Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3522 ggr
Jetaime
12/4/09, 10:35 PM

Det är inte okej.

Min första tråd här på sida.. vet inte vad jag tänkte skriva om igentligen, men bara lite rent allmänt som jag tänker och om min dag.. Hoppas det är okej…

Idag hade jag möte med "min" studie-yrkesvägledare, charles, för jag har typ hoppat av gymnasiet och har praktik och det är liksom hans uppgift att hjälpa mig med praktiken och sånt.. Så jag tänkte igentligen bara gå dit och säga att allt var bra, för det är detalla vill höra och det han vill höra. Det bli lättast så.

Jag var nere redan innan, och på morgon var jag så otroligt långsam, kunde verkligen inte skynda mig… var nära på att missa bussen, fast det var kanske det jag hoppdes på. Var nära på att inte gå av på "min" hållplats, tänkte att jag bara skulle sitta kvar och fortsätta åka. Närmade mig skolan.. det ar flera andra som också gick av. Tillsut var jag långt efter alla andra, orkade inte gå fort även om jga frös och bara vill inte i värmen. Fast in kom jag ändå.

Mötet gick helt okej, fram till slutet. Men tar det från början..
Han pratade en massa om framtiden och vad jag skulle göra sen, söka vidare till nått annat program, annan skolan, gå kvar fast gå om ett år blablabla. Själv undviker jag att tänka på framtiden, jag bilr bara så ledsen av att tänka på det, ser ingen direkt framtid för mig, precis som att det är mingen att jag inte från början skulle finnas, och att detta är ett sätt att få bort mig. Han babblar på och jag bara nickar eller mmar. Vilket han så klart märker och lägger in i meningen "… vad du är fåordig idag, hanna, du brukar prata mycket mer, men okej.." Blablabla. Avslutar samtalet och jag ska snart gå, så frågar han "men allt är lungt annars eller?" och ler.

Här borde jag bara nickat, sett glad ut och gått där ifrån. Men istället, skrämmande nog skakar jag på huvet och tårarna börjar rinna. Jag brukar aldrig gråta inför folk. Men det blev väl för mycket helt enkel. Charles ser aldeles rädd ut, och förvånad typ. Han tror att nått har hänt. Men det har det inte, inte nu iallafall, inte något som går att säga bara sådär.

Hur ska man kunna förklara nått sånt för någon som inte förstår? Det är bara så otroligt mycket lättare att bara lossas som att allt är bra och gråta i sin ensamhet. Det känns inte bra, men det är lättare på nått vis.

Det är inte skolan eller praktiken eller livet förövrigt som är jobbigt, utan det som gör allt jobbigt är att det är som det är. Bara därför. Nått som jag inte ens själv riktigt förstått. Nått som får mig att vilja skada mig själv, nått som får mig att tänka på självmord, nått som får mig att ständigt gråta, känna mig ensam och otroligt ovärd och onödig. Bara därför.

Allt som någonsin betytt nått för mig, som jag ändå fortfarande brytt mig om även när det varit som värst innan.. klarar jag knappt att bry mg om längre. Jag får så otroligt dåligt samvete och jag blir så arg och besviken på mig själv, samtidigt som jag inte riktigt kan bry mig, även om jag vill. Innan gick det att tvinga mig själv att göra vissa saker, men det går inte längre. Det är det hemskaste som hänt. Det har blivit värre nu, även om det kanske varit så även innan med.

Det känns grymt hemskt att det redan är december, jag har inte riktigt fattat det än, snart kommer december också vara slut och ännu ett nytt år kommer börja. Ännu ett nytt jävla skitår.

På måndag ska jag till skolkuratorn igen, vet inte varför, det var charles som tyckte det. Och jag går med på vad som helst nu för tiden om någon säger att dom tycker att jag ska gå till kuratorn så gör jag det, även om jag inte kan parata och även om jag bara gråter.

Jag har även varit hos en spykolog tre gånger dom senaste månaderna.. Men nu kommer hon sluta och jag kommer inte gå till hene mer. I början gillade jag inte inte alls.. eller ja vad kan man säga efter tre gånger? Men hon fick en att börja tänka lite mer och det gick lättare att prata nu sist och det känndes på nått vis bra efter att jag gick hem därifrån även om det en av dom värsta dagarna. Medan jag var där ringde hon psykiatrin, där hon jobbade och jag skulle få komm dit och träffa läkare och någon ny psykolog att prata med, eftersom hon skulle sluta. Och hon skulle även ringa till min mamma och prata med henne…

När jag kom hem den dagen så la jag mig och sov, var helt utmattad och orkade inte prata med mamma. Men sen hör jag att mamma pratar i telefon och jag skyndar mig att ta på mig och går ut till kaninerna. Orkar inte vara inne när mamma ska prata med henne.

Sen kommer hon ut och vill "prata" med mig, men saken är den att hon säger allt så dumt och det låter bara så grymt irriterande allt kommer liksom från en person som inte fattar ett skit. Sådär ovärt så man inte vill svara. Så jag svarar inte heller. Sen frågar hon om jag vill gå till ungdomsmottagningen, för att isåfall kan hon ringa, "så jag får någon att prata med". Jag fattar ingenting, för Mia hade sagt att vi skulle få hem en lapp som vi skulle fylla i och sen skulle jag få träffa läkare och sånt. "va?"

Men sen visar det sig att man skulle vara 18 för annars gick det inte. Så bara för att jag är 17 och bara för att allt nu hänger på min mamma.. Jag ville faktiskt. Tänk om det hade blivit bättre.. Det kunde ha blivit bättre. Kanske bara lite, kanske bara lite.

Dagen efter var det som att inget någonsin hade hänt. Precis som att inget av det hade liksom.. funnits. Precis som när hon såg att jag hade skurit mig i på armarna, dagen efter fanns inget av det. Hon vill bara inte inse hon vill inte fatta hon vill inte förstå..

Varje gång jag har kommit gråtande och verkligen försökt förklara för mina föräldrar så har dom bara sagt att "nej så är det inte alls" eller "det tror jag inte ett skit på" eller nått i den stilen.

Dom fattar inte, igen annan heller. Alla säger bara "det kommer lösa sig" eller "allt kommer bli bra" eller "det vänder snart".. Men det gör inte det. Var jag än gör eller vad som än händer så går det inte på rätt håll.

Meningen, glädjen, orken, lusten är borsta…

Innan var det lättare att ignorera, men nu går det inte längre. Nu funderar jag istället bara på om det skulle bli lättare om jag inte fanns, och hur man ska göra det. Ångest och dåligt samvete och ännu mer ångest. Negativa tankar, det funkar inte längre. Det är inte okej. Jag kommer inte klara detta så länge till, kommer inte klara det själv, om jag ens kommer att klara det.

Annons:
Musiken
12/4/09, 11:14 PM
#1

Jag maste bara fa skicka en stor kram, aven om jag inte har sa mycket vettigt att saga!

Och ibland ar det skont att bara fa slappa allt infor manniskor som egentligen inte har nagot som helst med nagot alls att gora. Att skriva av sig kanske hjalper lite ocksa? Angesten brukar latta for mig da iaf :)

Att inte finnas langre ar nog en tanke manga av oss har haft, eller har. Det kan tyckas som en enkel och bra losning, men nar man borjar fundera sa ar det sallan sa enkelt. Finns man inte mer sa kommer man aldrig mer fa skratta sa man kiknar, aldrig mer fa prata, sjunga och dansa, kramas, ata julbord och plaska runt i vattenpolar, skaffa familj, fylla 40 och ha medelalderskris. Det ar sallan man tanker pa allt man kommer missa, och fokuserar pa allt som ar eller har varit. Efter regn kommer solsken, och jag ar overtygad om att det finns en sol bakom dina moln ocksa :)

Att det inte ar ok nu, ar faktiskt ok. Det far vara sa. Och du far saga det till Charles. Du far saga det till din mamma och du far saga det till vem du an kanner skulle kunna latta pa bordan. Du far braka om att fa traffa en lakare.
Kanner du att ingen lyssnar eller forstar, sa skriv ett brev. Det du har skrivit har funkar jattebra. Skicka till din mamma och be att hon verkligen tar in vad som star. Jag tror att hon ar radd och forvirrad, och inte vet hur hon ska hantera situationen. For vad gor man nar ens barn inte mar bra, och ingenting man gor verkar hjalpa? Genom att latsas att problemen inte finns sa hoppas hon nog pa att de ska forsvinna. Det fungerar inte sa, det vet bade du och jag, men har hon sjalv ingen erfarenhet av det sa ar det svart att satta sig in i. Mina foraldrar forstar inte heller. Nar lakaren ville sjukskriva mig for depression i varas var deras reaktion "jaha, vadda ar du deppig? Men du kan val jobba anda? Det ar ju inte som att du brutit armen eller nagot" och sen namndes inget mer om saken trots att jag grinade varje gang vi pratades vid i telefonen for jag madde sa fruktansvart daligt. Det ar ingenting jag klandrar dem for dock. De vet inte hur det kanns nar allt bara ar svart. De vet hur det kanns att vara ledsen, hur det kanns att vara nere, hur det kanns nar allt gar emot en och ar hopplost - men de vet inte hur det kanns att standigt ha dessa kanslor hangandes over sig dygnets alla timmar utan nagon egentlig anledning och inte se nagon ljusning.

Nu blev det visst en himla massa text har anda, trots att jag inte hade nagot att saga :P Men ville bara saga nanting, och aterigen skicka en stor kram!

Cochon
12/4/09, 11:40 PM
#2

Ååhh, vad kul att du följde länken jag gav dig, och välkommen hit Hanna :)
Hoppas du kommer trivas.

Jag vet inte vad man ska säga, men jag håller som sagt tummarna för dig, KRAM

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Cochon
12/4/09, 11:40 PM
#3

Ååhh, vad kul att du följde länken jag gav dig, och välkommen hit Hanna :)
Hoppas du kommer trivas.

Jag vet inte vad man ska säga, men jag håller som sagt tummarna för dig, KRAM

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Cochon
12/4/09, 11:47 PM
#4

Ojsan, det blev dubbel inlägg, vill någon Medarbetare eller något ta bort något av dem och detta?

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

[rolnor]
12/5/09, 12:21 AM
#5

Tragiskt att din kontakr´t med psykologen avbröts, försök att få kontakt med en ny bra terapeut som kan ge dej ord för hur du känner och kan reda ut varför, räkna inte för mycket med att föräldrar eller nån annan s.k. vuxen ska förstå, du måste kämpa själv.

Kram Rolf

Upp till toppen
Annons: