03. Allmän psykologi

Inbillningar

2009-09-26 00:17 #0 av: Tavar

Alla inbillar sig säkert saker till och från, att det är någon som går bakom en ute, att det kanske står någon utanför fönstret osv osv. Det jag undrar är, var går gränsen för normal inbillning och när börjar den klassas som sjuklig?

Anmäl
2009-09-26 00:19 #1 av: EmmaG

Spontant känner jag, när de påverkar ens liv.

Anmäl
2009-09-26 00:45 #2 av: Tavar

Var det jag tänkte med men sen kom jag på att man kanske inte själv inser att det påverkar en, tex de som tror att de bor ihop med någon men det finns ingen där. De kanske trivs jättebra med sin "sambo", bara det att ingen förstår någonting när man pratar om den. Då borde väll det påverka andra mer än sig själv?

(Ursäkta mitt svammel, är fast i mina egna tankegångar nu -_-'')

Anmäl
2009-09-26 02:12 #3 av: cirrun

jag har ibland en inbildning att någon förföljer mig samtidigt som jag vet att det kan inte vara sant

troligen är det tecken på att man har velat bli sett av någon och då hittar hjärnan på ett sydd eller försvar i fantasin

det är dessuttom en känsla som jag hafft även när jag var yngre, positivt är att med tiden och åldern minskar dom upplevelserna

Anmäl
2009-09-26 02:42 #4 av: Tavar

#3 Jag inbillar mig en hel del saker, har gjort det i flera år nu, men tycker mer att det är mest på samma nivå hela tiden förutom ibland när det skjuter i luften. Då måste jag kunna se överallt i lägenheten så lamporna är på, alla dörrar öppna och det får absolut inte vara lång duk på bordet O.O Dock är det inte så vanligt att det är så som tur är... Och jag är glad att jag vet att jag inbillar mig, annars skulle detta vara riktigt hemskt -_-''

Anmäl
2009-09-26 10:30 #5 av: flikkan77

Enligt min förra psykolog så var mina inbilningar inte annat än barnsliga fantasier fastän jag både kan känna och höra dem och ville ha hjälp. Så jag vet inte riktigt själv faktiskt.

Anmäl
2009-09-26 13:44 #6 av: LenaR

Flikkan, för att inte kapa Davids Godmorgontråd fortsätter jag här i stället!

Kvinnan du berättar om, går du in på Övernaturligt kommer de att tala om för dej att hon visst finns... Men, har du berättat för någon om kvinnan? Kan det var en biverkning på någon medicin, eller ett nytt symptom?

Jag kommer inte ihåg vad du har för diagnos. Bipolär?

Är det otäckt när hon dyker upp, eller är hon där bara? Vad säger hon?

Låt bli att svara om jag blir för närgången!

 

Nu kanske jag kapar Tavars tråd i stället?

Jag frågar er båda samtidigt, är ni medvetna om att det är inbillning när det händer, eller vet ni det bara i efterskott?

Anmäl
2009-09-26 14:40 #7 av: Tavar

Jag vet att det är inbillning, då jag tvingar mig att tänka så när det börjar bli för mycket. Känns mer kontrollerbart då :/ Men vist är det läskigt när det sätter igång ordentligt

Anmäl
2009-09-26 14:50 #8 av: flikkan77

Lena, jag försökte prata med min psykolog om det. Men hon sa att det bara var barnsliga fantasier och tyckte inte jag skulle nämna det för läkaren, för då skulle jag bli inspärrad på låst avdelning. (Träffar inte denns psykologen längre på grund av hennes ofta konstiga inställningar till saker.)

Min röst, som för övrigt heter Gunilla, har funnits med rätt länge. Hittade henne i en gammal blogg som jag skrev 2003 så hon har funnits i några år.

Hon pratar sällan med helt egna ord men kan få mig att tänka tankar jag inte vill tänka. I julas åt jag en medicin som fick henne att komma fram riktigt tydligt och då planerade jag mord på min familj, djur och mig själv... plus lite annat dumt.

När jag har sömnproblem så kan hon stå och lägga sina iskalla händer i min nacke eller dra mig i håret. Sådana gånger är det svårt att fatta att hon inte finns, jag känner ju henne.

Är bipolär men i sommras när jag var inne så pratade läkarna även om borderline, men jag vet inte riktigt hur det blev...

Har svårt för att gå promenader själv eftersom Gunilla ofta är med då och envisas med att peka ut bra träd som jag skulle kunna hänga mig i. Har jag någon med mig som jag kan prata med så är det lättare att trycka undan henne.

Hon kan även ge mig ångest genom att stoppa in sina händer genom min rygg och in i magen och sen krama åt om vad hon nu får tag på. Det är riktigt jobbigt när hon gör sånt och då är det också svårt att neka till att hon finns.

Det är rätt invecklat! Pratade lite om henne med min läkare i våras men minns inte riktigt vad hon sa om det. Har en överläkare till läkae och sådana får man visst bara träffa en gång om året. Och det är lite jobbigt ibland.

Anmäl
2009-09-26 15:03 #9 av: LenaR

Flikkan, egentligen borde jag väl inte säga något alls, för det låter allvarligt. Om din gamla psykolog inte kunde ta dej på allvar, hitta en ny! Din man kanske kan hjälpa dej att få en ny kontakt?

 

Men naturligtvis säger jag något ändå... Oskyldig

Om jag tänker på Gunilla som en bit av dit undermedvetna - som en återkommande dröm ungefär - så tror jag att du vill dej själv något. Återupprepade drömmar brukar fungera så, det är något man ska göra som man inte riktigt förstår, och så upprepas samma mönster tills man fattar.

Jag tror verkligen inte att det handlar om självmord. Så fungerar knappast det undermedvetna. Men det kan handla om symbolisk död, Gunilla kanske tycker att det finns någon bit av dej som du gott kan vara av med?

Eller tvärtom, att det finns en bit av dej som är död, och borde återupplivas?

Jag bara gissar. Jag tycker fortfarande att du borde leta rätt på någon klok människa som kan hjälpa dej med kvinnan.

 

Är jag ute och cyklar?

Anmäl
2009-09-26 15:11 #10 av: flikkan77

Finns tyvärr inga fler psykologer här... och detta var den tredje jag avverkade. Testade två där jag bodde innan och det fungerade inte heller. Är kanske fel person för terapi.

Vet inte riktigt vad Gunilla står för, har blivit lite förvirrad av henne de senaste året. Före dess kunde hon vara mer stödjande men nu är hon mest ute efter att förstöra.

Tror inte du är helt ute och cyklar, men det är svåra frågor. Glad

Anmäl
2009-09-26 15:14 #11 av: AnneN

Jag skulle nog säga att inbillningarna blir sjukliga om de direkt eller indirekt skapar problem för en själv och/eller omgivningen

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2009-09-26 15:22 #12 av: LenaR

Ska jag var helt uppriktig så har jag inget större förtroende för psykvården. Många verkar utbilda sej i ett försök att bota sej själva. Och då gäller det ju att de lyckas med läka sej själva innan de själva ska bota andra! Så jag blir inte förvånad av dina erfarenheter.

Jag bara säger en gång till, Flikkan, jag tror inte hon vill att du ska ta livet av dej.

Men om hon var mer stödjande förut, så kanske hon har tröttnat och försöker med mer drastiska metoder nu?

Jag tänker alltså på Gunilla som en bit av ditt undermedvetna. Om du vill bli av med henne måste du kanske ta reda på vad hon vill.

Det verkar finnas en del kloka människor här på forumet också, så det kanske är någon här som kan hjälpa dej att lista ut vad det är du vill dej!

Jag tror (obs, tror!) du får förbereda dej på en stor förändring. Spännande va? Skrattande

Nu loggar jag ut och går till jobbet. På en lördag?? Ja, det är leran som bestämmer dagordningen i mitt liv. Bara att finna sej i.... Glad

Anmäl
2009-09-26 15:33 #13 av: flikkan77

Lena: Just nu tror jag inte Gunilla skulle få mig att ta livet av mig, det jobbiga kommer när jag börjar må dåligt också. Nu har jag mått bra sedan i juni och då har hon inte riktigt lika mycket att säga till om. Hon är faktiskt inte med lika mycket heller.

Kanske måste jag ta reda på vad hon vill, vet inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att göra det. Hon är svår att ha att göra med... Men visst skulle de vara spännande och kanske skulle hon även kunna lämna mg ifred sen.

Hoppas du får en bra dag på jobbet! Ibland behöver man jobba lite på lördagar med, om man som du har en lera som kallar.

 

Anmäl
2009-09-26 15:48 #14 av: Tavar

#11 Måste nog vara det Obestämd fast vad jag märkt är det ingen som tror på en när man berättar om det... Det enda svaret man får är att man hittat på allt, vilket ju är det man har och det är det som är problemet. Man har ingen kontroll över inbillningarna

Anmäl
2009-09-26 15:52 #15 av: flikkan77

#14 Precis så är det! Man har ingen kontroll över inbillningarna. Jag kan inte bestämma när Gunilla ska komma och inte, det liksom bara händer. Hade jag kunnat bestämma hade det inte varit något problem.

Har också haft svårt att få folk att tro på mig, och det känns så nedvärderande när man äntligen vågar berätta om det omk ingen tror på det.

 

Anmäl
2009-09-26 15:56 #16 av: Tavar

#15 Vet hur det är.. Är inte många av mina bekanta som känner till mina inbillningar och många har skrattat och trott att jag skämtar när jag berättar... :/ När jag tala om för min psykolog bara titta hon på mig med en konstig blick och bytte samtalsämne

Anmäl
2009-09-26 16:00 #17 av: flikkan77

#16 Dröjde faktiskt flera år innan jag våga säga något till min man, men han tog det bra tcok och lov. Ingen av mina kompisar vet något, vågar helt enkelt inte att berätta.

Psykologer kanske inte är utbildade i inbillningar... min avfärdade det bara som fantasi men ville inte prata om det.

Anmäl
2009-09-26 16:47 #18 av: Tavar

#17 De har berättat för två killar om detta, en tyckte bara jag var jobbig och ville inte veta av det då jag tex inte vågade gå på toa själv mitt i natten utan han var tvungen att stå utanför och vänta. Den andra som tror på spöken tycker jag är larvig och överdriver "då de inte kan skada mig på riktigt" eftersom han tror det är spöken jag ser.

Anmäl
2009-09-26 17:51 #19 av: flikkan77

#18 Båda de reaktionerna låter ju jobbiga.

Ser du människor eller vad ser du för nått? (Du behöver inte svara om det blir jobbigt.)

Anmäl
2009-09-26 20:08 #20 av: Tavar

#19 Jag ser typ.. människor.. men döda människor och ibland är de så nära att jag kan känna dom andas på mig eller ta på mig

Anmäl
2009-09-26 20:18 #21 av: flikkan77

#20 Usch, det är otäckt när man känner att de tar på en. Förstår inte riktigt hur i hela världen hjärnan kan lura en så. Det är ju så verkligt.

Är det sådana du känner eller bara allmänt döda människor?

Anmäl
2009-09-26 20:38 #22 av: Tavar

#21 Bara allmänt, men har två som syns oftare än de andra då det är olika "personer" på olika platser (förutom de två som kan följa med lite överallt). Därför en del tror att det faktiskt är riktiga spöken men jag tror inte på det. Det känns som om hela kroppen bara skriker "Nej, det är inga j*vla spöken lyssna någon gång" när folk säger så

Anmäl
2009-09-26 21:55 #23 av: flikkan77

#22 Jag har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna vara ett spöke jag ser... och jag är rätt säker på att det inte är ett spöke också. Vet inte hur jag kan vara det men nä, hon är inget spöke.

Låter lite jobbigt att se många personer, tycker att jag har nog med min enda.

Anmäl
2009-09-26 22:32 #24 av: Tavar

#23 Det kanske bara är en sån sak som helt enkelt vet, precis som att kan känna att en pusselbit ligger fel även om det inte ser så ut.

Det enda positiva jag kan komma på med flera personer är att man slipper bygga upp någon typ av "relation", vilket jag är glad över då mina värkligen skrämmer mig till och från

Anmäl
2009-09-26 22:38 #25 av: flikkan77

#24 Min Gunilla kan också skrämma mig ibland. Hon har en förmåga att dyka upp i en spegel och se ut som en vit hårig häxa ur någon skräckfilm. Sen ibland ser hon ut som en vanlig tjej, lite yngre än mig, men det blir jag sällan skrämd av.

Ser henne bara i speglar och alltid bakom min högra axel. Särskilt jobbigt är det när jag kör bil och bara ser henne i backspegeln.

Anmäl
2009-09-26 22:44 #26 av: Tavar

#25 Lyckligtvis ser jag inte så, utan jag kan "se" om de är i rummet bredvid även om det är en vägg emellan. Jag får en bild i huvudet och då vet jag att dom är där och jag vet vart i rummet dom är och vad dom gör. Det närmaste jag kommit att verkligen se dom är i ögonvrån och en gång när jag såg en i mitt ex trappa, då satt det en liten pojke där och bara stirrade mellan plankorna även fast jag såg rakt på den

Anmäl
2009-09-27 11:00 #27 av: flikkan77

#26 Lite "kul" att du kan se in i andra rum utan att vara där. Men det låter lite otäckt också.

Anmäl
2009-09-27 13:24 #28 av: LenaR

#13 Jag hade en bra dag, tack Flikkan! Glad

Hur ska du få veta vad hon vill - fråga henne?

Fungerar inte för dej Tavar, om du ser olika människor hela tiden.

Anmäl
2009-09-27 13:41 #29 av: flikkan77

#28 Det går faktiskt inte att fråga henne, hon lyssnar inte på direkt prat. Jag kan liksom inte kommunicera med henne på det sätt hon kommunicerar med mig, genom tankar och beröring.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.