Annons:
Etiketterstresstvångstankar
Läst 4738 ggr
Musiken
2009-10-22 16:08

Sa arg hela tiden!

hej alla! Har inte varit inne har pa manader nu, blir ofta sa over sommaren att jag trappar ner pa mitt internetanvandande ratt rejalt.

Iaf sa ar jag tillbaka i plugget nu, och jag haller pa att ga i bitar! Det ar sa otroligt stressigt nu i sista aret.. Jag som tyckte att varterminen forra aret var jobbig far nu glatt stalsatta mig annu mer for att klara av detta aret. Jag vet helt arligt inte hur jag ska klara av det! Har aven ett amne som jag maste gora om nu innan jul da jag inte blev godkand forra aret. Sa det blir annu mer jobb..

Till saken hor att jag har blivit sa sjukt arg pa sistone! Stressen tar sig inte ut som angest, apati eller liknande former som jag ar van vid - utan jag blir bara sa sjukt j*vla forbannad. I snart en vecka nu har jag gatt runt med hjartklappning och adrenalinrusning i kroppen for att jag ar sa ARG! Jag sitter pa forelasningarna och bara kokar i kroppen. Jag kommer hem och jag har bara lust att sla nagot. Jag forsoker prata med pojkvannen eller ordna sa att vi kan gora nagot roligt tillsammans (vanligtvis sa traffas vi varje dag), men jag ar sa forbannad att jag bara snaser at honom, startar brak och ar allmant forjavlig. Allt han gor irriterar mig och far mig att ga i taket.

Jag ligger i sangen om kvallarna med hjartklappning och spanner mig och vet inte vart jag ska ta vagen. Jag ar sa trott att jag inte orkar ta mig ut eller till gymmet, men jag ar sa full i dessa spanningar och ilska att jag inte kan sova. Och somnbristen foder bara mer ilska, for da blir jag ju mer lattirriterad an vanligt.

Jag ater ocksa mycket mer an vanligt. Stressen verkar fa magen att arbeta pa hogvarv och jag ar hungrig 10 minuter efter att ha atit en stor maltid. Vikten okar, vilket gor mig arg. Jag alltid hungrig, vilket gor mig skitforbannad rent ut sagt da jag hatar hungerskanslor. Och jag antar att det konstanta sockerintaget foder adrenalinet.

Jag vet inte vad jag ska gora! Hur far jag bort ilskan?! Jag har forsokt tala med mina larare om att det ar for mycket, jag far det inte att ga ihop med den har extra kursen ovanpa allt annat jag maste gora, men det ar inget de kan gora sager de.

Vad jag verkligen skulle behova tror jag ar en myskvall med pojkvannen, men da blir jag sa stressad for det ar sa mycket jag skulle behova gora istallet for att sitta och glo pa film med honom. Jag kan inte slappna av helt enkelt. Det snurrar i skallen, men nar jag val satter mig for att gora nagot sa tar ilskan overhanden och jag far inget gjort anda. Det ar som en ond cirkel..

Annons:
Aviendha
2009-10-22 16:50
#1

Hej, saknat dig, men det blir lätt så på sommarlov :)

Din stackare!

Att ha hjärtklappning och att vara på helspänn förbrukar ju en del energi, eller åtminstånde så tror ju kroppen att den behöver det för att kämpa, vilket den tror sig vara inställd på och det kanske är vad som ger det ökade matsuget?

Rent spontant så; gå på gymmet och slå dig trött på en boxningssäck, spring tills det känns som att du ska stupa och spring lite till. Du kan behöva få ut dessa stresshormoner, för de tar ett tag för kroppen att bryta ner dem när de ligger konstant i systemet. Min samtalskontakt förundras konstant över att jag inte bär på ilska, han menar att det är väldigt vanligt och att fysisk aktivitet är det bästa mot dem på kort sikt. Jag lider ju snarare av avsaknad av ilska så jag kan inte svara på det :P

Du hade ingen att prata med, det var väl en typ av hotline ni hade på er sida av pölen eller hur var det? Jag tänker som så att det skulle vara bra att få ventilera ang detta, kanske finna orsaker och andra sätt att hantera stressen på. Att minska på stressen i din sits är svårt (om det inte är så att du har höga prestationskrav på dig själv då förstås), för kurser kommer och går som de gör med alla uppgifter, och jo, det är svårt att få andningshål då, trust me.

Visst blir det en ond cirkel! Du kan inte ladda om batterierna med saker man behöver, som en lugn myskväll med killen, att bara kunna dra ett djupt andetag och se på regnet mot rutan, att ta sig tiden att spontant lägga sig på golvet och busa med illern som tassade förbi, ta en fika och skratta tillsammans med vänner. Får man inte dessa små saker (små och små, de är kanske små utåt sett men de är bland de viktigare vi har) så räcker energin inte långt. Det fungerar ett tag, men inte i längden och jag hopas verkligen att du kan bryta detta. Positivt som bara den är ju att du själv har insikten i detta! Det kan vara det största hindret för många!

Musiken
2009-10-22 20:51
#2

Ja, men nu ar jag tillbaka! :)

Jo, det tar ju pa energin, det gor det! Maste nog ta mig ut och motionera lite, fastan det kanns som om jag ar slut redan innan jag kommit utanfor dorren.

Vad skont att han sager att det ar vanligt dock! Kande mig ratt onormal dar for ett tag da kanslorna jag ar van med ar angest och apati som sagt. Detta ar nagot nytt som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Och jo, hot line finns det! :) Funderade pa om jag skulle ringa och bara prata lite, men vet inte riktigt vad jag ska saga.
- Hej, jag ar riktigt forbannad for tillfallet for jag ar stressad.
- Jaha.. Du tanker inte ta livet av dig?
- Na..
- Ok..
- Mm…
- Jaha, var det nagot annat?
- Na.. Inte riktigt..
- Na, ok.
Flört

Men myskvall blev inplanerad ikvall faktiskt! Efter nagra dagar ifran killen sa hamnade vi pa samma seminarium idag, och han sa att han saknade mig, fastan jag ar hemsk och bara skaller pa honom. Fikade tillsammans efterat och jag kunde inte ens bara kaffet fran serveringen till bordet och halla muggen med tva hander nar jag drack for jag skakade sa mycket. Insag att jag MASTE varva ner, fastan det ar svart. Sa ikvall blir det bubbelbad, tanda ljus, lite alkohol och TV. Ska forsoka njuta av det hela och lata bli att tanka pa allt jag behover gora. Sen imorrn far jag ta nya tag! Da blir det heldag i biblioteket med klasskompisarna, for alla haller pa att ga i taket, och da har de anda en kurs mindre att gora. Men det blir nog bra tillslut. Bara att ventilera lite ar bra, fa lite perspektiv pa saker och ting :)

Musiken
2009-10-23 21:34
#3

Aaah, jag hade en alldeles perfekt kvall igar! Men det far jag sota for idag. Blir alltid sjuk nar jag tar en paus och varvar ner, sa nu sitter jag med feber och rinnande nasa Skrikandes Positivt ar ju iaf att jag inte har ork att gora nagot annat an att skriva ut allt skolarbete jag behover.. Har redan gjort slut pa 2 blackpatroner haha.

Aviendha
2009-10-23 21:59
#4

Många blir lätt sjuka när de varvar ner, kroppen är så uppe i varv att den helt enkelt inte orkar antar jag. Skolarbetet är ju bra iaf :)

Men ta hand om dig, även om alla andra är stressade så är det inte en bra anledning till att bli utbränd eller förlora sitt liv till förmån för jobb/plugg.

Musiken
2009-11-17 19:11
#5

Idag ar jag otroligt arg igen.

Har skitmycket att gora, en massa saker jag behover kopa, inte ett ore pa banken, behov av lite karlek och en karl som ar for stressad och deppad for att ge mig det.

Jag maste trycka och binda en bok innan jul. Jag hade, innan jag visste hur mycket det kostar att gora en bok, £15 att leva pa i veckan (ca 200kr). Nu ar jag nere pa typ £7.
Jag har inte rad att kopa julklappar. Inte en enda. Inte till mamma, inte till pappa, inte till bror och inte till pojkvannen.

Och sa pojkvannen. AAAARRRRGHHHH!!! Han lider av SAD (Seasonal Affective Disorder) vad vi tror (han vagrar ga till en lakare) och blir varje vinter jattedeppig och negativ. Han far en jattenegativ installning till varat forhallande ("det kommer inte halla, jag skulle inte bry mig om du flyttade harifran utan mig" osv) och jag haller pa att bli galen! Jag vet att han inte menar det egentligen, men det gor det ju inte lattare att hora precis, och det gor ju mig ledsen ocksa! Dessutom sa skjuter han bort mig mer och mer. Han kommer med dessa fruktansvart daliga ursakter att han inte kan ses for han maste upp och plugga dagen efter (men nar han jobbade som elektriker och gick upp 7 pa morgonen sa var det inga problem!), att han inte kan sova nar jag ar hos honom och att det ar trakigt att vara hemma hos mig (trots att jag har precis samma "nojen" hemma hos mig som honom, och att han alltid lyser upp nar han leker med illrarna och mina housemates pratar med honom).

Innan denna vinterns depp satte igang sa bestamde vi att vi skulle fira jul hemma hos mina foraldrar i Sverige, men nar han ar sa har sa vet jag allvarligt inte om jag vill att han ska komma. Biljetterna ar bokade sa jag kan inte saga att han inte far komma, men det ar fan inte roligt att ta med honom om han ska vara uppgiven och negativ hela javla tiden! Visst han mar daligt, men hur mycket skit ska jag behova ta egentligen? Det ar inte mitt fel att han blir annu mer stressad och deppig for att han inte gor sitt skolarbete, jag forsoker peppa honom sa mycket jag kan och foreslar at vi ska plugga ihop osv, men han slar bara dov-orat till.

Kunde han bara fa ordning pa plugget sa tror jag att mycket skulle latta for oss faktiskt. Jag kan stotta honom helhjartat nar han "bara" ar deprimerad. Grejjen ar ju bara den att han spenderar dagarna med att spela in sitt album, och kvallarna till att traffa mig (jag har foreslagit att vi ska plugga tillsammans men det har han aldrig lust till) eller titta pa tv. Sedan spenderar han hela natterna med att stressa over allt skolarbete han behover gora och mixa sitt album for att bli trott. Han somnar vid 6-tiden och missar sedan lektionerna pa morgonen, vilket resulterar i mer stress. Nar jag sover over sa resulterar det sa klart i att jag ocksa ar vaken, for han pratar hela tiden om allt som aker runt i hans skalle. Jag drar mig iaf upp pa mornarna, trots bara 2 timmars somn och gar pa mina forelasningar. Forsoker fa ivag honom till en lakare, forsoker fa honom att organisera sitt plugg och forsoker att saga att han faktiskt maste prioritera, men inget verkar ga in.

Och jag star har med 3 miljarder mer saker att gora an honom da det ar mitt sista ar och forsoker halla mitt liv flytande, fa min bok publiserad, organisera min utstallning, gora om en kurs jag inte klarade forra aret pga depression och krashade harddiskar, samt halla honom over ytan ocksa, samtidigt som jag forsoker ha tid att ga till gymmet for att fa ur mig aggression, stress och halla mig i form.

Och jag blir bara sa arg! Jag blir arg for att han inte kan ta tag i sig sjalv, eller iaf lata nagon annan gora det at honom. Jag blir arg for att jag skulle behova stottning ocksa, men det finns inte en chans i helvetet att jag skulle kunna fa det. Jag blir arg for att jag inte har pengar till nanting - jag har atit soppa i 4 dagar nu, och har 3 portioner kvar, en konservburk spagetti i tomatsas och tva makrill-fileer i frysen som ska racka mig till sondag, for jag har inga pengar att ens kopa en limpa for! Jag blir arg for att han inte ens orkar krama mig helhjartat nar han ser mig. Jag blir arg for att han inte visar den minsta tacksamhet for vad jag gor for honom. Och jag blir arg for att jag inte kan hantera situationen. Jag blir arg for att jag ar sa beroende av narhet och karlek. Jag blir arg for att jag har det sa forbannat kampigt med mitt skolarbete. Jag blir arg for allt helt enkelt.

Musiken
2009-11-17 20:12
#6

Funderar pa att skicka ett mail till pojkvannen och forklara hur jag kanner da det uppenbarligen inte gar in nar jag forsoker prata med honom, men det kanns som om det skulle gora mer skada an nytta.. Han skulle med all sannorlikhet tolka det som om jag ar missnojd med varat forhallande i allmanhet och bryta upp det pa eget bevag innan jag gor det. Samtidigt sa behover jag verkligen att han lyssnar, for min skull. Och jag vill inte behova linda in det i fjorton lager bomull heller, utan jag vill kunna vara rak.

Annons:
Aviendha
2009-11-17 21:22
#7

Jag förstår din ilska och frustration, vem tusan skulle inte känna som du gör i din sits!?!

Bara sitt "egna" kan vara tungt nog, pengabrist på det är inget som lyfter (minst sagt). Vet du varför han inte vill gå till en läkare eller psykolog? Bara för att han går dit så måste han inte tvångsvårdas eller få mediciner, även om de senare kanske skulle kunna hjälpa honom. Han skulle kunna få hjälp med sina tankar, att bearbeta dem, prioritera för att få en lättare tillvaro. Bara det lilla skulle kunna skänka honom, och i detta fallet dig, den lilla extra energin som behövs för att livet ska bli drägligt. För visst, livet kan vara sugigt som få ibland, men kan man bara få en hjärtlig kram, en blick av samförstånd och känna kärleken pulsera i en kyss så käner man sig mer levande. Man får lite mer energi, positiv energi dessutom.

För det är nästan där som det känns som att skon klämmer, iaf för mig som läser det hela. Visst, du sliter som ett djur i skolan, men jag tvivlar inte på att du kommer klara det, du är smart, ambitiös och besitter stor talang och en god portion förnuft och vilja. Men ibland blir det bara för mycket.

Antar att du känner en del skam över dessa känslor? Det är ju lite tabu att vara arg på någon för en sjukdom, men du blir ju drabbad. Även om du VET att det är bra, så är det aldrig så smärtsamt att höra honom tvivla högt. Vill inte ens tänka mig in i den smärtan.

Kanske kunde ni finna tid till någon parterapi, som kan hjälpa er att kommunicera om detta? Och på den vägen kanske få honom att fundera och börja jobba med sitt mående? Det kan ju vara svårt nu när det är som det är, att han är så nere menar jag. Om inte annat så ta det när han är på rätsida i vår/sommar igen, så att han kan förebygga det hela.

*Kram*

Musiken
2009-11-17 21:54
#8

Jadu.. Anledningen till att han inte vill ga till lakare eller psykolog tror jag har mycket med skam att gora. Han vill inte erkanna att han ar "svag" eller "annorlunda". Bara att ga och fornya receptet pa astmamedicinen tar honom veckor av andningssvarigheter innan han erkanner att han verkligen maste ga dit. Han var ju aven tvungen att ga till psykolog innan de slappte ut honom fran sjukhuset efter sjalvmordsforsoket, vet inte alls hur det var for honom dock, men kan tanka mig att han kanske assoccierar psykolog med sjalvmord och andra saker han inte vill prata om.

Och ja, bristen pa omhet ar precis dar skon klammer extra hart just nu.. Det blir liksom gradden pa moset. Parterapi skulle han aldrig ga med pa dock! Han tycker inte alls om att tanka pa framtiden, planera den osv nar han ar deprimerad. Att ha en allman diskussion om barn och giftemal, t.ex. "om vi gifter oss och skaffar barn sa skulle jag vilja bo i Sverige" gar inte. Da blir det for seriost, skrammande och "pa riktigt" - for dit kommer vi ju aldrig komma! I somras var det andra visor dock, da var det han som pratade om att flytta till Sverige redan nu till hosten, flytta ihop och sen nar vi far barn sa skulle han bygga ett stort hus at oss uppe i Norrland. Och det gor mig forvirrad och arg och ledsen att han kan saga att han inte skulle bry sig om jag flyttade harifran utan honom, att vi aldrig kommer att gifta oss, att vi inte har nagon framtid osv, nar han sjalv uppenbarligen anser att vi har det nar han inte ar deprimerad. Emellanat, pa bra dagar, kan jag se att han fortfarande har hopp dock. Da sager han att han verkligen hoppas att jag stannar har i Carlisle med honom efter att jag tagit studenten, att vi ska kolla pa hus tillsammans osv.

Jag vet inte om jag skamms for mina kanslor dock. Han ar sjuk, och jag forstar verkligen hur han kanner, har ju min egna depression att brottas med, men just nu kanner jag att jag har all ratt i varlden att vara arg och ledsen. Han kan ju faktiskt valja att soka hjalp, och jag vet inte hur manga ganger jag erbjudit mig att folja med honom eller till och med gora det at honom! Visst forstar jag att det kan vara tryggt med depressionen, det ar ju anda nagot han kanner sa val igen da han haft det mer eller mindre hela livet, och hur skulle det se ut utan den? Att veta att man ska ma daligt, kan ju faktiskt vara en valdigt betryggande kansla, men ibland maste man ju vaga radslan for att forlora nagot man dragits med hela livet mot radslan for vad som kommer i framtiden.

Tack for svaret! Det ar skont att skriva av sig rejalt :) kram

Upp till toppen
Annons: