Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 4146 ggr
Salladshataren
2009-12-19 10:01

Negativa tankar

Ibland känns det som att allt och alla vill göra en illa. Att de vill göra en illa, bara för att kunna håna.

Får överdrivna tankar ibland. Kan tänka att folk kanske gör så för att jävlas med en. Kan vara att någon har sett en film som jag vill se, så tänker jag: jamen, du säger bara så för att jävlas. Vet inte om avundsjuka är inblandat.

Kan även tänka att pojkvännen åkte till USA bara för att slippa mig. Och att han gör saker för att slippa att prata med mig på msn.

Det är jätte löjligt att tänka så som jag gör, han åkte ju dit för träffa sin familj som han inte har sett på ganska länge. Varför saknar jag honom? Har ju ändå träffat honom nästan varenda helg. Så varför ska jag må så himla dåligt bara för han är borta i några veckor? Kan ju vara så att jag är van att få träffa honom, vad vet jag.

"När du tror att världen har vänt ryggen mot dig, så är det du som har vänt ryggen mot världen."

Ligger mycket sanning i det. Just nu känns det som att världen har vänt ryggen mot mig.

Har funderat på att försöka få kontakt med psykologen på ungdomsmottagningen. Göra en utredning, känner mig som en manodepressiv. Ombytlig från dåligt till toppen och tvärtom.

Jaja, så mycket svammel så här tidigt på morgonen… Hoppas att ni förstår vad jag menar.

 

Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?

Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet

Annons:
Zaphix
2009-12-19 11:11
#1

Jag är precis som dig. Tänkte alltid så förut, slutade med att jag nu sitter här ensam med väldigt få vänner. Inte ett speciellt bra tankesätt alltså.

Jag vände ryggen till alla pga. att jag inte trodde att de ville vara med mig även fast de bjöd med mig. Hittade alltid på en massa ursäkter varför de egentligen bjöd med mig. Som att de gjorde det för att de fick betalt av nån(?) eller för att jag är så ful att de skulle se snyggare ut då.

Alltså helt sjuka tankar egentligen. Jag har lyckats få bort det mesta av de tankarna nu, men mycket finns kvar.
Jag tror man måste inse att världen trots allt inte kretsar runt en själv, folk bryr sig faktiskt inte så mycket om mig, och mina fel, som jag faktiskt tror.

Varför skulle din pojkvän åka till USA för att slippa dig, egentligen? Tror du att du betyder så mycket för honom att han skulle behöva åka ändda till USA för attg slippa dig? Vore det inte lättare för honom att bara göra slut då.. Typ så försöker jag tänka. Realistiskt. :)

Och att folk skulle se filmer bara för att jävlas med dig? Tror du att du är så betydelsefull att de skulle orka lägga ned så mycket energi på att jävlas med dig?
Varför tror du det? Skulle du kunna lägga ned den energin på att göra så mot nån? Det tror jag inte. :)

I alla fall jag kan vara sjukt självcentrerad, men genom att försöka släppa på det så harf jag sett hur det i verkligheten egentligen ser ut. Och den värld jag levt i, den tron att alla gör saker för att jävlas med mig, stämmer verkligen inte.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Salladshataren
2009-12-19 11:13
#2

Du har kanske rätt, jag är nog självcentrerad :/

Men jag har svårt att tänka mig att jag betyder något för någon, inte ens för min pojkvän. Så jag tror väl mest att folk gör så för att håna för att de skulle må bättre, inte för att jag går omkring och känner mig betydelsefull.

Är egentligen van vid att folk inte bryr sig om en, har ju iprincip alltid blivit bortprioriterad. Värst var det när man gick i grundskolan. Skulle vara med någon kompis, men då de alltid var upptagen med någon annan. Eller så brydde de sig inte om att höra av sig för fråga om man ville vara med…

Ja, alla dessa jävla problem har satt sig som djupa sår i själen :(

 

Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?

Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet

[Tassy]
2009-12-19 13:10
#3

Jag känner också igen mig, och mår man dåligtr blir man gärna självcentrerad, kanske omedvetet, i självförsvar. Just för att man känner sig så sårbar!

Bergspuman
2009-12-19 13:18
#4

Känner även jag igen mig fast jag är såpass uppe i åren. Men det är svårt ibland att komma över tidigare misslyckanden och sårande händelser. Idag har jag i alla fall bättre självförtroende och inser att folk vill vara med mig för att jag har något visst. Vad det nu är, jag är inte helt säker. Men det låter jag vara.

Jag kan aldrig se mig själv utifrån, det kan bara andra människor. Och om det VERKAR som om folk gillar mig, så är det nog så också. OK för att jag aldrig blir den där lättsamma, populära, pratglada människan som alla samlas kring. Men det är OK ändå.

Jag har iaf märkt bra tre egenskaper hos dig, fast vi aldrig ens har setts, och aldrig haft nån kontakt annat än väldigt lite här på forumet, och det är envishet, tapperhet och ett utpräglat sinne för humor. Tror du inte själv att du skulle uppskatta de egenskaperna hos andra människor…? Isåfall är det = folk uppskattar de egenskaperna hos dig. Så sträck på dig! Folk brukar gilla människor som får dem att skratta, det har varit mitt vapen många gånger när jag inte lyckas med det öppna och lättsamma.

Skrattande

Salladshataren
2009-12-19 14:33
#5

Jag blir så glad, Bergspuman SkrattandeKyss Rolig, ja det har jag fått höra ganska ofta och av många människor i min närhet Glad

 

Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?

Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet

Upp till toppen
Annons: