Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Idag..

2009-12-06 16:37 #0 av: Jetaime

(Kom inte på någon bra rubrik..)

Idag skulle jag hem till en "gammal" klasskompis (vi har fortfarande vissa lektioner tillsammans så jag ser ändå dom som min klass inu fast jag inte går i den..ja lite komplicerat) tillsammans med en annan från min klass och äta frukost. Vilket jag då förståss tyckte lät otroligt konstigt och jag önskade att jag hade sagt att jag inte kunde. För det var otroligt svårt att ta sig upp på morgonen, trotts att jag inte skulle vara där fören vid halv 11. Men på nått vis lyckades jag ta mig till duschen och fixa till mig lite grann och på med kläder sen cyklade jag. Tror inte jag var där fören tjugo i elva eller nått, men jag orkade inte bry mig. Jag kunde inte ens skynda mig när jag cyklade, trotts att jag frös och bara ville inte. Antagligen kände jag väl något på mig, även om jag undvek att tänka på det.

Iallafall pratade vi väl som vanligt om lite allt möjligt sådär, eller dom pratade mest och jag bara mmade, sa väl lite då och då.

Sen rätt som det är börjar dom prata om typ.. att dom har läst allt som jag har skrivit.. asså om hur allt är just nu och om hur jag mår osv. Man kunde verkligen se på dom att dom var otroligt oroliga och liksom ledsna, och inte alls förstod. Jag kände mig så hemsk. Kanske är det därför jag inte har berättat för någon? för att jag inte vill att dom också ska må dåligt över hur jag mår? eller så har det kanske bara vatt försvårt att säga nått, och lättare att bara vara glad och spela med liksom.

Jag kände mig otroligt dum, och av någon anledning grät jag inte (iallafall inte så mycket, visst någon lite tår kom, men inte i början). Jag skrattade, inget hjärtligt skratt utan, nått otroligt olustigt skratt precis som att det fanns nått komiskt i det vi pratade om. Jag vet inte varför. Det var inte alls roligt. Frösökte säga det också, asså att jag inte visste riktigt varför jag skrattade, för jag tyckte inte det var roligt alls. Och varje gång det blev tyst så hörde man hur otroligt högt klockan i köket tickade, och jag fick verkligen hålla mig för att inte börja gapskratta. Men det var ju inte roligt? Jag skakade och frös. Andade snabbare och sen var det nått som gjorde att allt vände, kanske något dom sa eller något jag sa för att fatta allvaret i samtalet. Min ena kompis gick fram och kramade mig, och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Då grät jag istället. Helatiden höll jag på att pilla på min te-mugg, som föreställde en tiger. Liksom med ränder och sånt. Jag satt och räknade ränderna vände och vred på muggen. Satte fingret i munnen på tigern... Sen ritade jag med smulorna i tallriken. Jag tror att det var svårt att liksom se allt seriöst när jag betedde mig så knäppt.. Men det var otroligt svårt att sitta där.. Det är dessutom första gången någon verkligen har sagt att dom bryr sig, och jag vet att dom inte heller kommer att ge upp. Det är nått jag aldrig har varit med om innan. Jag hoppas bara inte att jag gör det före.

Dom hade inte heller berättat för någon, inte ens dom andra i klassen vi umgås med. Eller mindre jag nu, jag känner att jag inte riktigt känner dom andra längre. Träffar knappt dom sen jag hoppade av, pratar inte med dom. Men jag kan förstå att folk tappar intresset när man aldrig känner för att göra nått, när man inte svarar. Det förstår jag.

Det var ingen av dom som försökte säga att dom förstod, eller att det inte stämde, men dom tyckte ändå att jag skulle göra nått, försöka prata med min mamma eller nått. För som jag har skrivit innan så blundar hon för alla problem och lossar som att dom inte finns...

Det känns annorlunda nu, liksom mer verkligt. Det skrämmer mig.

Jag ska iallafall till kuratorn imorgon. Ska prata med henne om min mamma, skolan och praktiken bla... Sen efter det har jag nått IV(indeviduella programmet)- möte med alla IV-elever på skolan och lärare. Vet inte vad det ska vara bra för, men det är väl om olika möjligheter vad man kan göra till våren osvosv.. Jag hoppas att jag klara av det och inte börjar gråta.. framtiden känns inte som det bästa ämnet att prata om just nu.

Jag tror att jag vill att allt ska bli bra. Men det känns så svårt nu, för svårt för att det ska kunna bli det... Så jag vet inte vad jag ska göra... Jag vet verkligen inte. Jag vet inte om det känns bättre eller sämre nu.. Jag hoppas iallafall att det inte kommer kännas konstigt att gå till skolan, att det kommer bli helt jobbigt.

Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!

Anmäl
2009-12-07 00:49 #1 av: Aviendha

Jag förstår helt din "konstiga" reaktion. Jag skrattar och skämtar när jag tycker att något ämne är obehagligt. Jag kan tom gå så långt så att jag i princip hänger ut mig själv som ett skämt bara för att på något vis få bort den där tryckta stämningen som blir. Använder skrattet och humorn som en sköld.

Det är jättesvårt att bli "konfronterad" sådär. Men de gjorde det för att de bryr sig, de vill på någotvis hjälpa trots att de inte alls vet hur, eller ens förstår. Men de vill, och jag skulle säga att det tyder på att du har två riktigt bra vänner där.

Hoppas att kuratorsamtalet går bra. Att gråta är ingen förlust eller en svaghet. Och det gör inget. De är vana vid det, och dessutom är det en naturlig reaktion att käna sorg, bedrövelse och kanske ilska och därför gråta när man talar om känsliga ämnen.

Kram

Anmäl
2009-12-07 10:29 #2 av: kerstinjo

Det kan ofta vara så att man beter sig "fel" i en känslig situation, oftast bottnar det i en rädsla. Det kan vara lättare att "skratta bort" ett känsligt ämne. Lättare för att man är rädd för att alla spärrar släpps och man börjar storgråta i stället.

Men tänk vilka fina vänner du har, vänner som verkligen bryr sig om dig. Tänk också på att de måste se dig som en fin vän, annars hade de aldrig försökt prata med dig om att du mår dåligt.

Vad bra att du har en tid hos kuratorn. Som Aviendha skriver, ta vara på en kontakten, gråt om du vill, skratta om du vill, men försök att berätta om allt som trycker dig.

En skolkurator är till för sina elever, är till för att hjälpa och de är proffs på det. Så lycka till!

Anmäl
2009-12-07 19:24 #3 av: Gnici

Håller med Kerstin - vilka fina vänner du har som bryr sig om dig. Kanske har det varit svårt för dem också att komma på hur de ska prata med dig på "rätt sätt".

Hoppas att det gått bra hos kuratorn och att du får den hjälp som du behöver och har rätt till att få.

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.