Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3275 ggr
LenaR
2009-11-20 22:49

Depression mot ångest

När jag tänker tillbaka och jämför mina deprimerade perioder med mina friskare, så ser jag att när jag var som mest deprimerad hade jag ingen ångest.

När jag var riktigt på botten fanns det ingenting att oroa sej för. Om allt helt garanterat är dödsdömt och meningslöst, vad ska man vara rädd för?

Är det någon som känner igen det, att depression och ångest utesluter varandra?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Santhe
2009-11-20 22:53
#1

Jo, jag är nog benägen att hålla med.

StickyKitten
2009-11-20 23:54
#2

Jag tycker tvärtom att ångest och depression går hand i hand, när allting känns meningslöst så kommer ångesten också… men det du säger kanske stämmer när man verkligen är på botten?

LenaR
2009-11-21 00:13
#3

Ja, så var det för mej. Jag blev mer och mer fatalistisk eftersom jag inte såg meningen med något alls. Om ingenting betyder något finns det inget att ha ångest för.

Det är bara en observation. Jag undrade om det fanns andra som hade samma erfarenhet. Minst en till verkar det som! Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Aviendha
2009-11-21 00:14
#4

Ångesten är något som krupit sig på mig på senare tid. Innan hade jag panikångest, visst kände jag vanlig ångest men då "normalt", alltså när det är befogat. Men jag var mer deprimerad då också. Nu är jag ju fortfarande sjuk, men jag har i princip daglig ångest. Och jag hänger helt klart med i ditt resonemang, för de dagar jag är som sämst är jag inte särskiullt ångestdrabbad, då är allt skit och jag är totalt apatisk, även känslomässigt.

[Tassy]
2009-11-21 02:04
#5

japp, känner igen mig precis i #0

Bergspuman
2009-11-21 12:50
#6

Ja, faktiskt. När man är som sjukast "orkar" man inte ha ångest. Hjärnan har tagits över av Svarta Draken. Då finns det inte plats för något annat.

Däremot, när man fått medicin igen och påbörjar tillfrisknandet, DÅ kommer ångesten och det är besvärligt ett tag… innan den ger sig. Svarta Draken släpper inte gärna sitt grepp. Min friska människa fajtas allt vad den orkar, ångesten fungerar som en krock mellan Sjukdomen och Min Friska Människa. Ungefär som ett åskväder: krock mellan varm o kall luft.

Annons:
impish
2009-11-21 14:59
#7

#0 Jo, det är likadant för mig.

#6 Usch, jag som ska börja med mediciner mot min depression nu. Får hoppas att det inte blir helt outhärdligt…

Bergspuman
2009-11-21 16:07
#8

#7 Om du ska börja med medicin nu, så får du nog räkna med att du i början kan må SÄMRE i deppen, dvs. få ökad ångest. Mkt vanlig initial biverkning. Men det ska inte vara OUTHÄRDLIGT. Blir det det, måste du kontakta läkaren bums. Det kan betyda att det är fel läkemedel för just dig.

Om du däremot kan stå ut, och det inte är värre än att du tror du orkar härda ut en 2-3 veckor innan medicinen börjar ta skruv, så råder jag dig att ta 1 dag i sänder och vara så snäll mot dig och sköta om dig så mycket du bara kan under insättningsperioden. Den ÄR besvärlig. Informera dina närmaste, be om hjälp med t ex att handla och städa och diska om du inte orkar. Om du fått rätt medicin, bör den ge effekt inom 2-3 veckor, i en del fall tidigare än så.

Detta sagt med erf. av mina egna tidigare insättningsperioder.

Jag har prövat tre tidigare preparat innan jag hittade rätt med nuvarande medicin. Den är grymt jobbig att sätta in igen, men ger i princip inga biverkningar alls långsiktigt. Och jag blir helt frisk igen, dvs. all depression försvinner.

impish
2009-11-21 16:24
#9

#8 Jo, min läkare sa det. Jag provade Zoloft mot min panikångest för några år sedan, men fick bara konstiga biverkningar och ångesten var kvar, så jag slutade med dem. Nu har jag fått Cipralex utskrivet… Har dock aldrig medicinerat mot depression, och jag måste ju säga att det känns mycket läskigare nu än det gjorde för några år sedan. Ångesten lärde jag mig hantera på något sätt, något man uppenbarligen inte riktigt kan göra med en depression.

Det där med att sköta vardagliga sysslor är nog det jobbigaste ja, men jag har en sambo som lyckligtvis orkar fixa med allt sådant åt mig. :)

Vilka mediciner har du fått prova? Brukar du göra små uppehåll eller har du haft medicinen länge nu?

Zaphix
2009-11-21 16:52
#10

Så är det inte för mig. Har snarare mer ångest då. Min ångest är oftast inte grundat i något, utan är bara en inre oro. Och när jag är mest deprimerad är ångesten också som värst. Nervsammanbrott blir det då.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

LenaR
2009-11-21 23:24
#11

#6 Det var en målande beskrivning, bergspuman. Så är det nog för mej, ångesten är en skymningskamp. När jag är i mörkret - eller i ljuset! - då finns ingen ångest.

#7 9 Impish, hoppas det går bra för dej, så att medicinerna gör det de ska.

#10 Min ångest kan/kunde också vara ospecificerad, en malande oro. Men den är värst när mitt mående är på väg upp eller ner.

Undrar varför det inte är likadant för alla?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Cochon
2009-11-21 23:48
#12

#11 Kan det inte bero på att alla tänker olika, för det är ju hjärnan som håller på…

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

LenaR
2009-11-21 23:55
#13

#12 Så kanske det är - olika sätt att tänka, olika känsloliv, olika förhållningssätt till svårigheter…


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Bergspuman
2009-11-22 13:17
#14

#9 Började med Zoloft som du, den hjälpte mot deppen men jag fick sexuella biverkningar som inte var så kul, dessutom mellanblödningar…

Efter det prövade jag Remeron och Mirtazapin, men de funkade inte alls, fick massa utslag i ansiktet och gick upp sådär 4 kg på 3 dagar, så dem skippade jag fort.

Sedan blev det Cipralex och den har jag fortsatt med, den funkar bäst på mig. Den är snabbverkande, jag brukar känna mig bättre redan efter 8-10 dagar. Och den ger knappt några biverkningar alls. Jo, en viss tendens till aptitökning men inte värre än att jag håller vikten i schack genom att vara noga med vad jag äter (vilket jag iofs inte varit senaste månaderna ha ha, men där får jag skylla på för mkt godis o INTE medicinen..)

Jag har gjort två försök att sluta ed Cipralex men alltid fått återfall igen, nu senast i somras - då hade jag iofs varit utan medicin i 9 månader så jag "höll" mig längre denna gång… Är rekommenderad av specialist att inte sluta mer med medicinen, men har fortfarande hoppet att åtminstone kunna trappa ner dosen en smula… Har idag 10 mg, kanske kan jag klara mig med 7,5 eller 5 mg framöver…

När det gäller mig, är det nog biologiskt betingat har jag fått inse… senaste återfallet kom pga en periods stress på jobbet, annars är mitt liv superbra och har inte haft några påfrestande händelser de senaste åren… Stress kan sänka serotoninhalten tydligen och för en känslig individ som jag kan det vara kört då… Men en sketen tablett om dan är trots allt ett lindrigt pris för att vara som vanligt och må bra och ha ett fullgott liv! När medicinen tagit full skruv är deppen som bortblåst och jag känner mig helt som vanligt.

Bra att du har din sambo som hjälper dig, det är guld värt med en förstående och stöttande omgivning. Jag bor ensam men har syskon, vänner, en f d make och en särbo som stöttat mig en del.

Hoppas du snart mår bättre!

impish
2009-11-22 14:44
#15

#11 Tack, det hoppas jag med. :) Att det är rätt mediciner för mig den här gången.

#14 Jo, mellanblödningar fick jag också, men så blev jag så otroligt avtrubbad av dem också att jag ibland inte kunde prata ordentligt, och så kröp det i hela kroppen. Skönt att Cipralexen fungerat i alla fall, de har ju tydligen mycket färre biverkningar än både Zoloft och Cipramil. Dessutom skulle jag behöva gå upp lite i vikt efter den här svackan, den har verkligen inte varit nådig.

Oj, 5mg kommer vara min startdos, men de räknar med att jag kommer behöva höja till 20. Låter jättemycket nu när du säger att du får 10mg. Brukar det kännas jobbigt att höja dosen?

Det är definitivt stress för min del också… Jag pressar mig alltid till det yttersta när det kommer till skola och det sociala och, ja, det mesta i livet egentligen. Det håller ju såklart aldrig i längden. Men om medicinen hjälper mig att hålla igång någorlunda i alla fall så är det helt klart värt det. Inte konstigare än att hjärtsjuka tar sin hjärtmedicin.

Fint att du har så många i din omgivning som stöttar dig. Bara det ger en tillräckligt med kraft att fortsätta känner jag. :)

[rolnor]
2009-11-22 22:04
#16

Depression handlar kanske om att fly i vis mån, ångest handlar mer om förträngda känslor och själva livsanden som tränger sej på, jag har haft båda symptomen, men det brukar klarna när jag gråter, då förstår jag båda tillstånden, varför dom tränger sej på, dom säger; Vakna! Lev! Känn!

Bergspuman
2009-11-23 10:22
#17

#15 Jag började med 5 mg men vet att 10 mg är min optimala dos så jag höjde upp till 10 mg efter 5 dar. Visst det kändes, inget snack om saken. Min mage var helkass - lös och skakig. Och jag blev darrig och hade kraftig ångest och kunde inte äta. Men väl efter höjningen dröjde det vara 4 dar så kunde jag skönja en bättring i deppen, sedan har det bara gått uppåt.

Ska du ha 20 mg??? Det är ju maxdosen, låter lite väl högt faktiskt. Men jag vet å andra sidan att det är kolossalt olika hur väl man bryter ned läkemedel, en del människor behöver högre doser helt enkelt.

Låter som du behöver bli lite bättre på att hantera stress och prestationsångest. Jag har väl till sist lärt mig att inte måsta vara på topp hela tiden. Det ÄR OK att prestera sämre ibland. Just för att jag normalt sett alltid ligger på en högre nivå än genomsnittsmänniskan he he…

När det gäller skolan så vet jag inte vilket stadium, är det gymnasiet? Och du pressar dig för att få höga betyg så du kan söka till universitetet? Det kan vara en stor press i sig. Men att organisera sitt pluggande kan hjälpa en del. När jag tentaläste för sisådär en 12-13 år sen, så gjorde jag alltid upp beting för varje dag, där jag delade upp allt som skulle göras på dagarna jag hade på mig - oftast satte jag igång ca 14 dagar innan tentan. Jag lade in även vila, motion, och fritid på schemat så det inte skulle vara så betungande. Det funkade alltid :-).

Rajamaja
2009-11-23 22:39
#18

#0 Ja faktiskt har du väldigt rätt i det du skriver, precis så funkar det för mig också. Hopplösheten är så övervägande så man "glömmer bort" att ångest existerar.

Jag har då bara en sak i huvudet och det är att försvinna från jordelivet för alltid. Det är det enda jag önskar mig i de jobbigaste perioderna.

LenaR
2009-11-24 00:55
#19

#18 Så har det varit för mej också.

Har du kontakt med vården, Rajamaja?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Upp till toppen
Annons: