*vet*
Jo, livet är surt. Det räcker inte att man inte är som andra.... Man ska vara olyckligt kär också. Jo då, jag har varit där. Dennis hette han. Jag blev kär när jag precis hade börjat i 7:an och glömde honom inte förrän han hade... hmm... Ärligt talat vet jag vart han bor och jobbar med idag...
Jag är ablolut inte kär i honom idag. De känslorna släppte helt någongång då han hade gått ut gymnasiet.
Jag vet inte. Numera kan han nog vara som idol för mig, en förebild. Han hade/har nämligen det livet jag aldrig kommer att få. Jag gick teknisk och läste tyska på gymnasiet bara för att han gjorde det. Det är nog hans förtjänst att jag överhuvudtaget gick till skolan i 7-9 samt 1 ring-2 ring. Sedan slutade han då han var ett år äldre än mig och mina betyg plus närvaron dalade. Jag var en mycket sårbar och vilsen själ och är det fortfarande.
Jag slutade aldrig hoppas att det skulle bli han och jag och jag blev givetvis sotis på de tjejer som var tillsammans med honom.
Jag tror att jag började tänka elaka tankar om honom för att försöka glömma honom.
Vet inte om min text är så mycket stöd. Ville bara att du ska veta att du inte är ensam om att tycka så. Och så tänker säkert du, som har sett foton på mig, att hur fan kan du sitta här och prata om att vara olyckligt kär. Men du, du skulle ha sett vilka fula tänder jag hade under min uppväxt (från klass 1 till 1 ring) Jag hade så fula tänder så ingen ville vara kompis med mig. Det du!
Jag slår vad om att du inte på något sätt är äcklig. Vad får dig att tycka det?
*kram* ^^