Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4534 ggr
JenRode
11/6/09, 12:23 PM

försöka sluta skära sig

Hej.. är ny på sidan och detta 'r mitt första inlägg. Jag har skärt mig i snart tre år men nu har jag bestämt för att sluta. Dock gick det inte så enkelt som jag trodde. Jag har lyckats vara "ren" i snart ett halvår och jag får hjälp från en vuxen kompis. Och jag har en pojkvän men han bara st'ller till det för mig. Var enda gång han gör mig ledsen eller sårar mig så vill jag bara skära mig igen och jag vet inte hur länge till jag kan stå ut innan jag börjar igen. Förra gången höll det på att gå så långt att jag förblödde… Så om jag börjar igen kanske det slutar med döden och det vill jag inte! Snälla någon som kan hjälpa mig? :'(

Annons:
flikkan77
11/6/09, 1:57 PM
#1

Det är svårt att sluta skära sig och jag har faktsikt inga bra tips att komma med. Jag har mest slutat med det själv för att det gör min Make så himla ledsen när jag gör det. På egen hand hade jag inte fixat det.

Men du är på rätt väg i alla fall, du har bestämt dig för att sluta och det är en bra början!

Lycka till!

"You just have to belive…"

kerstinjo
11/6/09, 2:03 PM
#2

Ville bara säga; Välkommen hit!

 Kerstin 

 

Tavar
11/6/09, 2:07 PM
#3

Det som fick mig att försöka sluta var att jag tyckte mina ärr vart så extremt fula, jag avskyr att visa dom då jag tycker de är fula. Men ibland får man återfall, grejen är att försöka hitta något annat man kan göra när det blir för jobbigt. Det jag hadde i början var att bita och riva i armar och händer istället, det gör ont men lämnar inte samma typ av märken. De senaste två åren har jag bara fått 3-4 återfall då jag verkligen varit "tvungen" att skära, annars har det räckt med tänder och naglar (som jag som tur är har en ful ovana att bita ner).

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

JenRode
11/6/09, 2:22 PM
#4

tack alla så hemskt mycket för svaren! Det gör mig glad att veta att någon iaf bryr sig. Och #1, jag förstår hur du känner, man klarar inte att sluta ensam man måste ha någon.. Försökte sluta ensam men jag bara fick återfall om och om igen.

#3 jo det låter som en bra idé.. brukar slå mig i huvudet istället för att skära mig. det blir inga ärr det leder bara till bulor.. Men så småning om hoppas jag att kunna sluta helt med det självdestruktiva..

Tavar
11/6/09, 2:33 PM
#5

#4 Att slå i huvudet är inte heller bra i längden då det kan leda till hjärnskador. Man behöver inte slå hårt men upprepade skador kan orsaka det.

Men finns det någon gång då du lyckats undvika att göra illa dig alls när det känts hemskt? Att tänka "Jag har klarat att inte skada mig förut så nu kan jag klara det igen!" brukar fungera ibland för mig, dock inte varje gång. Det man måste tänka på är att ett återfall inte betyder att det är hopplöst, utan bara ett täcken på att det är svårt. Ju mer man slutar fokusera på återfallen och känna att "nu gjorde jag det igen, jag är värdelös och kan lika gärna fortsätta med det här" desto lättare går det. Försök istället tänka "Oh, jag klara mig så här länge utan innan jag fick återfall! Nästa gång ska jag klara mig ännu längre!", då blir det en sporre till att visa vad man kan

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

David
11/6/09, 2:41 PM
#6

Välkommen hit!

Läs gärna en artikel jag skrev om självskador, det kom många förslag på vad man kan göra istället för att skära sig.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
JenRode
11/6/09, 2:48 PM
#7

#5 Tack för tipsen! Det är verkligen jättesnällt för det är ju i psyket det sitter om man klarar det eller inte…

JenRode
11/6/09, 2:57 PM
#8

#6 väldigt bra och intressant! :)

Tavar
11/6/09, 2:59 PM
#9

#7 Håller tummarna för att du ska hitta din sporre ^^ alla har ju sina egna då alla är olika

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

kerstinjo
11/6/09, 3:11 PM
JenRode
11/6/09, 7:15 PM
#11

#10 åhh vilken bra artickel! Du beskrev mina känslor och jag fick nästan en tår i ögat.. MEn mitt största problem är att mina föräldrar vet inget om det här.. inte att jag skär mig inte ens att jag mått dåligt så jag tror inte att de kommer att förstå om jag säger att jag vill gå till en psykmottagning (eller vad det nu heter)…

HannaM
11/6/09, 7:20 PM
#12

Jag är inte helt säker men man behöver väl inte ha sina föräldrars medgivande för att träffa psyk? Om inte annat kan du kanske börja med att prata med skolsköterska eller skolkurator?

Tavar
11/6/09, 8:16 PM
#13

#11 Är man mindreårig måste man ha föräldrars medgivande för att gå till BUP (barn och ungdomspsykiatrin), men går man till en skolkurator eller på tex ungdomsmottagningen behöver de inte veta något. Då kan man gå där och få stöd och sen i framtiden när man känner sig stark nog samt vet mer om varför man mår dåligt kan man, om man vill, tala om för sina föräldrar att man går på samtal där. Precis som på psyk ska alla dessa andra människorna ha total tystnadsplikt, alltså ska dina föräldrar inte ens kunna fråga om du går dit om de ringer eller är där. De får bara tala om det du sagt är ok.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Annons:
kerstinjo
11/6/09, 8:28 PM
#14

#13 Nej, du behöver inte ha föräldrars medgivande för att gå på BUP.

Men det beror på vilka problem man har och i viss mån på hur gammal man är.

Men om problemen är så pass allvarliga att BUP bedömer att det finns risk att ungdomen skadar sig själv är de skyldiga att kontakta föräldrarna eftersom de enligt lagen har ansvaret för sitt barn.

 Kerstin 

 

Tavar
11/6/09, 8:35 PM
#15

#14 När jag var 17 skulle de ha mina föräldrars tillåtelse fast att 90% av mina problem beror på dom, vilket jag talade om men de skulle absolut ha mina föräldrars tillåtelse annars gick de emot sina egna regler

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Upp till toppen
Annons: