Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3420 ggr
Rajamaja
2009-11-21 19:48

Deppig till MAX

Jag har under många års tid varit extremt deprimerad men tog tag i mig själv och uppsökte psykolog för 1 år sedan. Efter många gråtande dagar och kvällar och självmordstankar.

Är hos honom varannan vecka och pratar, och jag äter alla möjliga slags antidepressiva och lugnande mediciner, men känner att inget hjälper mig.

Vad jag än tar mig för eller hittar på så blir jag bara mer och mer innesluten i mig själv och kan sova bort dagarna bara för att slippa vara i medvetet tillstånd.

Allt är för mig totalt meningslöst.

Har börjat plugga på distans via universitet men även här tappar jag motivationen och orken att kämpa vidare så fort jag stöter på något jag har lite svårt för.

Mina djur orkar jag knappt bry mig om heller. Gör det mest nödvändiga och sen struntar jag i resten.

Min sambo avskyr jag och vill bara bli lämnad ifred.

Och övrigt socialt liv finns inte. Vill inte ha det och orkar inte vara "trevlig" och snäll och duktig. USCH!

Ingenting passar mig och värre och värre blir det.

Jag lovar, vädret är inget som påverkar mig negativt. Tycker snarare det är skönt att det är mörkt, för där blir jag mer osynlig för allmänheten.

Ja jisses, är 26 år gammal och det är nu som livet ska vara som bäst, men så är det inte alls.

Vad ska man säga mer egentligen….

Hoppas innerligt att det inte finns fler som mår som jag. Det är ett he*vete!Gråter

Annons:
impish
2009-11-21 22:03
#1

Jo… Tyvärr är vi fler… Och att inte kunna vara mottaglig för något man tidigare tyckte gjorde en på bättre humör trodde jag inte var möjligt förrän jag faceplantade botten. Det enda jag konstant känner är en gnagande oro, sorg och fruktansvärda smärtor i hela kroppen.

Att gå till min psykolog två gånger i veckan känns dock "bra". Att ha lite mänsklig kontakt när det inte finns någon annan där, och någon som dessutom finns just för att lyssna på en när man skriker ut sin ångest. Inga krav på någon som helst prestation (ja, det sociala har alltid känts som en enorm prestation från min sida).

Det kanske kan vara likadant för din del? Att du behöver träffa din psykolog lite oftare och avreagera dig lite mer? Vare sig du väljer att fortsätta med medicinerna eller göra dig av med dem. Det kan ju ta en smärre evighet att hitta "rätt" medicin, men så länge man har något stöd på vägen så klarar man det kanske bättre. Speciellt i lägen när man känner att man bara vill ge upp på allt.

[aspie]
2009-11-22 06:55
#2

Ja här är en till som känner likadant sen lång tid tillbaka. Går oxå på en massa mediciner för depression och ångest m.m. Har mått dåligt hela livet och det har blivit värre och värre men det är först de senaste åren jag fått hjälp. Hoppas bara de hittar nåt som kan hjälpa mig.

Kram

impish
2009-11-22 14:49
#3

aspie: Ja, det tog verkligen ett tag att förstå hur dåligt man egentligen mådde också. Man tog sig aldrig riktigt tid att fundera på det heller, utan fortsatte stressa vidare i livet. Reflekterade aldrig riktigt över smärtorna i kroppen, struntade i att man inte orkade träffa någon och lät stöket hemma bara växa i väntan på att orken skulle dyka upp.

[aspie]
2009-11-22 15:28
#4

#3 ja precis. Jag har inte fått in i skallen förrän nu att jag verkligen mårr skitdåligt nästan hela livet. Jag behövde visst krascha totalt inna ett ljus gick upp. Nu är jag mer vaksam på detta. Tror jag förtängde hur dåligt jag mådde som ung därför att man helt enkelt var tvungen att må bra. Att vara sjuk är tabu på nåt knepigt sätt

Rajamaja
2009-11-22 16:54
#5

Håller med er båda om att man ofta kör på som vanligt och stressar  och visar sin bästa sida utåt, som jag alltid gjort. För det är ju "farligt" att visa att man är mänsklig.

Och jag är som person väldigt tillbakadragen och rädd för att öppna mig för andra människor, samt skaffa vänner, som jag egentligen behöver ha, men som jag inte orkar med.

Jag har också mått dåligt hela livet, men ju äldre jag blir desto mer dåligt mår jag på ett djupare sätt. Jag kan ofta sjunka in i mig själv så mycket att jag "försvinner" in i en annan värld och märker inte ens att jag lever. Nästan så där att luften slutar cirkulera och allt bara stannar.

Och kroppsvärk är något som är ett av mina största besvär. Tänker ibland som så, att här har jag varit andra människor till lags hela livet, och av detta har jag fått kronisk värk och därav en sjukdom som till och med fått centrala nervsystemet att sluta fungera normalt. Trevligt trevligt. NOT!

Vet inte vem jag ska vara mest arg på, mig själv eller omvärlden och min fosterfamilj som inte hjälpte mig genom mina depressioner och andra bekymmer under uppväxten.

Några jag verkligen är ärligt arg på är mina biologiska föräldrar som försatte mig i detta från början. (Missbrukarfamilj, med turer ut och infrån finkan och misshandel av mig och av varandra). Önskar ofta att jag inte hade blivit till. Tänk så mycket lättare allt hade varit då.

Cochon
2009-11-22 17:22
#6

Känner precis som ni över, jag är förstås ganska ung än så länge, vara 13 år, men jag har alltid mått dåligt. För varje dag som går så blir det värre.., men ta mig själv på alvar är ju svårt… :\
Det mesta andra håller jag osse med om.

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Annons:
JohannaEkroth
2009-11-22 18:00
#7

Finns det någonting du tror ligger bakom ditt mående. Något speciellt som hände i din uppväxt med dina biologiska föräldrar, eller har allt satt sitt spår? Eller kan du ha någon diagnos. Många psykiska diagnoser kan bero på att man inte blev bra behandlad som barn. Vad säger din psykolog om det? Vad tror du? Om man får upp en trådände att nysta ifrån brukar man få mer kontroll över sitt mående. Det känns på det du skriver som att du är en vilsen ung kvinna som famlar lite i mörkret. Som söker en väg bort ifrån det som varit, men aldrig finner rätt väg vid vägskälen.

26 år, du är fortfarnade 2 år yngre än mig. Jag har mått som du och gör ibland fortfarande. Jag fick min AS-diagnos och drag av ADD, Borderline mfl för drygt 1 månad sedan. Mitt liv har varit otroligt kaotiskt och jag har fortfarande inte slutbetyg från gymnasiet plus en massa avhoppade jobb, praktiker och skolor.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[aspie]
2009-11-22 18:34
#8

#5 Hjälp, har du och jag levt samma liv eller. Känner så väl igen mig i det du skriver. Dessutom är jag adopterad och är skitarg på min biologiska familj av samma orsaker. Men även hos min adoptivfamilj behandlades jag illa med psykiska och fysiska övergrepp

Rajamaja
2009-11-22 21:59
#9

#7 Ja, min mor var alkoholist och är fortfarande, och pappa har nervproblem. Alltså fick då väldigt häftiga utbrott.

De perioder då mamma drack som mest, då jag fortfarande bodde hos dem permanent, blev min mor väldigt ofta misshandlad mitt framför mina ögon. Och även jag fick mig ett par kängor bortemellan, även fast jag var ett oskydligt barn. Så visst, förtroendet för andra människor i allmänhet ligger på botten.

Och jag ska inte glömma å säga att jag AVSKYR alkohol och allt som har med det att göra. Räcker att jag ser en utomstånde person med systempåsen i handen så blir jag ilsken och förbannad. Ilskan kan även komma fram om jag söker matrecept där matvin exempelvis ingår i rätten. Känner mig så skadad, så jag saknar ord. Minsta lilla påminnelse triggar igång mitt hat mot alkohol samt det jag minns från min barndom.

Och har även fått smällar av min nuvarande sambo också, vilket gör att jag är i ständig skräck varje gång han och jag börjar gnabba om saker. Han vill vara intim med mig, men jag har inte förmågan att ge mig till honom längre. Käner mest bara irritation och avsky faktiskt. Så för min del är detta förhållande väldigt splittrat. Kan inte lita på honom längre, trots att vi diskuterat händelserna som varit.

Kan väl säga att mycket grundar sig i min misstro till andra människor. gräver ner mig enormt i gamla händelser och grubblar över dem. Och det låser mycket av framtiden för mig också.

Den enda diagnosen jag fått är att jag är deprimerad och lider av kronisk värk, sk Central Sensitisering. Rubbning av centrala nervsystemet, pga lång tid av kroppslig överansträngning och depression. Samt lider av stark social fobi.

Har träffat samma psykolog i 1 är nu och hade han upptäckt något annat som inte stämmer med mig hade jag förhoppningsvis fått veta det, men inget sånt har framkonnit ännu iaf.

Kan om inte annat göra lite undersökningar och fråga honom.

Undrar om du med dina diagnoser har möjlighet till terapi/medicinering för att dämpa det mesta? Hoppas iaf att du får bra hjälp. Alltid hemskt att få en diagnos som är negativ, men bättre att veta än att gå oventandes.

Rajamaja
2009-11-22 22:04
#10

#6 Det enda jag kan rekommendera dig är att börja bearbeta och lösa problem så fort du kan. Ju äldre du blir, desto tyngre och djupare sitter allt fast och desto svårare blir det att komma "tillbaka" igen.

Jag hade min faster som ville stödja mig då jag i mina yngre år hade det svårt men jag vägrade ta emot hjälpen. Och här sitter jag idag. Nog för att jag har svårt att se ljust på framtiden och mitt mående, men någon gång släpper det väl. Men som sagt, ju tidigare du tar till dig hjälp från någon du kan lite på, desto bättre.

Rajamaja
2009-11-22 22:14
#11

#8 Tyvärr händer det här allt för många. Om folk kunde ta sitt ansvar från början då de planerar att skaffa barn skulle världen se väldigt annorlunda ut.

Jag har till 99.9% bestämt mig för att inte skaffa barn, för som jag förklarade för min psykolog så är barnfrågan ingenting jag brinner för och längtar efter.

Känner att den dörren är helt stängd. Och det beror givetvis på min fobi och min självkänsla.

Beundrar dem som trots svår uppväxt ändå har modet och styrkan att kunna bilda famlij och få det att funka. All heder till dessa.

JohannaEkroth
2009-11-22 22:45
#12

Jag börjar uppifrån. Jag är också uppvuxen med alkohol då jag har en far som är grav alkoholist. Mamma säger att han är psykopat. Jag vet inte. Vi har troligen ADHD och AS går på pappas sida och AS på mammas. ADHD kan ju ge dessa utbrott. Och min far misshandlade min mor… Jag avslyr alkohol som pesten och vantrivs med fulla människor.

Jag vet att man inte är stark att gå iväg ifrån sin sambo även fast det nog är det bästa man kan göra och jag sitter i samma sits som du där med en sambo som jag är livrädd för, som misshandlar mig psykiskt dagligen och slår mig ibland. Men jag vet att jag måste härifrån och jag har kontakt med soc så jag ska få flytta hem till min hemstad igen. Men du måste lita på dig själv, ingenting är någonsin ditt fel.

Med min diagnos Asperger syndrom som är en form av autism så har jag rätt till LSS, Lagen om stöd och service. Jag har även rätt till aktivitetsersättning och hjälpmedel för att få vardagen att fungera. Jag har ju klarat mig i samhället hittilss, men till vilket pris. Jag menar att det är skillnad på att leva och att vara vid liv. Och det kan nog också du intyga.

För min del så kändes det bara skönt att få diagnosen, det kändes som jag äntligen har landat. Det har inte gått så långt som till social fobi för mig, men jag vet att för mycket krav på oss kan ge denna fobin. Bara jag får vara i min egen värld ibland och ta saker i min egen takt så funkar det. Tyvärr har jag varit för snäll i mitt liv och jag har fortfarande mycket svårt att säga nej till saker och ting trots att jag borde för mitt eget välbefinnande. Jag gillar inte förändringar och tycker det är lättare när man gör saker själv än att kommunicera.

Och barn, nä just nu har jag ingen tanke på att skaffa barn. Jag mår för dåligt och kan inte ta hand om mig själv riktigt just nu för att sätta ett barn till världen.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Cochon
2009-11-22 23:08
#13

#10 Jo, jag vet ju det, men det är ju ganska svårt att förstå andras misstag, det är lättare att förstå sina egna.., men jag har bestämt mig för att ta kontakt med skolans kurator, får se hur det går sedan.., men jag är ju livrädd för att bli bra och när jag tänker framåt, realistiskt, så känns det verkligen inte som det kommer gå att bli bra i alla fall… :/

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Annons:
Rajamaja
2009-11-23 22:34
#14

#13 Vad bra att du tar tag i det iaf, på något vis. Att få ventilera och få stöd från andra människor är i längden väldigt nyttigt. Man kan må hur skit som helst just nu, men det gäller att inte sluta prata och bearbeta. Ta inte för stora steg i taget. Börja smått och gå sakta framåt. Och bli inte besviken om det skulle komma ett bakslag.

Jag vet, att varje bakslag kan kännas för jäkligt men låt dem komma och låt dem också passera och ta tag i det igen vid bättre tillfälle. Eller då du är mottaglig för det.

Tro mig, jag har varit med om en hel del, och är forfarande långt ifrån ok och frisk i själen, men de dagar jag kan hålla huvudet uppe tillsammans med humöret, så känns de flesta problem så små. Det är under såna dagar man verkligen kan se betydelsen av det arbete man själv utfört. Så kämpa på i den takt som är lagom för dig.

Upp till toppen
Annons: