Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1950 ggr
Jetaime
2009-12-30 22:00

När jag var liten..

Jag har gått till en del kuratorer och psykologer den senaste tiden och det är en del saker som jag har börjat tänka på..

När jag var liten (jag gick i 1:a eller 2:an nåntig) så minns jag att vi hade en planering över allt vi skulle hinna med i skolan den veckan, så skulle man stryka över efter hand och få en signatur av lärare. Och jag minns att nästan varje kväll så fick jag en sån känsla av att jag ine kunde andas och kände mig helt orolig, nervös och kände att ja inte kom till att hinna med. Och det var säkert andra saker också men jag kan inte komma på nått just nu.

Jag minns också ofta att när folk ringde och ville leka (som man sa på den tiden) så var det ofta så att jag inte kände för det, men jag minns inte av vilken anledning.

Jag dror mig alltid undan folk, och jag kände aldrig att jag blev förstådd eller att jag passade in. Jag mest fanns. Så var det under hela min skolgång.

Jag bara funderar över om det kanske var redan då allting började? Att det bara blivit värre nu och man förstår mer… Eller kanske inte förstår, men inser att det är nått som inte stämmer.

Jag kan läsa saker som jag skrivit från mellanstadiet och förstå att jag inte mådde så bra alltid då heller. Jag skrev alltid om allt negatisvt som hänt och om hur jag hatade att vara jag och allt jag gjorde, kände mig ful och äcklig och hatad.

Jag har absolut ingen aning om vad jag pratar om, men jag bara funderar..

Och när jag tänker på hur allt var förr, så har allt kanske inte varit helt enkelt och smärtfritt alltid, men jag minns inte så mycket om det. Jag har liksom förträngt hela mitt liv.

Jaja.. jag vet som sagt inte vad jag pratar om och jag minns inte mer för tillfället heller.. kände bara att jag behövde skriva av mig lite.

Annons:
Musiken
2009-12-30 22:55
#1

Jag kanner igen det dar. Speciellt hur du beskriver att du bara var. Jag tanker ofta tillbaka pa min barndom och kanner att jag bara var. Bara existerade. Fanns. Att tanka tillbaka kanns som att forsoka komma ihag en drom. Sa avlagset och vagt.

Det ar bra att skriva av sig ibland. Jag har borjat med det mer och mer nu, och det kanns redan battre. Jag sammanstaller allt i ett anteckningsblock och tanker ta upp det med min lakare nar jag ska dit sen. Det blir bara korta paragrafer som beskriver sakligt hur jag kanner, hur jag reagerade och vad jag tror ar orsaken till det.

Aviendha
2009-12-30 23:59
#2

Även jag känner igen mig. Jag bara fanns, bara var. Ingen lade märke till mig och fastän jag egentligen ville så drog jag mig undan. Såg mig själv som för högljudd, för udda, för oerfaren, för tråkig, ett ufo.

Men osm du säger, man förtränger en hel del. Ex så kollade jag på gamla kort och kommenterade för killen något i stil med att "våden *år* mådde jag ju riktigt bra". Varpå han svarar; "nej älskling, du sov hela dagarna, hade panikångest och jag fick åka och hämta dig flera gånger för att du mådde så dåligt och du grät varje kväll". Det var inte längesedan, men ändå har jag förträngt all smärta. Har gjort så med många saker, så många att jag ibland har svårt att få min barndom att gå ihop..

Jetaime
2009-12-31 00:43
#3

Mina föräldrar, och alla omkring mig har alltid sagt att "det löser sig" eller att "allt kommer bli bra" eller "det går över". Jag tror att när man hör sånt från alla så tror man tillslut inte på det, om det inte blir bättre då vill säga, men det har det aldrig blivit. Och då slutar man prata med folk.

Jag vet inte var jag själv gav upp, men jag tror det var långt ifrån nu. jag tror det var flera år sen. Jag vet bara inte varför.

#1 Jag ska till en läkare den 7/1. Så det kanske kan vara bra at skriva upp lite då. Men jag är bara rädd att.. ja att han inte heller ska förstå, för jag kan inte bara säga vad som är felet. Jag tror att han förstår det bättre än mig.. Jag vill inte gå dit, men samtidigt så tror jag det kan vara bra, men jag kommer nog vägra att åka dit, så någon kommer få tvinga mig. När någon annan säger vad det är så känns det så verkligen, som att hela världen vet. Alla kommer få veta.. Eller så tror jag bara att det är värre än vad det är. Jag vet inte.

#2 Jag minns när min psykolog frågade mig om när jag var liten och fyllde år, om jag var lycklig då, om jag var förväntansfull osv. Men jag kunde inte minnas. Så länge jag kan minnas har det inte funnits något att vara förväntasfull över, något att längta till, eller något att varalycklig över… Så ja antagligen har jag förträngt det.. allting.. Allt bra och dåligt. Jag minns knappt detta senaste året vad som har hänt. Jag har mest haft en massa ångest och mått dåligt över allting, inte haft någon orkt till något. Värst är nu dom sista månaderna…

Upp till toppen
Annons: