Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4052 ggr
Novisan
9/25/09, 11:56 AM

Meningen med livet?

Vad är meningen med livet?

Jobba, gå hem, laga middag, sova, gå upp, jobba.

Jag vill inte leva längre men hur ska jag kunna ta livet av mig när jag har satt ett barn till världen som behöver mig. Hur ska jag kunna vara ett levande bevis för henne att livet är värt att leva när jag helst av allt vill dö?

Ibland tänker jag att det bästa vore att döda både henne och mig.

Annons:
LenaR
9/25/09, 1:32 PM
#1

Novisan, det låter som du är deprimerad. Har du någon kontakt med vården?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Aviendha
9/25/09, 1:43 PM
#2

Meningen med livet varierar beroende på hur man ser det. Rent biologiskt är det att överleva och sprida gener, men vi människor måste nog tyvärr själva finna vår mening med livet. Jag håller med Lena, det låter som om du är nedstämd av det du skriver, och det kan man få hjälp med! Många mäånniskor finner stor lycka i jobb och vardagen, och det finns inget som säger at inte heller du kan finna den lyckan!

Tavar
9/25/09, 7:51 PM
#3

För mig är meningen med livet att hitta ett sätt att trivas med mitt liv, alltså är jag inte nöjd förren jag kan känna mig lugn och till ro samt nöjd med min vardag. Dock är det många smällar på vägen dit samt när man försöker stanna där och klarar man inte av dom själv får man be om hjälp och hjälp finns att få bara man är villig att motta den

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

annemaria1962
9/25/09, 11:10 PM
#4

ja, det är inte bra att du känner så som du gör!! om du inte har någon du kan prata med,..så sök ABSOLUT, hjälp!! vänta inte! du kommer inte må bättre av det.

o var inte "tillbaka hållande" med hur du mår då du pratar med någon!! äg det precis som du skriver här! att det är allvar! du och din dotter, är värda det!

så än en gång, sök hjälp. kanske akutjour…vad som helst, bara du gör det!!

Novisan
9/29/09, 11:29 AM
#5

Jag har fått såå mycket hjälp tidigare när jag haft depressioner, KBT, medicin, läkarkontakt, t.o.m. varit inlag för självmordsbenägenhet. Hade bara en rejäl svacka häromdan. Det känns bättre idag men jag undrar ändå hur alla står ut med att leva.

LenaR
9/29/09, 3:09 PM
#6

Alla är ju inte deprimerade…

Bara din fråga visar på hur du mår, tycker jag, Novisan. Alla tänker inte att de ska "stå ut" med att leva. En del älskar livet, njuter av att leva.

Och det är väl det man vill hitta. Något som gör att livet alltid/oftast är underbart. Om det är kärlek, eller naturupplevelser, eller arbete, eller matlagning och måltider, det spelar ingen roll, bara man hittar det som gör en lycklig.

Har man en depression är det svårt att hitta dit, för allt känns lika meningslöst. Men man får klänga sej fast vid de ögonblick av ljus som dyker upp, komma ihåg vad det var som gjorde en lycklig just då, och bygga från det.

Jag hoppas att du hittar dit, Novisan.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Novisan
9/30/09, 3:53 PM
#7

Tack LenaR. Ja, jag har stunder då livet känns underbart och då tänker jag att den här stunden måste jag komma ihåg när allt känns jobbigt nästa gång, men det är svårt att komma ihåg det iallafall då man skulle behöva det. Tänk att det finns människor som älskar livet och njuter av att leva, det är för mig helt ofattbart.

Raderad
9/30/09, 7:21 PM
#8

#7 Det tycker jag med, har inte förståt mig på dem som älskar livet…

[rolnor]
10/1/09, 2:17 AM
#9

Ens livskvalitè hänger intimt samman med vilken mängd kärlek man fick som bebis/barn, livet kan vara så ofattbart orättvist, vissa av oss stod långt bak i kön när gud delade ut föräldrar. Men vi måste göra det bästa av vad vi fått, det är vårt ansvar, tycker jag, även om det gör väldigt ont, ofta.

HannaM
10/1/09, 2:25 AM
#10
Novisan
10/1/09, 12:26 PM
#11

#9 ja man måste ju välja om man vill försöka leva ett drägligt liv eller ge upp och dö.

En kvinna sa till mig att det kan ha att göra med att jag blev adopterad, att det är separationen från min biologiska mamma som spökar. Men jag blev adopterad när jag var 7 dagar gammal och har fått jättmycket kärlek av min adoptivmamma och ganska mycket av min adoptivpappa. Men kanske min biologiska mamma mådde så dåligt över att vara gravid med mig att det smittade ner sig till mig när jag var foster?

Ingen aning.

Tavar
10/1/09, 8:54 PM
#12

#11 Kan ju vara vetskapen att du är adopterad som spökar i bakhuvudet annars. Även om dina adoptivföräldrar varit duktika och snälla kan jag tänka mig att tankarna om ens "riktiga" föräldrar finns. Att veta att ens mamma lämnade bort en kan nog vara en svår vetskap till och från.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

pernillaa
10/2/09, 10:45 AM
#13

Men alltså, är det verkligen såhär? Tar folk hänsyn till det man varit med om som barn? Herregud vad mycket skit jag har med mig, men inte en djävel inom psykiatrin ens har någonsin yttrat ett ord om att min uppväxt kan ha påverkat min person idag och har gjort hela livet.
Pappa som utnyttjat storasyster sexuellt, mamma pappa skiljdes när jag var 6 år och som äldsta barnet hemma var det jag som fick ta smällen för mammas dåliga psykiska mående och vi fick inte veta förrän jag var 13 år varför mamma hatade pappa och varför vi inte fick träffa honom. Lillsyrran struntade i pappa, men inte jag, för mig var det viktigt och hamnade emellan i deras gräl. Mamma har aldrig yttrat annat än ilska mot mig och försökt få mig att hata pappa jag också. Mobbad och totalt utfryst hela skolgången. Slutade äta redan i 2:an p.g.a. depression.

Varför är det ingen som reagerat på det här inom psykiatrin då jag varit patient där i ca 8 år nu?

Jag vet inte varför du känner som du gör #0 men jag känner igen mig. Känner ofta så men har inte vågat erkänna att jag även tänkt den där biten med att ta livet av sonen också. Pojken är 3 år. Det är ju bara dåliga dagar då och då när man är på botten och det är ju långt mellan att tänka en tanke och att göra det. Det låter som om du är deprimerad, helt klart. Kom ihåg att det bra är tankar. Kan vara rätt skrämmande att komma på sig med att tänka sånna tankar om barnet sitt, men det är bara tankar, en önskan snarare än planer.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
Novisan
10/2/09, 12:54 PM
#14

#13 kära nån vilket liv du levt. Jag önskar jag kunde göra något för alla barn som far illa under sin uppväxt. Jag tror jag är deprimerad lite för att jag känner att jag inte betyder så mycket. Fast egentligen betyder jag allt för min dotter, mycket för min sambo, syster och mamma. Men jag vill göra världen bättre.

Jag kommer nog aldrig kunna ta livet av mig, då hade jag gjort det för länge sen. Måste fortsätta sökandet efter någon mening. Fast min mamma sa en gång, det är ingen idé att söka meningen för den kommer du inte komma på men du är satt till världen, alltså finns det en mening med att du finns, acceptera det även om du inte förstår varför.

pernillaa
10/2/09, 1:11 PM
#15

Jag har också funderat länge på meningen med livet och gör fortfarande. Förstår hur du känner.

Jag har kommit på att meningen med livet är att omge sig själv med det som man mår bra av. Har själv slutat följa allt som händer i media för att det påverkar mig negativt. Man ska försöka få sig själv att må bra genom att göra saker man tycker om. För det är när man mår bra som man kan göra bra saker och vips har man en mening med livet.

Jag vet att det är det jag måste göra och jag försöker så smått men när man har mått dåligt länge lär det nog ta rätt lång tid att vända på steken också. Det där att acceptera att man mår dåligt är jättesvårt, men kanske någonting man borde börja med att fokusera på på vägen mot att må bättre.

Det är de små sakerna som får en att må bra.

Fundera på vad du är omgiven av och hur det påverkar dig, som det här med media för mig t.ex.

Ha en bra dag! // Pernilla

Upp till toppen
Annons: