Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 1894 ggr
Bergspuman
2009-10-01 21:51

Psykiatribesöket avklarat

Och det gick som jag trodde: blir återremitterad till VC med två rekommendationer - 1) inte sluta med Cipralex, möjligen trappa ner något på dosen om en 2-3 år under förutsättning att allt är stabilt 2) VC ska stå för receptet i fortsättningen.

Har ju ingen svårbehandlad depression, ingen ångest, inget självskadebeteende, ingen suicidhistorik, osv osv.

Är tacksam för att min sjukdom åtminstone går att behandla och hålla i schack på ett så enkelt sätt, så att jag kan leva, arbeta, älska och fungera fullt ut.

Däremot kom det fram en rätt intressant sak under samtalet. Läkaren, en kvinna, frågade varför just JAG drabbades av depressioner. Fanns det ärftlighet? Nej, sa jag, inget av mina syskon, ingen av föräldrarna, eller mor- eller farföräldrarna.

Däremot drog jag den där historien om min farfarsfar som blev liggande en hel sommar på sofflocket utan att ta sig upp, och lät sin lille son, min farfar som då kan ha varit 10-12 år, plöja åkrarna helt själv den sommaren. Religiösa grubblerier, sa min pappa, när jag frågade "varför". Men det köper jag inte. Religiöst grubbel får inte en fullt frisk man att lägga sig på soffan en hel sommar o skita i sin son! En som är deprimerad, kan däremot göra så. Inte för att vara elak såklart, utan för att man inte orkar!

Sedan berättade jag om min dåliga relation till min mamma. Att hon är labil, har svängningar i humöret, svårt att kontrollera sin ilska, är hårdhänt, att hon har slagit mig flera gånger och även misshandlat mig psykiskt. Då sa läkaren: kan det inte vara så att din mamma är den som har depressioner? Detta att ha växlande humör, svårt att lägga band på sin vrede, vara aggressiv, är typiska tecken för en depression det med.

Och jag blev paff, för jag har aldrig tänkt på det ur det perspektivet. Jag har hela tiden tänkt på depression så som den yttrar sig för just mig: sömnstörningar, nedstämdhet, taskig aptit. Inte ett uns tänkt på hur olika depression kan yttra sig hos olika individer…

Är det så, ja då står ju den ärftliga faktorn helt klar.

Och jag är än mer tacksam för att jag inte själv satt barn till världen!!!!!

Lägger detta under Allmän psykologi, men om sajtvärden tycker att tråden hör hemma nån annan stans, är det helt fritt att flytta den! :-D

Annons:
evrekaw
2009-10-03 21:41
#1

Jovisst… Depression kan leda till att man blir arg för bagateller och vräker ur sig ett och annat…

De flesta tror att det är när jag är manisk jag är elak - men det är så fel… För då älskar jag hela världen och är positivitetsdopad… Bitsk och gringig… Det hör allt depressionen till…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Aviendha
2009-10-04 01:43
#2

Det är så sant det du säger puman, man fastnar lätt i sitt mönster och glömmer att vi alla är så olika individer! Jag känner igen lite av min mammas beteende i det du skriver om din, och jo, hon kan mycket möjligt lida av deppressioner utan att hon själv inser det.

Jag vet ju att det finns diverse roligt i min släkt på båda sidor, både nära och långt bakåt. Sämre avelsmaterial får man leta efter ;)

Upp till toppen
Annons: