Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Få skriva av sig?

2009-10-08 02:50 #0 av: fridaas

Vad ska man börja egentligen?

Fick för ett tag sen kontakt med en psykolog, gick till honom första gången och det gick väl bra antar jag.. pratade ganska mkt om mitt självskadebeteende som inte följde det vanliga "schemat"..  då jag hållt på sen jag var väldigt liten, men aldrig skadat mig så pass mkt att jag måste åka in och sy eller liknande, inte heller har det lämnat några fysiska ärr, då jag alltid försökt hålla allt hemligt... och gör fortfarande.. på gott och på ont..

Iaf så förra gången jag kom dit hade det gått 3veckor i mellan besöken, varav 2 av dem veckorna var fyllda med panikångestattacker varje kväll och natt, grät mig till sömns för att jag var rädd för att sova.. satt ofta och bara stirrade in i väggen för att inte paniken skulle bli ännu större.

Berättade detta för psykologen, han frågade om jag hade skadat mig själv under tiden, vilket jag inte har. Hans svar på det hela var att "ja men det är ju bra, då behöver du inte komma hit igen fråns om 2månader" så ser vi hur det har gått då.
Han brydde sig överhuvudtaget inte om att jag är livrädd för att somna och att jag har panikångest.. för det beror bara på att jag inte gör någonting på dagarna enligt honom.

Men försöker göra så mkt som möjligt, försöker söka nya jobb, men vågar inte, för är allt för rädd för att misslyckas, få ett nej, men samtidigt jätterädd för att få ett ja, för det känns inte som om jag klarar av att jobba just nu. Vågar inte jobba.. varför vet jag inte, men troligtvis även där för att jag är för rädd för att misslyckas, träffa nya människor osv osv..

I vilket fall... det finns ingen motivation till att göra någonting, är bara grymt rädd och osäker på mig själv, trött på panikångesten, vill kunna sova, orkar inte ta hand om mig själv, illern eller lägenheten, känner mig äcklad av de som försöker ge mig närhet, orkar inte träffa folk.. och orkar inte leva ett sånt här liv längre..

 

Var bara tvungen att få skriva av mig lite iaf.. finns 100miljoner andra tankar som ligger och snurrar runt..

Anmäl
2009-10-08 03:46 #1 av: Tavar

Ring och säg att du behöver en tid tidigare, att ditt liv håller på att gå i kras och du behöver hjälp.

Ibland måste man säga de orden man ofta vill smyga in lite fint i slingriga meningar. Många känner sig svaga när de gör det men jag ser det som en enormt stark prestation. Du ska inte hehöva må dåligt för att en främmande gubbe inte orkar ta tag i sitt jobb, för det är vad du är i detta fallet, en gubbes jobb. Vill inte han ta tag i det, be om någon annan och beskriv vad för person du vill träffa.

Att skada sig är inte problemet, det är problemets resultat.

Anmäl
2009-10-08 16:21 #2 av: HannaM

Usch.. känner igen när allt fokus hamnar på självskadebeteende.. Jag har haft perioder när det varit det ENDA samtalskontakterna varit intresserade av. Skadar jag mig så är det dumt och gör jag det inte får jag beröm och sen ägnas tiden åt att prata om hur jag ska låta bli att göra det. Visst är det ett problem om någon skadar sig men jag ser det mer som ett symptom och ägnar hellre tid åt att försöka må bättre så jag inte har behov av det än att i all oändlighet disskutera huruvida jag ska virka bordsdukar, bygga lego eller ta en dusch när jag mår dåligt.

Jag förstår inte varför det ibland blir så svårt att lyssna på dom andra problemen man har. Det som är orsaken till att man skadar sig. Ångesten, paniken, rädlsan.

Jag hoppas att du får tag på en annan kontakt som faktiskt kan lyssnap å dig och hjälpa dig med dom problemen som du har. Alla problem inte bara ett.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-10-08 18:46 #3 av: StickyKitten

Kan du skaffa en annan psykolog eller kurator?

Har också träffat en kass psykolog där det kändes som att han struntade lite mina problem så länge det inte var akut.

Men sen träffade jag en kurator i stället som verkligen var guld värd, hon var lätt att prata med och visade lite medmänsklighet också, så man kände aldrig att man kom dit och störde eller att ens problem var för små för att prata om.

Så att byta kanske är en bra idé.

Anmäl
2009-10-14 01:29 #4 av: fridaas

Känns bara så onödigt med allt.. vet inte om jag orkar ge psykiatrin en chans till.. bara låta det vara, jag klarar mig själv.. för de vill ju ändå inte hjälpa..

 

Lite panikångest är ju bara en bisak.. iaf om man ska tro hans ord.. orkar inte gå egenom allt igen med någon annan.. men samtidigt känns det som om man kastar pengarna i sjön när man ändå inte får hjälp..

Mår bara dåligt så fort jag tänker på det.. likaså vid alla måsten som finns.. ringa skatteverket, gå till arbetsförmedlingen och få höra hur kass man är som inte söker tillräckligt många jobb, gå till banken.. jag orkar inte.. finns ingen glädje i något.. är bara likgiltig hela tiden eller nedstämd..

 

Jag vågar inte söka jobb längre, för jag är bara rädd för att jag måste jobba och då misslyckas.. misslyckas ytterligare en gång, som så många andra gånger fast på andra saker.. suck suck suck..

Anmäl
2009-10-14 12:40 #5 av: Tavar

Jag tycker du borde skaffa dig en stödperson, alltså någon som kan följa med dig på alla jobbiga saker och stötta dig. Men som sagt, då blir det ett måste till eftersom man måste ringa till komunen och höra hur det ligger till med det hos dom :/

Anmäl
2009-11-09 19:07 #6 av: xxgerberaxx

Hej!

Läste ditt inlägg och det är med blandade kännslor för det är verkligen jätte tråkigt att höra hur du mår och att din psykolog inte vill lyssna på dig! Men samtidigt kan jag känna en liiten lättnad då jag känner igen mig i din berättelse, alltså är jag inte helt ensam aif! Jag har aldrig skadat mig själv som du talar om att du gör, men jag har under hela det här året kännt mig vädligt deprimerad och har kommit in i sådanna här perioder under hela mitt liv från och till. Först i år beslutade jag mig för att göra någonting åt mitt liv då jag inte orkar ha det så här längre. Min ångest och min rädsla för att pröva nya saker, möta nya människor har satt sånna hinder i min vardag att jag idag känner mig så fruktansvärt ensam! Fick träffa en psykolog som gjorde en utredning på mig, hon talade om att jag lider av social fobi och generaliserad ångest men jag vet inte vad jag ska tro. Hur som hellst så menade hon att jag ska gå i KBT. Men kvinnan jag går och pratar med verkar verkligen inte förstå mig över huvud taget. Hon i stort sett bara talar om för mig hur enkelt allt är om man bara gör som hon talar om för mig och säger åt mig att pröva och gör precis som din terapeft, skriver en ny tid 3 veckor fram.

Jag vill inte skriva till dig och bara lasta dig med alla mina bekymmer men av egen erfarenhet vet jag att det ibland kan vara så fruktansvärt skönt att veta att man inte är ensam med en kännsla! Vill du får du jätte gärna skriva till mig om du känner för det!

 

//Emelie

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.