Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3128 ggr
fridaas
10/8/09, 2:50 AM

Få skriva av sig?

Vad ska man börja egentligen?

Fick för ett tag sen kontakt med en psykolog, gick till honom första gången och det gick väl bra antar jag.. pratade ganska mkt om mitt självskadebeteende som inte följde det vanliga "schemat"..  då jag hållt på sen jag var väldigt liten, men aldrig skadat mig så pass mkt att jag måste åka in och sy eller liknande, inte heller har det lämnat några fysiska ärr, då jag alltid försökt hålla allt hemligt… och gör fortfarande.. på gott och på ont..

Iaf så förra gången jag kom dit hade det gått 3veckor i mellan besöken, varav 2 av dem veckorna var fyllda med panikångestattacker varje kväll och natt, grät mig till sömns för att jag var rädd för att sova.. satt ofta och bara stirrade in i väggen för att inte paniken skulle bli ännu större.

Berättade detta för psykologen, han frågade om jag hade skadat mig själv under tiden, vilket jag inte har. Hans svar på det hela var att "ja men det är ju bra, då behöver du inte komma hit igen fråns om 2månader" så ser vi hur det har gått då.
Han brydde sig överhuvudtaget inte om att jag är livrädd för att somna och att jag har panikångest.. för det beror bara på att jag inte gör någonting på dagarna enligt honom.

Men försöker göra så mkt som möjligt, försöker söka nya jobb, men vågar inte, för är allt för rädd för att misslyckas, få ett nej, men samtidigt jätterädd för att få ett ja, för det känns inte som om jag klarar av att jobba just nu. Vågar inte jobba.. varför vet jag inte, men troligtvis även där för att jag är för rädd för att misslyckas, träffa nya människor osv osv..

I vilket fall… det finns ingen motivation till att göra någonting, är bara grymt rädd och osäker på mig själv, trött på panikångesten, vill kunna sova, orkar inte ta hand om mig själv, illern eller lägenheten, känner mig äcklad av de som försöker ge mig närhet, orkar inte träffa folk.. och orkar inte leva ett sånt här liv längre..

Var bara tvungen att få skriva av mig lite iaf.. finns 100miljoner andra tankar som ligger och snurrar runt..

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Annons:
Tavar
10/8/09, 3:46 AM
#1

Ring och säg att du behöver en tid tidigare, att ditt liv håller på att gå i kras och du behöver hjälp.

Ibland måste man säga de orden man ofta vill smyga in lite fint i slingriga meningar. Många känner sig svaga när de gör det men jag ser det som en enormt stark prestation. Du ska inte hehöva må dåligt för att en främmande gubbe inte orkar ta tag i sitt jobb, för det är vad du är i detta fallet, en gubbes jobb. Vill inte han ta tag i det, be om någon annan och beskriv vad för person du vill träffa.

Att skada sig är inte problemet, det är problemets resultat.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

HannaM
10/8/09, 4:21 PM
#2

Usch.. känner igen när allt fokus hamnar på självskadebeteende.. Jag har haft perioder när det varit det ENDA samtalskontakterna varit intresserade av. Skadar jag mig så är det dumt och gör jag det inte får jag beröm och sen ägnas tiden åt att prata om hur jag ska låta bli att göra det. Visst är det ett problem om någon skadar sig men jag ser det mer som ett symptom och ägnar hellre tid åt att försöka må bättre så jag inte har behov av det än att i all oändlighet disskutera huruvida jag ska virka bordsdukar, bygga lego eller ta en dusch när jag mår dåligt.

Jag förstår inte varför det ibland blir så svårt att lyssna på dom andra problemen man har. Det som är orsaken till att man skadar sig. Ångesten, paniken, rädlsan.

Jag hoppas att du får tag på en annan kontakt som faktiskt kan lyssnap å dig och hjälpa dig med dom problemen som du har. Alla problem inte bara ett.

StickyKitten
10/8/09, 6:46 PM
#3

Kan du skaffa en annan psykolog eller kurator?

Har också träffat en kass psykolog där det kändes som att han struntade lite mina problem så länge det inte var akut.

Men sen träffade jag en kurator i stället som verkligen var guld värd, hon var lätt att prata med och visade lite medmänsklighet också, så man kände aldrig att man kom dit och störde eller att ens problem var för små för att prata om.

Så att byta kanske är en bra idé.

fridaas
10/14/09, 1:29 AM
#4

Känns bara så onödigt med allt.. vet inte om jag orkar ge psykiatrin en chans till.. bara låta det vara, jag klarar mig själv.. för de vill ju ändå inte hjälpa..

Lite panikångest är ju bara en bisak.. iaf om man ska tro hans ord.. orkar inte gå egenom allt igen med någon annan.. men samtidigt känns det som om man kastar pengarna i sjön när man ändå inte får hjälp..

Mår bara dåligt så fort jag tänker på det.. likaså vid alla måsten som finns.. ringa skatteverket, gå till arbetsförmedlingen och få höra hur kass man är som inte söker tillräckligt många jobb, gå till banken.. jag orkar inte.. finns ingen glädje i något.. är bara likgiltig hela tiden eller nedstämd..

Jag vågar inte söka jobb längre, för jag är bara rädd för att jag måste jobba och då misslyckas.. misslyckas ytterligare en gång, som så många andra gånger fast på andra saker.. suck suck suck..

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Tavar
10/14/09, 12:40 PM
#5

Jag tycker du borde skaffa dig en stödperson, alltså någon som kan följa med dig på alla jobbiga saker och stötta dig. Men som sagt, då blir det ett måste till eftersom man måste ringa till komunen och höra hur det ligger till med det hos dom :/

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

xxgerberaxx
11/9/09, 7:07 PM
#6

Hej!

Läste ditt inlägg och det är med blandade kännslor för det är verkligen jätte tråkigt att höra hur du mår och att din psykolog inte vill lyssna på dig! Men samtidigt kan jag känna en liiten lättnad då jag känner igen mig i din berättelse, alltså är jag inte helt ensam aif! Jag har aldrig skadat mig själv som du talar om att du gör, men jag har under hela det här året kännt mig vädligt deprimerad och har kommit in i sådanna här perioder under hela mitt liv från och till. Först i år beslutade jag mig för att göra någonting åt mitt liv då jag inte orkar ha det så här längre. Min ångest och min rädsla för att pröva nya saker, möta nya människor har satt sånna hinder i min vardag att jag idag känner mig så fruktansvärt ensam! Fick träffa en psykolog som gjorde en utredning på mig, hon talade om att jag lider av social fobi och generaliserad ångest men jag vet inte vad jag ska tro. Hur som hellst så menade hon att jag ska gå i KBT. Men kvinnan jag går och pratar med verkar verkligen inte förstå mig över huvud taget. Hon i stort sett bara talar om för mig hur enkelt allt är om man bara gör som hon talar om för mig och säger åt mig att pröva och gör precis som din terapeft, skriver en ny tid 3 veckor fram.

Jag vill inte skriva till dig och bara lasta dig med alla mina bekymmer men av egen erfarenhet vet jag att det ibland kan vara så fruktansvärt skönt att veta att man inte är ensam med en kännsla! Vill du får du jätte gärna skriva till mig om du känner för det!

//Emelie

Annons:
fridaas
11/10/09, 12:16 PM
#7

#6 Jag tror inte vi är ensamma i detta någonstans, utan det finns ännu fler som har/är med om samma saker, tyvärr.
Men skönt iaf att du har vågat och orkar ta tag i ditt mående :)

KBT? Vad är det om man får fråga? Skäms
Jo jag känner igen det där med psykologen, sånt är tråkigt.. när det känns som om de inte tänker efter hur det egentligen är, utan mest säger gör så här för det funkar på andra. Bara för att det funkar på andra så behöver det inte betyda att det funkar för mig och dig.

Du är välkommen till att skriva av dig hur mkt du vill, sånt kan vara bra ibland, ganska ofta, sägs det.

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Upp till toppen
Annons: