingar har jag om att jag kanske är bipolär, men samtidigt så finns det något som säger "det är klart du inte är". Så jag är jätte nyfiken på allt som har med bipolär att göra. :P Jag har läst artiklerna som finns här inne och jag känner igen mig ganska bra. Jag har haft ett par deprissioner och ibland så känner jag att jag är nära att vara manisk, men det är jag bara i skolan och det vet jag inte riktigt om jag ska tolka det som att jag försöker lura omvärlden att jag mår bra... Vissa dagar fortsätter jag med att vara upprymd, men absolut inte så mycket så jag är i skolan, men dem flesta dagarna så fattar jag att leken är slut och behöver inte låtsas mer... Jag känner mig ofta väldigt orolig bl.a bland många folk då kan jag få stark ångest och lite jobbigt att andas. Jag är hos kuratorn varje Fredag, då jag bröt ihop en dag i skolan och då fick i alla fall några veta osse skickade dem mig till kuratorn... Just nu är jag i något mellan läge med ångest i bakhuvudet hela tiden och är lite dyster, men känner att det är något som inte är rätt...
Det är bl.a därför jag är intresseerad av när ni började misstänka att allt inte var rätt...
Ja det blev lite långt, men det var inte meningen att försöka ta över din tråd...

Anmäl
2010-01-06 19:38 #20 av: evrekaw

#19 Under tonåren så sa ju alla att det var så typiskt tonåringar att vara labila och turbulenta, så jag tänkte nog bara att jag var en sån där labil tonåring och att det skulle gå över...

När jag sedan inte var tonåring längre, så att man inte kunde skylla allt på det... Då tänkte jag att det nog var något som inte stod rätt till, och jag sökte hjälp. Gick hos psykolog i nästan 2 år - ingen diagnos - jag var ju bara låg, bara depressiv. Jag förstår att ingen tänkte manodepressiv om mig - det fanns ju inte en glimt av uppåtperioder/mani/hypomani...

Behövde helt enkelt få en mani för att bitarna skulle falla på plats och de gjorde de med besked...

Anmäl
2010-01-06 20:23 #21 av: flikkan77

#20 Jag har faktiskt tappat mina maniska perioder men ändå har jag bipolär 2. Var minst 5 år sedan jag var manisk nu men deprimerad och låg blir jag flera gånger om året.

Egentligen är jag inte så säker på min diagnos eftersom mina mediciner aldrig fungerar som de ska, men det verkar inte gå att få till en utredning. För en ordentlig utredning jag har aldrig fått göra.

Anmäl
2010-01-06 21:58 #22 av: Cochon

#20 Jo, tonåren kan gå upp och ner, och jag går bara i sjuan så om detta är något fle på riktigt eller inte vet ajg inte än kanske.., men men. Tack för svar :)

Anmäl
2010-01-07 20:41 #23 av: evrekaw

#22 Oavsett om du har en skakig tonårsperiod eller början till en psykisk sjukdom kan det ändå vara bra att gå till en kurator eller liknande och prata av sig om hur man mår och känner sig...

Vad hade jag gjort utan min skolkurator?!?

Anmäl
2010-01-30 08:59 #24 av: Tjejen31

Jag är ny här på Fokus. Har läst runt lite och tycker det verkar vara en bra sida. Jag har nyligen fått diagnosen bipolär efter många års

"må dåligt". Har inte börjat med medicin ännu,men ska börja nästa vecka

samtidigt som jag ska gå regelbundet i terapisamtal. Jag är väldigt deprimerad för tillfället ochkan bara hoppasatt de nya medicinerna ska kunna hjälpa mig,annars vet jag inte hur jag ska kunna orka leva.

Mvh

Anmäl
2010-01-30 13:27 #25 av: sorgblot

#24

Jag är i samma situation som dig. Har fått tabletter men är fortfarande rätt deprimerad fast några "bättre" dagar har jag emellanåt. Syns nog inte så mycket utåt att jag inte mår så bra som det verkar. Har dock en underbar sambo som ställer upp.

Jag hoppas det kommer hjälpa dig med medicin och samtal.

Kramar

Anmäl
2010-02-01 03:25 #26 av: Tjejen31

Tack för ditt svar sorgblot.

För tillfället ser mitt liv ut såhär. Jag sover otroligt mkt,kan lätt sova 12-15 timmar i sträck,till slut går jag då upp och förflyttar mig bara till soffan framför tv o data,sen sitter jag där några timmar,äter lite om jag är hungrig,kan låta bli o äta påflera timmar. Sen sover jag mest på dagarna och vill bara inte gå upp när det är ljust ute,känner mig så otrygg då,känner mig av ngn anledning mkt lugnare när det är mörkt ute.

Enda gången jag går utomhus är när jag verkligen har slut på all mat och måste handla och då gör jag det sent på kvällarna då det är som minst folk i affärerna. Helt sjukt o ha d såhär,mår riktigt kass. Gråter en hel del oxå.....måtte livet vända ngn gång.

Kram

Anmäl
2010-02-01 12:02 #27 av: sorgblot

#26

Jag känner igen mig i det du skriver. Sover lätt runt 12h jag med. Ingen lust att gå ut, förflyttar mig också till soffan (där jag sitter nu). Min sambo gör det mesta utanför dörren. Vaknar till när det börjar mörkna..

Nä, det är verkligen ingen höjdare att ha det såhär. Kan du inte flytta ngn stans där du har nära vänner? Eller du kanske har det men inte orkar umgås. Jag är så glad över att kunna chatta över msn med mina vänner för jag orkar har ingen lust att göra så mycket.

Min medicin har inte hjälpt helt, ändå äter jag två mediciner. Hoppas att de ska höja eller byta. Har lite jobbigt biverkningar av den senaste. Har du fått börja med din medicin än?

Anmäl
2010-02-01 12:04 #28 av: evrekaw

Just nu går jag på ECT och är innlagd på psyk för att min envetna depression inte vill ge med sig och inga antidepressiva i världen hjälper heller...

Näja, jag vet sedan tidigare år att ECT-n brukar fungera bra på mig, så än har jag inte gett upp hoppet. Men det är lätt att göra det. Hur korkat det än må låta, så tror jag att man kommer långt med en positiv inställning på livet...

Anmäl
2010-12-05 19:45 #29 av: sorgblot

Hur har det gått för er som skrivit i tråden?

 

Själv så är jag fortfarande sjukskriven på heltid, men har börjat med rehabilitering, vad nu det ska ge. Jag måste väl erkänna att jag har blivit bättre men det är fortfarande svårt att träffa folk och gå utanför dörren emellanåt. Det går ju såklart lättare när jag har de bra perioderna(läs kanske maniska perioder). Medicinerna verkar hjälpa ganska bra, men jag är bra på att misstolka vad min sambo säger eller hur han agerar. Vilket leder till tårar för oss båda, slitningar i förhållandet och allt vad som kommer mer. För allt som oftast tolkar jag allt negativt.

Ska nog testa arbetsträning till våren, efter nyår någon gång. Hoppas på att det fungerar, för trots att jag mår dåligt och tycker mycket är jobbigt så är det långtråkigt att gå hemma. På det hela så for jag av hästen jag hade i maj förra året och har problem med ryggen så som värk och inga muskler, iaf inga som är starka. Men jag försöker se framåt för jag vill tillbaka till arbetslivet, tjäna lite pengar så jag kan unna mig lite t.ex. kläder och någon resa då och då. Skrattande

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.