Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2058 ggr
isa
2009-09-25 11:33

Panikångest igen

Stopp i trafiken igen , på röda linjen. Alla fick gå av i Stadion. Vi stod stilla i en tunnel och det är det allra värsta jag vet. Men inne i tunnelbanan gick det rätt bra för T-baneföraren pratade jätteofta och informerade hela tiden vad som hände.

Men sen……..

Det var ju så mycket folk på Stadion och en kille som jag frågade hänvisade mig åt fel håll så jag har irrat runt på Karlavägen ( som är helt fel ) pang - sa det när jag inte visste var jag var någonstans.

 Panikångestattacken kom som ett brev på posten.Jag fick "tunnelseende" tror jag det heter, det var jätteläskigt.Då ringde jag en taxi.

Så jag har just kommit till jobbet i från en taxi. Jag orkade inte irra runt halva östermalm för att hitta den där bussen som jag kan ta ibland när det strular.

Nu sitter jag här på jobbet och mår illa, fick huvudvärk och har efterdyningar, ångest, ifrån panikattacken. Även om paniken har släppt så mår jag sådär "konstigt" och allting jag gör blir fel och knasigt.

Blä

Annons:
lakrits69
2009-09-25 12:12
#1

De flesta "normala" skulle nog reagera med någonslags upprördhet och bli förbannade om de utsattes för samma sak. De slår tillbaka och har en annan slags försvars inställlning. De skulle nog berätta uppjagat för någon på jobbet om det inträffade och tillåta sig vara arga en bra stund efteråt.

Varför gör inte vi så!

Antagligen får vi värsta hjärnstressen!

Du får öva på att säga grrrrrrrrrrrrr! *S*

Du kanske ska berätta för någon på jobbet men du har i alla fall berättat för mig och jag vet precis hur du känner och de där jäkla efterdyningarna bläääääääää

Kan du lyssna på radio på jobbet? Det kan hjälpa ibland att höra en röst som inte är för påträngande!

Här kommer en JÄTTEKRAM till dig från mig Isa!

isa
2009-09-25 13:58
#2

#1 TAck snälla för ditt svár. Och ja- du har rätt. Jag vet hur jag reagerade förr i tiden innan jag hade panikångest. Då blev jag också bara irriterad och förbannad. Idag saknar jag att bara bli förbannad och inte allt det här som man får. BLÄ!

Jättekramar tillbaks!

isa
2009-10-06 20:46
#3

Ny panikångestattacker senast idag. Åker buss hela vägen nu istället för att slippa tunnelbanan. Och vad händer? Jo, det var nån brand eller gasläcka på bron till Slussen, så bussen fick krypa fram i ett mer eller mindre trafikkaos., emellan 3 brandbilar.

Jag orkar inte med detta längre. Det här är mer än en människa klarar av tror jag. Har räknat ut att jag haft , cirka 6 stycken stora panikångestattacker under en månads tid ( jag har inte skrivit och berättat här om allihop för då skulle ni tröttna på mig…. )  

Jag blir så himla utmattad och trött efter dessa attacker för de är så kraftiga på mig när jag inte äter nån medecin för det. ( vilket en del människor och även läkare - resonerar att då får jag skylla mig själv att attackerna blir så kraftiga, eftersom jag inte vill äta antidepp,……..)

Det finns heller aldrig nån längre tid för återhämtning och vila och det är inte bra.

Jag hoppas min psykolog kan hjälpa mig imorgon.

Skulle bara vilja ta med mig min katt bosätta mig i ett varmt tält i mitt naturreservat och stänga ute hela samhället just nu.

Pust, stånk och stön……..

( ps. samma inlägg finns på "ångestsjukdomar" ds.)

LenaR
2009-10-07 00:47
#4

Fy så jobbigt att ha så många panikattacker på raken!

Får man fråga varför du inte vill äta medicin? Det är många som vägrar mediciner, av olika anledningar, men jag är inte en av dem själv. Finns det piller som får mej att må bra, så ge mej pillren, jag älskar att må bra…

Mysigt varmt tält i höstruskig natur låter utopiskt. Vissa dagar känner jag också för att testa eremitliv.

Hoppas du får bra hjälp av din pyskolog i morgon Isa!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

isa
2009-10-07 14:09
#5

#4 Jag är rädd för antideppressiva medel. Har sett för många i min närhet som blir som Zombies med inga känslor alls istället.

Sen så äter jag så många andra mediciner också. Men t.o.m jag börjar fundera om jag inte ska äta antidepp. i alla fall , för det här börjar bli lite väl jobbigt.Men jag  är mer intresserad av behovsmedicin, som kan lugna litegrann för stunden och som inte är beroendeframkallande. Jag tycker inte ändå att om jag "bara" har panikångest ibland, i perioder så ska jag inte äta medicin konstant , hela tiden.

Jag hoppas också det går bra hos psykologen idag.

isa
2009-10-07 20:37
#6

Bra möte hos psykologen idag. Jag ska få gå på KBT-kurs i grupp med andra som har panikångest. Kursen startar den 29:e Oktober. Bara vetskapen om att jag kommer att få hjälp, gör att det känns lite lättare.

Annons:
lakrits69
2009-10-07 22:49
#7

Hej Isa!

Jag känner igen allt  det du skriver! Från tältning till tankar och frustration i hjärnan. Man försöker förstå och kommer inte på någon lösning.

Jag åt sertralin i 3 månader när det var akut läge med tanke på panikattackerna och då kan det vara skönt att bli lite zombie och mentalt "ge upp" och få lite känslan att nu är botten nådd, efter det kan liksom inte bli värre.

Jag har slutat med sertralin och sömntabletter helt sedan en vecka. Jag går på utredning sedan 3 veckor och om 2 veckor får vi se vad det ger.

Vi har pratat om KBT-kurs också, antingen enskilt eller i grupp.

"Bara vetskapen om att jag kommer att få hjälp, gör att det känns lite lättare."

Eller hur Precis så är det!

Äntligen har jag erkänt för mig själv och andra att jag fixar inte detta själv och jag vill ha hjälp, det känns jätte skönt!

Jag sökte hjälp i början av juli men du har väl kämpat på länge och haft kontakt med psykolog längre tid tillbaka? Varför har du inte fått hjälp tidigare med KBT?

I detta inlägg beskriver du panikattacker med olika transportmedel till jobbet där det blir något förhinder!

Är det "bara" då du för panikattacker?

isa
2009-10-08 14:23
#8

#7 Hej! Skönt att se att man inte är ensam. Nej. jag får panikattacker vid alla situationer där jag känner mig trängd, instängd, pressad och stressad. Särskilt i stora köpcentrum som är varma och mycket folk.-samt vid stora släktträffar där jag alltid känner stort krav på mig själv att vara den "gamla" storasystern som fixar allt och ser till så alla är glada och nöjda.

Har utövat KBT ensam förut vid ett tillfälle med en kursledare emot min stora rädsla för getingar och vid tillfälle med en ledsagare ( min gamla kära kurator, som dessvärre gått i pension ) där vi övade tillsammans på att åka tåg. Hon hjälpte mig med detta, då FK helt plöstligt en dag drog in min taxibil ( färdtjänst till och från jobbet ) då de ansåg att "nu måste du börja åka kommunalt" Vilket var helt tokigt, för man kan inte sätta en tidspress på någon med panikångest.

Det har gått bra ensam en tid, men nu har jag haft så många stora , panikångestattacker i en tät följd, att nu behöver jag hjälp igen.

Har dock aldrig provat KBT i grupp. Det ska bli intressant.

Tack för ditt svar.

Kram isa

lakrits69
2009-10-09 14:38
#9

Som vanligt Isa känner jag igen allt det du beskriver, till och med getingfobi *skrattar* Jag var helt hysterisk när jag var yngre! Så dumt!

Idag när jag var på utredning pratade vi om att jag ska börja på KBT i grupp, nyttigt att öva på människor, framför allt för mig med socialfobi för det har väl du inte!?

Sedan pratade vi om arbetsträning och att de på arbetsplatsen ska få veta min problematik, fy vad ruggigt jobbigt det kommer att bli, gillar inte tanken att de ska få veta, skämmigt!. Jag blir rädd att de ska tycka synd om mig och dalta, jag fixar inte att någon ska se mig som sårbar, men jäkligt viktigt för att jag ska kunna bryta mina mönster och inte fly från mina problem och acceptera hur min livssituation ser ut.

Har du arbetsträning eller vanligt jobb? Vilken typ av arbete har du? kontor, butik, labb…

Tack själv Isa!

Kram

isa
2009-10-09 15:40
#10

#9 hi hi hi, kul att man kan få skratta åt eländet ibland. Getingar är det enda djur som jag är rädd för och de är ju så små!

Skönt att du också ska få gå på KBT, det kommer sannolikt att hjälpa oss. Nej , jag har inte social fobi.

Bra att du ska få gå på arbetsträning också. Jag tror inte de kommer att dalta med dig.Du ska veta att det är inget skämmigt det som vi har. Det är vanligare än vi tror!

Jag jobbar på stort kontor ( Skatteverket, heltid ) inne i den stora hemska staden.Jag saknar den tiden då vi hade kontor ute i förorten där jag bor. Då kunde jag cykla eller gå till jobbet.

Kram på dig!

flikkan77
2009-10-09 16:23
#11

#10 Ni kan få skratta lite åt mig med. Jag är livrädd för hårstrån, inklusive mina egna. Får jag ett blött hårstrå på mig som liksom klibbar fast får jag nästan panik. Jättefånigt!

Getingar kan jag förstå att man är rädd för. De flyger runt helt oberäkneligt och kan göra ont, men hur farligt är ett hårstrå?Oskyldig

"You just have to belive…"

lakrits69
2009-10-09 19:59
#12

*Ler* Hmmm hår skrämmer mig inte men de är lite äckliga om hittar dem där de inte ska vara Förvånad då säger jag också usch!

Jah har aldrig blivit geting, bi eller humlestycken men min son och hund har det och de "överlevde" och jag tvingades att hjälpa dem att ta bort de där hängande geting/bi liken. Jag tror att det var min väg från denna fobi i alla fall, sedan har jag ju fler…

Isa, har du många vänner i det "verkliga" livet som du har anförtrott dina panikattacker?

isa
2009-10-09 21:26
#13

#11 hi hi hi :o) Förlåt flikkan! Men jag förstår dig, samtidigt som det lät lite kul. Men hårstrån är  äckligt.!

Det har faktiskt hänt att jag någon enstaka gång har skrattat åt mig själv också efter en panikattack och tyckt att jag bara varit " för mycket". Det är ett något slags "förlösande" skratt och alla spänningar släpper.

I helgen som var så skrattade vi litegrann åt min senaste panikattack för min lillebror härmade mig om hur jag såg ut………..och då överdrev han jättemycket så att jag såg helt galen ut. Det var också skönt och "förlösande" på nåt sätt att man kan skratta åt eländet också.

#12 Jag har inte många vänner, men alla jag känner ( inklusive arbetskollegor och chef ) vet om alla mina problem och sjukdomar.Det är lika bra att lägga korten på bordet på en gång, så slipper det blir massor med missförstånd och "korridorsnack".Jag sitter inte och ältar dem, talar nästan aldrig om dem, endast vid akuta tillfällen och då behöver jag aldrig berätta något för det syns i hela mitt ansikte och på min kropp att något inte stämmer. ( jag har inget pokerfejs alls )

kram isa

Annons:
flikkan77
2009-10-09 21:33
#14

#13 Ja, Isa, lite humor på det hela skadar nog inte. Särskilt de gånger man kan skratta åt sig själv. Glad

Kan skratta åt mig själv efter att jag blivit räddad från ett blött hårstrå, men inte just när det är på mig. Oskyldig

"You just have to belive…"

lakrits69
2009-10-10 14:48
#15

Gud vad gott det hade varit med ett pokerfejs så att man kunde vila ibland bakom den och komma ut ibland och inte vara exponerad hela tiden när man är bland folk.

Jag tycker att du har kommit jätte långt som har gått ut med detta och kan skratta åt det med andra, bra att ha självdistans med denna skit!

Det verkar inte som om du inte får panikattacker när du är tillsammans med människor du känner?

Det får tyvärr jag! För mig går det bättre ju mer anonym jag känner mig, därav min sociala fobi!

Har du jätte långt till jobbet?

Jag kör ofta moped, det är verkligen befriande, man kan köra kors och tvärs och passa på att göra flera ärenden. Det är så lätt och inte svettigt och ångestladdat som cykling är. Det är ingen som ser en bakom hjälmen och det går i hur mycket som helst i sätet och packboxen, man kan handla en massa tung mat och få hem den smärtfritt, så gött för oss med värk och utmattning. Moped kan jag verkligen rekommendera till dig! Man "sitter inte fast"!

Tjohhooooooo!

Denna årstid blir ju inte direkt varmare men jag brukar köra året runt men avstå när det är is i backen, och vara extra försiktig på grus och snoriga blad. Sedan har jag en moped som inte behöver registreras och är "skriven" som en 30 km/h moppe, alltså kan jag köra på cykelbanan, mycket smidigt! Ska tillägas att jag kör mycket hänsynsfullt där!

isa
2009-10-17 15:52
#16

#15 Jodå, jag kan få panikattack t.o.m med min egen familj. Det hände senast när vi var i skåne i förr-förra helgen, och vi var i ett stort okänt, varmt , kvalmigt köpcentrum med massor av folk. Det händer när jag känner mig trängd, instängd, pressad och stressad och osäker , orolig.

Jag såg inte heller vart utgången fanns, PANG sa det , så rusade jag ut. Jag sa åt dom vad som höll på att hända och sen vägrade jag gå in där igen.

Jag stod ute själv och väntade på dem i en timme, när de handlade där inne. Jag ringde till NOA mobila teamet så kunde de lugna mig lite.*

Fy för att få panikångestattack när man är bortrest. Nu har jag lärt mig min läxa och kommer aldrig resa bort, när jag har en period med täta panikattacker.

inte heller roligt, med brorsan som blev arg på mig och tyckte jag var ett psykfall……fast jag förklarat för dem innan att vad som helst kan hända.

* = Men det fanns en fördel med att få denna panikattack. För vad händer därute : Jo värsta , jättestora flyttskruven kom med hela 41 stycken ormvråkar som jag stod och kollade på i stället. Då blev jag ännu lugnare och fick annat att tänka på . Då var ödet snällt emot mig, jag som älskar rovfåglar och dessa flyttskruvar kan endast ses därnere , i den södra delen av vårt land. :O)Glad

( Men i det akuta skedet var det skönt  att kunna ringa NOA)

Som jag sagt förut, så gillar jag bäst, när jag kunde cykla eller gå till arbetet. Då känner jag mig friare.

kram isa

isa
2009-10-17 16:01
#17

#15 VAd härligt med din moppe! Det är ju perfekt. Du får klä på dig ordentligt nu.

ps. om allt flyter på som det ska, så har jag en timmes resväg, räknat från dörr till dörr till/från arbetet när jag vågar åka tunnelbana.

Nu när jag åker bussarna tar det 1 timme och 17 minuter. …..

Men det är det värt. :o) jag kopplar av och läser på bussen.

fast det läskiga med bussarna är att det finns dårar bland bilarna och cyklister som kör ut rakt framför bussen och kör om bussen på insidan av filerna så bussen får tvärnita. ( har hänt 2 ggr )

sen var det en gasläcka på slussen förra fredan, så det blev stopp på vägen i trafiken även för bussen…..

Så hur jag än gör, så kommer det alltid finnas strul i trafiken oavsett vilket färdmedel jag tar……….

Saknar , som jag sagt förut, den tiden då mitt arbete fanns i min egen kommun och jag kunde gå eller cykla dit på 5-10 minuter. Det hinner inte hända så mycket i trafiken på den tiden…..

kram igen.

isa
2009-10-17 16:07
#18

orkar inte redigera, därför blir det nya inlägg:

Vill bara tillägga att brorsan och jag blev sams sen och  vi skojade om mina panikattacker. det var skönt.Kanske har skrivit detta förut. Orkar inte läsa igenom alla mina tjatiga trådar om mina panikattacker, men det är ju SÅ skönt att skriva av sig om dem.

Ser fram emot min KBT i grupp, den börjar snart , den 29:e! Hoppas bara att jag inte hoppas för mycket nu…..

kerstinjo
2009-10-18 08:56
#19

Ångest föder ångest, det är allmät känt. Så det gäller att vara inställd på att något oväntat kan ske och försöka mota "Olle i grinden".

Tänkte på det du sa om köpcentret, att du var tvungen att rusa ut. Vad tror du kan hända dig? För du kommer inte att dö och inte kommer du att svimma heller. Inte kommer du att få ett okontrollbart beteende och slänga alla varor i golvet. Luften tar heller inte slut i köpcentrat. Osv.

Så vad kan hända dig egentligen?

Visst ska man försöka gå emot sina rädslor, det är otroligt befriande. Men det kan även vara otroligt ångestladdat och då ska man aldrig gå emot sina rädslor. Då får man vänta på ett bättre och stabilare tillfälle.

Jag tror på KBT och försök att ta vara på den tiden. Du vet; Rom byggdes inte på en dag.

 Kerstin 

 

isa
2009-10-21 20:07
#20

#19 Innerst inne så vet jag allt det där om att man inte dör, inte svimmar, och inte tappar luften och inte blir galen.

Jag har i alla fall förstått att jag inte dör ……Fast jag tror fortfarande att jag ska svimma och kvävas…..och bli galen…..och stanna/fastna i paniktillståndet, fast jag vet innerst inne att det går över……Mitt förnuft försvinner helt och hållet vid dessa tillfällen.

Men det som jag tror kan hända mig ( det värsta som kan hända ) är att jag är rädd att jag ska få jätteont av min Endometrios när jag spänner mig och blir pressad och då måste jag lägga mig ner. Jag är rädd för att jag ska få jätteont och inte ha någonstans att ta vägen.

Det är det, som ligger i botten för min panikångest. Tror jag - fast psykologen säger att min sjukdom "bara" är en utlösande faktor. Hon tror jag sannolikt hade fått panikångest förr eller senare i alla fall - utav någon annan utlösande faktor. ( om vi låtsas att jag aldrig fått min sjukdom.)

Det kan ligga något i det.

Jag har jättestarka värktabletter i min handväska, men inte ens dom hjälper om jag får jätte-jätteont, så tabletterna är ingen större trygghet.

Tyvärr så har jag blivit expert på att förstora upp saker och ting i min hjärna, sen jag fick kronisk värk med denna obotliga sjukdom.

Jag tror också på KBT:n , för jag måste förändra mitt sätt att tänka i paniktillstånden.

Tack för ditt svar. Det är skönt att kunna tala om detta, med folk som förstår och vet vad man pratar om.

kram isa

Annons:
isa
2009-10-21 20:13
#21

#19 Tack för påminnelsen att "ångest föder ångest"

Det behövde jag verkligen höra idag, när jag ( som för mig ) helt oväntat och oprovocerat fick en panikattack inne på arbetet. Det har aldrig hänt förut. Jag blev bara lite uppstressad, men det tålde jag visst inte just nu.

kram isa.

lakrits69
2009-10-22 11:25
#22

Vad hände? Berätta!

Jag får inte panikattacker längre på offentliga platser som tåg, buss, bibliotek, pepparpeppar, det fick hag förr, jag tror det beror på att jag har lyckts hitta ett sätt att prata med mig själv när jag är själv och jag gillar att vara anonym.

Men det du beskriver att få en panikattack på arbetsplats, skola, släkträff, cafe/restaurang med kompiser det är precis då skiten sköljer över mig. Jag får värsta flyktkänslan. Kanske beror det på att jag känner mig mer granskad och beömd då!? eller att jag ska prestera och stressnivån stiger!?

Upp till toppen
Annons: