Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3893 ggr
Cochon
2009-11-26 22:13

Handlar före jag tänker...

Halloj!

Här är jag igen, usch, det känns som  jag skriver här hela tiden, ni får säga till om det blir för mycket…
Varje dag jag umgås med människor så känns det som jag inte finns… T.ex när man sitter i en grupp och pratar så känns det som jag inte ingår där… Jag känner mig så tramsig, jag sitter ju där bland dem, men jag får ingen kontakt eller liknande…
Därför brukar jag bara göra något helt spontant, som t.ex försöker komma med i samtalet och börjar skratta.., men det hjälper ju såklart inte… Sen brukar jag ju bara göra något, som t.ex idag så vill jag ha lite uppmärksamhet av en kompis, så jag satte mig på henne ben, och då sa hon högt "AJ!" och jag bara "Förlåt *skratt*" Så gör man inte det vet jag, men det var jag som gjorde det, jag gjorde så hon sa "AJ", jag gjorde henne illa…  Så gör jag hela tiden, jag brukar inte göra det så farligt, men jag gör folk illa…
Jag hatar det!
Nu har jag börjat lyssna på musik, så jag lägger inte märke till så mycket, men musik är inget jag uppskattar, jag trivs egentligen inte särskilt bra med musik, men jag kräver minder uppmärksamhet då…
Det här är inte jag, jag vill inte göra illa folk, jag vill kunna behärska mig så jag klarar av att sitta utanför gruppen… Jag har ingen kontroll.
Varje dag jag kommer hem från skolan, börjar jag deppa totalt, men i skolan är min dumma "Glad-mask" på, jag tänker varje kväll att jag måste till kuratorn, jag mår inte bra! Jag vet hur enkelt det är om att be om en tid, men när jag kommer till det så tänker jag hela tiden snabbt "Det är inte nödvändigt, jag klarar mig, det har jag ju gjort hela tiden" Men det har jag inte! Självmordtankar har funnets i huvudet jätte länge, och någon gång gick jag och hämtade en kniv, men jag gjorde inget, då jag kom att tänka på att det inte kommer bli kul för dem som stannar…

Usch, behöde skriva av mig, släppa taget på mina tankar…

Mvh "Cochon"

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Annons:
kerstinjo
2009-12-03 13:26
#1

Skriv du av dig så mycket du vill och självklart ska du ta kontakt med kuratorn. Så länge du upplever ditt beteende och dina tankar som ett problem, då är det ett problem.

Problem ska man försöka göra något åt, så kontakta du kuratorn så fort som möjligt.

 Kerstin 

 

Musiken
2009-12-03 13:39
#2

Oh, jag kanner igen mig sa val fran nar jag gick i skolan/gymnasiet!! Jag gjorde inte folk illa visserligen, men jag sa alltid dessa urbota korkade saker och jag kunde verkligen inte halla en konversation. Kandes som att jag var pa en helt annan planet nar jag var i en grupp med manniskor eller mina vanner. Satt alltid ensam pa rasterna och efter skolan och deppade ihop totalt for att jag inte kunde fa kontakt med nagon. Pa fester blev jag alltid full och tog av mig klader i hopp om att nagon skulle uppmarksamma mig. Funderade ocksa pa sjalvmord och tankte hoppa, men insag att huset nog inte var tillrackligt hogt och jag bara skulle bryta massa ben. Skar mig, vilket en van tillslut uppmarksammade och gav mig en redig utskallning for.

Jag vet inte vad som hande, men plotsligt sa klickade det bara till i skallen. Jag insag att folk faktiskt uppskattade mitt sallskap, aven om jag sa urbota korkade saker ibland. De bjod med mig pa fester fastan jag inte kladde av mig och jag kunde faktiskt halla en konversation om jag bara slutade tanka pa hur vardelos och udda jag var/ar. Jag ar fortfarande inte helt bekvam med manniskor och det blir ofta pinsamma tystnader, eller sa sanger jag korkade saker - aven nar jag ar med mina basta vanner, men jag har lart mig acceptera det, och da blir allting mycket lattare.

Jag har sjalv aldrig pratat med nagon, men kanner du att det kan hjalpa att ga till kuratorn, sa gor det :)

evrekaw
2009-12-03 16:26
#3

Jag kände mig ofta utanför och malplacerad, även fast jag inte var utstött… Att tejpa på sig en glad mask fast man gråter innuti är vi nog många om att göra…

Om du ska söka hjälp eller inte måste du känna själv. Men eftersom detta verkar vara ett problem för dig som får dig att må så dåligt… Varför inte ge kuratorn en chans? Man är inte tvingad att fortsätta om man inte känner att det funkar/ger något. Jag tycker du ska prova gå dit i alla fall. Min skolkurator var en räddande ängel kan jag säga…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Cochon
2009-12-03 16:47
#4

Tack så mycket, men nu har jag börjat tänka lite mer, men borta är det inte…

Idag så hände det några hemska saker hemma hos mig, orkar inte förklara just nu, men jag kan ju säga att det inte är något som mina föräldrar har gjort.., men i alla fall, så jag deppade totalt och orkade ingeting, men efter andra lektionen hade min mentor genomskådat mig så hon snackade lite med mig och sen letade hon reda på kuratorn, men hon kunde inte.., men de skulle försöka skaffa tid åt mig imorgon… under hela dagen fick jag vara i ett eget rum på skolan då de inte tyckte att jag skulle hem och jag orkade inte med lektion…

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

kerstinjo
2009-12-04 14:24
#5

#4 Vad skönt att de tog dig på allvar och nu försöker ge dig den hjälp och stöttning du behöver.

Lycka till, min vän!

 Kerstin 

 

Cochon
2009-12-04 18:57
#6

#5 Tack, idag var jag hos kuratorn, hon ville skicka mig till BUP, men då skulle ju mina föräldrar bli inblandade så det gick jag inte med på.., men hon frågade om det gick bra att jag kom några Fredagar till… Så nu ska jag dit i alla fall på Fredag igen…

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Annons:
[rolnor]
2009-12-05 00:48
#7

Skit i dina föräldrar, det är inte för deras skull du ska eller inte ska till psykolog, du ska vara rädd om DEJ!

kerstinjo
2009-12-05 12:19
#8

#6 Om du kan ha en kontakt med BUP utan att dina föräldrar (egentligen vårdnadshavare) får veta är en bedömningsfråga och avgörs från fall till fall av den du träffar på BUP.

Om du inte vill att dina föräldrar ska veta att du har eller tänker ha kontakt med BUP ska du ta upp den frågan genast med din behandlare. Dina chanser att kunna gå till BUP utan att föräldrar informeras ökar ju närmare 18 år du är och om dina problem inte är en allvarlig psykisk sjukdom t.ex. depression med suicidrisk.

Om det finns ett starkt motsatsförhållande mellan dej och dina föräldrar och du på något sätt skull kunna komma till skada om dina föräldrar fick reda på en BUP kontakt, då finns det också möjligheter till sekretess gentemot föräldrar.

Även om föräldrarna vet om att du går på BUP, betyder inte det att de ska veta vad som sägs under samtalen. Dom har rätt att veta hur behandlingen går men inte allt du berättar. Hur man ska hantera dessa frågor brukar ungdom, föräldrar och behandlare göra upp tillsammans.

 Kerstin 

 

Cochon
2009-12-05 18:52
#9

#7 Jag vet, men det känns inte rätt, eller vad man nu ska säga, att de får veta… :/

#8 Nej nej, jag har inte tänkt mig att det är så att föräldrarna ska höra vad jag säger, men mina föräldrar kommer bomba mig med frågor som jag inte kommer vilja/kunna besvara. Som sagt det känns fel att de får veta det… :/

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Upp till toppen
Annons: