Vad underbart att höra (fast sorgligt för de drabbade) att det finns människor som tar detta på allvar.
inte alla gånger man gör det själv vill jag lova.
Det är svårt att acceptera de olika delarna, men genom terapi får de och jag veta att de kommit till för att skydda mig.
Nu har de ingen egentlig uppgift mer än att ge mig de minnen som finns gömda inom dem.
Men de motarbetar ganska starkt och låter mig endast minnas mer när jag är stark nog, vilket kan vara frustrerande när man verkligen VILL minnas vad som hänt men inte får.
Förr och delvis nu kan de vara destruktiva och arga över vad som hänt och delvis försätter mig i liknande situationer för att det är det jag/vi är vana vid.
Det var sjukt mkt värre förut då jag inte förstod varför jag plötsligt gjort något jag hetsat mig till men samtidigt inte ville.
Så svårt att förklara.
Jag hör inga röster, utan "kommuniserar" genom spegeln eller i skrift.
Jag vågar knappt läsa mina egna dagböcker då det finns anteckningar med annan underskrift och handstil.
Numera får jag nästan inga minnesluckor då vi närmat oss integration såpass att jag "får vara med och lyssna" när de pratar med psykologen.
Sällan de får hel makt över mig och det är skönt. Vi har gjort sådana överenskommelser som att det inte är tillåtet att ta till våld när smärtan blir för stor, men det är ok att röka vanliga cigaretter.
På något vis måste jag ha utlopp för den hemska destruktiviteten riktad mot mig själv i form av våldsamt sex på bdsmklubbar, oskyddat sex med vem som helst som råkar finnas där, skära, spy osv.
Allt detta har jag sysslat med för att på något jäkla vänster LINDRA det som finns i mig.
Jag hatar att det har hänt, men är medveten om att resan är lång och det är en hållplats där som vill framkalla minnen genom återupplevelse.
jag vet att detta låter helsjukt, men jag har fått mer kontroll nu efter år av slitsamt arbete för att det ska sluta.
Jag har utsatt mig för flera rentutav livsfarliga situationer där jag åkt 40 mil för att gå ut på en speciell klubb och ja.. jag vet inte vad.
Detta har resulterat i akuta inläggningar och tung medicinering. Jag har legat inlagd sammanlag ett år av mitt liv och är inte 25 än.
det gör ont som fan att veta det, men det enda jag kan göra nu är att göra kloka, övertänkta val. att lära, gå vidare och försöka göra konstruktiva saker av mitt impulsiva mående.