12. Personlighetsstörningar

Multipel Personlighet?

2009-11-10 18:57 #0 av: Emelie-E

Vad är det, vad menas? Någon som vet någon bra sida där man kan läsa om det?

Anmäl
2009-11-10 19:15 #1 av: Emelie-E

Eller någon annan personlighetsstörning? Vill ha mycket att läsa =)

Anmäl
2009-11-10 19:21 #2 av: David

Multipel Personlighetsstörning. Mycket läsning. Du kanske vill sammanfatta och göra en artikel av det? Flört Flört

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-11-10 19:33 #3 av: Emelie-E

Åhå nä David, så kul ska vi inte ha :P Kommer knappast ta mig igenom den texten :P

Anmäl
2009-11-10 19:34 #4 av: David

Lägger upp dig som artikelförfattare Flört Tungan ute Cool

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-11-10 23:30 #5 av: cirrun

Utan att ha någon åsikt om innehållet så vill jag påpeka att det är en skoluppsats av Sara Jansson (år 2004)  på gymnasienivå som har lagts på mimersbrunn; kan vara lite lurigt att lita på sådana källor.

Jag har den bilden av psykologi branschen att just multipel personlighetsstörning har lagts numera åt sidan - troligen att patientens egen upplevelse berättat i terapeutiska sessioner är det enda beviset?

Terapeutterna kan själva påverka patienten på många olika sätt, dom är också bara människor och många gör bra jobb så att patienten blir hjälpt med sig själv, men en del har annat syfte.

Obestämd

Anmäl
2009-11-25 17:33 #6 av: miklo

Jag har arbetat inom akut psykiatrin i 10 år, och har min klara åsikt när det gäller multipel personlighetsstörning! Enl. mig är det en "påhittad" åkomma, och de som uppger att de lider av den och påstår att de har 4-5 olika personligheter, som agerar självständigt utan att den personen minns ngt, ljuger! Dessa personer är mkt väl medvetna om vad de gör. Det de gör är att de ändrar personlighet efter sinnesstämning, dvs om de är lessna så blir de små barn, och om de blir arga blir de en stöddig tonårstjej etc.... De är helt klart personlighets störda på något vis, men jag är helt övertygad om att de är medvetna om sina påstådda olika personligheter!

Jag såg en dokumentär fr England på TV om en kvinna som påstod sig lida av denna åkomma. Det var det löjligaste jag någonsin sett! Det var ungefär lika trovärdigt som gröna gubbar på månen och damen i fråga var den sämsta skådespelare jag sett! Det är en av de få ggr jag satt och hade skamkänslor när jag sett på TV!

Inom mina 10 år inom psyk så har jag träffat ett fåtal kvinnor (faktiskt enbart kvinnor?), som påstått sig ha denna störning. Det har sedan, efter några få utredningstillfällen, dock visat sig vara precis som jag beskrivit ovan! Därför tror jag att det är en "fejk störning". Däremot tror jag att det finns några personer med en typ av fysisk hjärnskada, som kan visa sig ha två olika personligheter med inslag av "blackouts". Det är dock en helt annan sak och dessa personer brukar ha kortare anfall då deras personlighet ändras, och deras "egentliga" personlighet kopplas bort under en kort period. I dessa fall har man kunnat bevisa skador på speciella områden i hjärnan, som gör att de får dessa anfall.

Anmäl
2009-11-25 22:01 #7 av: cirrun

jag mins en dokumentär om kända seriemördare från staterna där vissa psykiatriker påstod att någon dömnd gärningsman var multippel-typ, men när man granskade dom fallen så var bevisen för den diagnosen  så dåliga att det kan inte bedömmas vara vetenskapligt prövat erfarenhet

att inte glömma 'Sveriges mestamördare',(TQ) har vissa domare och psykiatriker verkligen gått på en påhittat figur också, (tror jag)

Obestämd

Anmäl
2009-11-25 22:54 #8 av: miklo

Jupp det stämmer att han lyckats blåsa både åklagare, domare och någon väldigt färsk psykiatriker, med att påstå sig lida av fullständigt osannolika symptom! Han är ju snarare "Sveriges enda seriemördare som inte dödat någon" än "Sveriges mesta seriemördare", haha....?

Anmäl
2011-01-27 13:46 #9 av: Lindansare

Ledsen jag blir när jag läser eran syn på detta.
För det första så är "multipla personligheter" ett förlegat namn som inte är aktuellt längre inom psykiatrin.
Numera klassas det som en dissociativ störning, sk Dissociativ Identitetsstörning.
Om man söker på det namnet på wikipedia kommer en del fakta upp, men här tänker jag bara berätta om mina egna erfarenheter.

Jag har den diagnosen och har haft sedan fyra år tillbaks.
Jag har vetat om en hel del trauman som varit uppenbara så som att två familjemedlemmar fick cancer när jag var runt tio år och fyra år framåt. Jag började gå i terapi för detta när jag var 12, men vågade inte prata så jag slutade.
När jag var 16 och börjat terapin igen fanns ingen annan råd än att börja med antidepressiva, vilka enligt mig inte hjälpte ett dugg.
Panikattackerna som kom till synes helt utan orsak blev fler och så illa en del gånger att jag fick åka ambulans, helt skärrad och livrädd upprepandes fraser om och om igen som mantran.
En av de fraserna berättade min vän var "Släpp mig, släpp mig, låt mig gå, SLÄPP!"
Det gick så illa att detta inträffade på en klassresa till fjällen och jag mådde sjukt dåligt över detta då jag tyckte så synd om mina klasskompisar som fick se det. jag framförallt skämdes.

Mamma berättar idag att mina panikångestattacker började när jag var fem (!) år. Hon skiljde sig från tyrannen till man när jag var 16 år och de gifte sig när jag var tre. Till hennes försvar så var hon inte hemma och såg då all denna cancersnurr drabbade min ettåriga lillebror först. Där och då försvann hon på olika sjukhus i hela landet då oddsen var svaga. Han besegrade till slut cancern. <3

Psykiatrin fastställde när jag var 17 att jag hade grava ångestproblem och benzo sattes in som vb-medicin.
Eftersom jag hade olika skov av extrema välbehagskänslor/svåra depressioner fick jag diagnosen bipolär sjukdom (då manodepressiv). Men det var aldrig någon logik i de olika skoven och ingen kunde förklara minnesluckor och plötsliga förändringar i talet.
Jag lyckades gå ur gymnasiet med någorlunda betyg och bytte stad.

Efter flera inläggningar och efter att ha provat nästan allt i medicinväg så satte de in neuroleptika (antpsykotiskt) och detta verkade vara det enda som hjälpte mot den värsta ångesten och iom det så fastslogs en psykotisk sjukdom.
Det var bara det att det inte kunde vara förklaringen på allt eftersom jag inte blev såpass bra att jag kunde lämna sjukhuset. Efter tre och en halv månad (ff 19 år) kallades experter inom psykos in och de sa nästan med en gång att jag dissocierade.

Det är en typ av självförsvar som tas till ofta om man blir utsatt som barn. detta för att kunna överleva djupa psykiska och/eller psykiska kränkningar såsom integritetsberövande, frihetsberövande eller psykiska manipulationer av svår grad.

När jag sattes i psykoanalytisk terapi så lossnade en hel drös gamla minnen och jag satte mig själv i trans. Antagligen för att orka närma mig vad som hänt.
idag vet jag en hel del mer om vad som har hänt men fortfarande långt ifrån allt.

Detta är vad jag förstår en ganska vanligt förlopp som många med Dissociativ Identitetsstörning (DID) gått igenom. Detta och en hel hop med diagnoser som aldrig riktigt stämt helt.
Det finns ett bra forum som drivs av ett par, båda med DID, där man kan fråga många saker om jag inte kan svara på allt. Adressen dit kan ni fråga om via PM.

Nu har jag gått igenom en vanlig bakgrund till varför detta uppkommer, men inte hur de olika delarna bildas eller hur det är att vara medveten om dem och att leva med dem.
Detta för att skydda mig själv om detta tas emot med fördomar.
Har ingen lust att förklara det jag vet om ingen egentligen är intresserad och vill förstå.

Men jag berättar gärna mer om det finns någon här som känner igen symptomen, kan relatera till sig själv eller anhörig eller om någon bara är nyfiken och öppen.

Jag kan svara på frågor till de som är intresserade, men ni som har bestämt er för att det "inte finns" skulle jag vara tacksam om ni nöjde er med att läsa. Iaf i början då detta är känsligt för mig.

Må väl! /Lindansare

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-01-27 21:38 #10 av: [Tassy]

#9 Jag delar din uppfattning till fullo om denna störning.


Anmäl
2011-01-27 22:12 #11 av: Lindansare

Tack med stöd! Har du erfarenhet av DID själv?

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-01-27 23:20 #12 av: [Malinkonst]

Lindansare

du verkar ha haft ett mycket svårt och traumtiskt liv.

hoppas att du fått riktigt hjälp

PTSD  , så går det att behandal och det går att lära sig att leva med.

Jag har lärt mig!

Hoppas du finner rätt väg ut ur detta. det gjorde jag.

skriv till mig om du vill

M

 

 

Anmäl
2011-01-27 23:30 #13 av: Lindansare

#12 Tack för att du frågar och bryr dig.

Jag får bra behandling nu äntligen, tror jag iaf. Svårt att veta ibland.

det har stått still länge nu men de sista gångerna har det börjat rulla igen. Det är tufft när det går framåt för det är då arbetet tar vid och jobbiga minnen tränger fram.

Vad härligt att höra att du funnit vägen ur det värsta mörkret.

Kan du leva ett "normalt" liv? Jobb och så?

Hälsningar 7Lindansare

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-01-28 00:44 #14 av: [Malinkonst]

#13

Ja jag lever ett någorlunda normalt liv ,  tack vare att jag lärt mig att leva med, hantera detta. Har fått emdr , det bästa som kunde hänt mig.

Jag insåg tillslut att hur många psykologer jag än besöker kan det ej hjälpa mig om jag inte själv inser att jag är den ända som kan göra något åt min situatio. En spykolog är ett ett vertyg som man behöver för att ta sig vidare lära sig att leva med, den diagnos, problem man har. Det är super viktigt att du får en psykolog du kan lita på. Som ger dig rätt terapi, DBT , KBT , EMDR

.att ändra dina mönster. Vi blir oftast för bekväma i våra mönster dåliga spiraler att vi inte ser något annat. Man ska inte behöva återuppleva saker från bardom etc

Att vara i ditt tillstånd är dock mycket svårt. Jag har ju varit där men till slut gav jag mig fan på att nu ska det gå jag ska inte förbli här.

Jag åter upplevde det som jag varit med om där av att jag disosierade. Något jag inte gör längre så ofta väldigt sällan . För mig gick det.

Idag har jag allt jag önskade mig då, jobb, Många vänner,mycket berikad fritid.

Vet att detta inte är lätt,  tog mig många år , men ge inte upp du finner en väg att vandra. Alla förtänar ett bra liv .Hoppas verkligen att du kan komma vidare , se ljuset på vägen du vandrar.

M

Anmäl
2011-01-28 10:44 #15 av: Lindansare

Hej igen!

Ville få fram till dig att jag har kommit en ganska bra bit nu ändå.
I min första tråd beskriver jag hur jag har det nu i några inlägg.

För att lugna dig lite.. =) (hoppas länken funkar nu)

Om mig

 

Jag ska svara längre senare, har lite bråttom iväg nu.

Värme!

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-01-28 14:04 #16 av: [Tassy]

#11 Nej, jag har ingen egen erfarenhet, men min mor har jobbat många år inom vården och mött några med detta besvär. Hennes erfarenheter och uppfattning stödjer ordagrant det du skrev. Glad

Hon har jobbat på gyn, och har därför kommit i kontakt med en hel del trauman/trasiga människor också.


Anmäl
2011-01-28 15:06 #17 av: Lindansare

Vad underbart att höra (fast sorgligt för de drabbade) att det finns människor som tar detta på allvar.

inte alla gånger man gör det själv vill jag lova.

Det är svårt att acceptera de olika delarna, men genom terapi får de och jag veta att de kommit till för att skydda mig.
Nu har de ingen egentlig uppgift mer än att ge mig de minnen som finns gömda inom dem.

Men de motarbetar ganska starkt och låter mig endast minnas mer när jag är stark nog, vilket kan vara frustrerande när man verkligen VILL minnas vad som hänt men inte får.

Förr och delvis nu kan de vara destruktiva och arga över vad som hänt och delvis försätter mig i liknande situationer för att det är det jag/vi är vana vid.
Det var sjukt mkt värre förut då jag inte förstod varför jag plötsligt gjort något jag hetsat mig till men samtidigt inte ville.
Så svårt att förklara.

Jag hör inga röster, utan "kommuniserar" genom spegeln eller i skrift.
Jag vågar knappt läsa mina egna dagböcker då det finns anteckningar med annan underskrift och handstil.

Numera får jag nästan inga minnesluckor då vi närmat oss integration såpass att jag "får vara med och lyssna" när de pratar med psykologen.
Sällan de får hel makt över mig och det är skönt. Vi har gjort sådana överenskommelser som att det inte är tillåtet att ta till våld när smärtan blir för stor, men det är ok att röka vanliga cigaretter.
På något vis måste jag ha utlopp för den hemska destruktiviteten riktad mot mig själv i form av våldsamt sex på bdsmklubbar, oskyddat sex med vem som helst som råkar finnas där, skära, spy osv.

Allt detta har jag sysslat med för att på något jäkla vänster LINDRA det som finns i mig.
Jag hatar att det har hänt, men är medveten om att resan är lång och det är en hållplats där som vill framkalla minnen genom återupplevelse.

jag vet att detta låter helsjukt, men jag har fått mer kontroll nu efter år av slitsamt arbete för att det ska sluta.
Jag har utsatt mig för flera rentutav livsfarliga situationer där jag åkt 40 mil för att gå ut på en speciell klubb och ja.. jag vet inte vad.

Detta har resulterat i akuta inläggningar och tung medicinering. Jag har legat inlagd sammanlag ett år av mitt liv och är inte 25 än.

det gör ont som fan att veta det, men det enda jag kan göra nu är att göra kloka, övertänkta val. att lära, gå vidare och försöka göra konstruktiva saker av mitt impulsiva mående.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-01-28 18:54 #18 av: [Malinkonst]

Låter som du skulle må väldigt bra av DBT En form av terapi som är mycket djupt gående med super bra hjälp vid såna impulsiva in fall man har, någon man kan ringa hela tiden, även på natten om det blir svårt.  Du kanske redan går på sådan terapi.

Ja jag ser att du har ett ljus och att du kommit en bitt på väg men inte hela vägen kanske som du önskar, låte det ta tid ge dig själv en ärlig chans.

jag tror du till 200%, om du är motiverad själv så kommer du riktigt långt, kan hela dig själv ibland.Du klara det absolut. Vi männsiksor klara mer än vi tror.

Att ha demoner så måste vara svårt, något  jag inte upplev,

Att vara disoierad som jag var innebar att jag kunde vara inne i det som sket, fast det var nu tid , och inte alltid se nutiden. liksom borta. dock inte helt så att jag blev psykotisk , mycket glad för det,  Särkilt när jag var tonåring och inte hadde någon terapi.

Min psykolog brukar säg att vi åker tåg, vilket gjort att man kan hoppa av det när det känns för jobbigt. en bra beskrivning tycker jag. Tåget har nu och för allltid tagit med sig min tankar bilder. Det ska inte komma tillbaka alls har jag betsämmt

tror att du fixar det som jag. har träffat många som klarat av det.

Kram och ta hand om dig

 

 

 

Anmäl
2012-03-30 10:35 #19 av: Zandrama

#6 ursäkta, men detta måste vara det mest dåliga uttalandet från en inom Psykvården som jag någonsin har hört!!!
DID är inget som personerna som lider av det har hittat på eller ljuger om!
Tycker att du ska läsa på lite mer och faktiskt ta reda på fakta! (visst inlägget var gjort 2009, så jag hoppas att du har lärt dig lite mer idagsläget)

Har inte denna störning själv... Men har erfarenhet av den....
På vilket sätt kan vi låta vara osagt....

//Belinda aka Zandrama

Anmäl
2012-03-31 12:33 #20 av: cavalo

#19 håller med om vad du skrivit.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.