Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Känner mig så ensam =(

2009-09-21 22:38 #0 av: pernillaa

Hej

Jag har en förmåga att förlora kompisar för att jag periodvis inte orkar med den sociala biten. Så det slutar alltid med att jag sitter där ensam och tycker synd om mig själv hela tiden för att ingen annan gör det. Det sker automatiskt bara.

Eller så kanske det inte riktigt handlar om att jag tycker synd om mig själv, jag känner mig nog bara väldigt ensam, kom jag på nu när jag tänkte efter.

Jag har en stor familj, 3 syskon har jag. Vi har en väldigt fin sammanhållning i vår familj men alla bor på andra orter, dock inte så många mil men det blir långt när man ingen bil har.

De kompisar jag hade i skolan har gått sin egen väg och hittat nya kompisar som inte har barn(de är yngre än mig) och som vill festa. Det är två systrar som bara bor två hus bort som stod mig väldigt nära förrut men dom har som sagt hittat nya kompisar och när vi börjar planera att göra något så blir det alltid så att det faller bort för att dom inte hör av sig i tid.

Jag har en underbar pojkvän som bor några hus bort som jag kan vara med men sen mitt förra förhållande har jag en liten egen parasit-stämpel på mig, som mitt ex tutade i mig så jag är väldigt rädd att be om sällskap. Känner mig alltid i vägen så när vi är med varandra letar jag hela tiden tecken på att han kanske vill vara ifred och så. Så jag kan inte riktigt njuta av det om jag själv bett att få komma. Det är en annan sak om jag blev tillfrågad.

Och då p.g.a. spökerier hemma hos mig så vill inte pojkvännen vara här mer än nödvändigt för att han är rädd. Hur som helst skulle han aldrig kunna sova här eftersom jag inte har någon säng, sover på en madrass på golvet och han har whip-lash oh mycket ryggproblem. Och sen är han för lång så fötterna skulla sticka ut.

Han har katt så när jag har pojken som då har astma och kan reagera på katt, så kan jag inte komma till honom och eftersom han inte helst vill vara här så blir jag liksom utanför när jag har pojken varannan vecka.

Jag känner mig så utanför och ensam. men jag har inte ork att söka nya kompisar då jag är utbränd och eftersom jag inte går i skolan eller jobbar eller så eftersom jag är sjukskriven så kommer jag aldrig ut bland folk av någon naturlig anledning. Har liksom ingen plats i samhället. Och inte har jag pengar att börja med någon hobby, typ dansa som jag skulle vilja, där träffar man ju också folk.

Och sen har jag en identitetskris nu som jag har haft ett tag, i princip sen jag lämnade min sons pappa och fick börja tänka själv, så alla känns så avlägsna eftersom dom har andra intressen och så.

Liksom, vem ringer man för att småprata som inte är ens pojkvän då?

Nä jag känner mig bara så ensam och utanför. Har så dåligt självförtreonde också i grund och botten. kanske är det mitt dåliga självförtroende som lyser igenom mest i min personlighet och det jag har fått med mig sen alla kriser.

Ville bara berätta om min ensamhet.

kram

(fattar inte hur det alltid blir så mycket text när jag skriver)

 

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-09-21 22:44 #1 av: Aviendha

*en stor varm kram*

Jo, ensamhet brukar kunna smyga sig på, jag har dock sådan enorm tur att jag inte måste ha kontinuelig kontakt med mina vänner, det är som om det vore igår när vi väl hörs även om det gått en vecka eller tre månader. Tyvärr är det så himla långt emellan.

Sen går jag ju i skolan, så min sociala bit blir ju ganska tillfredställd där. Utan pengar är det svårt, men det kan inte finnas några gratisarrangemang i närheten?

Jag har få råd att ge, mina 4 närmaste har jag endera haft sen barnsben, sen skolan eller snubblat över av en slump. Jag tror inte att du skulle ha problem att få vänner om du bara fick tillfälle, du är en så levande person, och du är en utmärkt lyssnare med vettiga tankar och åsikter och du är trevlig. Men det var ju bara det där med möjligheter, och där har jag tyvärr inga bra tips som inte involverar ex nya hobbys, träning eller studiecirklar..

Anmäl
2009-09-21 22:53 #2 av: flikkan77

Har också problem med vänner. Efter att jag var riktigt dålig och inlagd i två månader hade jag bara två vänner kvar och sen vi flyttade så bor de ca 20 mil bort, åt vart sitt håll.

Vet inte alls hur jag ska skaffa nya/fler vänner. Orkar inte gå någon kurs och träna fungerar inte heller, har knappt energi till mina få hundpromenader.

Och hur skulle man behålla en ny vän när kommer i de där svackorna och inte orkar vara social på några månader? Mina gamla kompisar ger sig inte utan ringer ändå men det kan man inte be en ny vän göra...

Känns lite hopplöst...

Anmäl
2009-09-21 22:58 #3 av: Bergspuman

Min tanke när jag läser det du skriver, är att när man vill bryta bristen på vänner, och dessutom har en del bagage som du har, ska man nog inte dra igång i stor skala, utan försöka smyga in förändringarna.  Om du har svårt att orka med det sociala, behöver du få göra det ganska mycket på dina villkor.

Men, kan det vara något att kanske gå med i någon slags föräldraförening? Öppna förskolan? Gissar att du behöver sammanhang där du kan känna dig någorlunda trygg. Det kan även finnas cirklar för daglediga, som ordnas via diakonistiftelser eller kanske sjukhuset. Ja det var några tips, vet inte om det kan funka, men sänder en stor och tröstande kram!

 

Anmäl
2009-09-21 23:57 #4 av: Raderad

Usch, ensamheten är hos mig hela tiden :/
Mina gamla klass "kamrater" bara skrattar åt mig (åt mig, inte med) och mina vänner finns sällan hos mig...
Detta har varat så många år så jag har liksom bara börjat se det som "naturigt" då ingen är särskilt intresserad av att föra något samtal med mig... och om jag frågar om vi kan träffas någon dag, hittar de på något som de (inte) ska göra eller ger mig ett ytterst tveksamt "ja", så jag har liksom gett upp med den delen...
Ja, suck orkar inte med särskitl mycket... :/

*Stor Kram till dig, pernillaa*

Anmäl
2009-09-21 23:59 #5 av: kerstinjo

Du är inte utanför och du är inte ensam, Pernilla. Låt inte ditt dåliga självförtroende få dig under isen.

Jag har läst massor av inlägg du har gjort här och jag tycker att du är en otroligt klok människa.

Hade alla den självinsikt, som du har så tror jag att världen skulle kunna se ljusare ut. Ta till dig lite själv om allt det kloka du skriver!

*kramar om*

Anmäl
2009-09-22 13:55 #6 av: AngelStatue

Jag känner delvis igen mig själv i vad du skriver. När jag blev sjuk drog jag mig undan och kapade själv kontakten med många (alla utom en) mina vänner. Min bästa vän bor på andra sidan landet så vi ses inte så ofta och det blir inte att vi hörs på sama sätt som förut heller. Har två personer på orten jag ibland umgås med men som du beskriver är jag orolig för att vara en igel och därför drar jag mig undan i perioder fastän jag mer än gärna skulle vija ha sällskap.

Efter vad jag läst av dina inlägg här på sajten så framstår du för mig som en väldigt insiktsfull och godhjärtad människa, och jag hoppas att fler får se den sidan av dig, för en person med de karaktärsdragen är ofta omtyckt, vare sig den förstår det eller ej. Jag har inga bra råd att ge dig annat än att kanske hitta en förening med en inriktning du är intresserad av och kanske bli aktiv där.

Anmäl
2009-09-22 14:28 #7 av: pernillaa

Nu orkar jag inte svara till var och en som har skrivit så jag skriver bara tack så hemskt mycket för alla fina ord och alla goda råd!

Jag har egentligen inte problem med att hitta vänner när jag väl är bland folk. Är rätt blyg men inte så pass att jag inte går att prata med. Har ibland svårt att hitta saker att prata om just för att jag varit avskärmad från omvärlden mer eller mindre hela mitt liv för att jag har haft så mycket med mig själv och som nu väljer jag bort media i mångt och mycket för att jag inte kan värja mig mot all skit som berättas om som händer i världen. Så jag är inte insatt i politik, kan ingenting om historia, vet inte någonting om nyheterna eller sporten eller så. Så de jag blir kompis med är de som precis som jag gått livets hårda skola, alltså trasiga människor. Så jag har genom livet haft ett antal väldigt nära vänner, men som lätt försvinner då dom inte orkar ligga på när jag sjunker undan och dom själva sjunker ju undan och gömmer sig ibland när dom mår dåligt. Så det är rätt dömt att misslyckas.

Jag har försökt umgås med folk i min ålder som har barn, alltså jämlika men det orkar jag inte. Jag känner mig så himla underlägsen och värdelös så jag blir så nervös med dom. Då är jag inte mi själv längre och det är också dömt att misslyckas. Men dessa yngre som bara vill festa som jag känner mig bekväm med, dom vill ju som sagt bara festa, och det vill inte jag. Nu har jag gått med på att ha en förfest här i helgen. de här systrarna som bor bara något hus bort som jag stått väldigt nära förrut, ska tillsammans med en massa klasskompisar iväg och festa på hotellet här och vill förfesta någonstans. Jag vet att det bara kommer bli en kväll av kalabalik, saker som går sönder hemma, och sen ser jag dom aldrig mer. Men det är ändå en kvälls socialt liv, någon som vill komma hem till mig och se hur det ser ut här och säga att det är fint. Någon som vill titta på mina akvarier och åtminstone låtsas tycka om mig. Jag skiter i att det bara är för att dom vill ha någonstans att leva rövare på, jag vill ha en kvälls socialt umgänge så varför inte liksom?!

Jag gör så fint hemma och fixar men sen är det ingen som är här och ser hur fint det är. Sonen som är 3 år bryr sig inte speciellt mycket. Ja fiskarna tycker han ju om och leksakerna men mina tavlor och hur jag har det möblerat och hur jag har gjort iordning i akvarierna bryr han sig ju inte om. Jag behöver bekräftelse, känner det så tydligt. Jag behöver uppmärksamhet. Kanske någon tycker att det är egoistiskt men man vet inte hur mycket det sociala betyder för en förrän man förlorar det. Många tar det förgivet, dom som går i skolan som har alla sina klasskompisar och dom som jobbar som har sina arbetskamrater förstår kanske inte riktigt hur mycket man får ut av de där halv-äkta relationerna man har till varandra. Hur ytliga dom än är så blir man ändå sedd och bekräftad på nåt plan.

Önskar att det fanns någon där ute som kunde kliva in här och lyfta upp mig när jag inte orkar. Pojkvännen bor ju nära och är snäll och så men kanske lite för mesig för att ringa och lyfta mig i nackskinnet när jag mår dåligt. Han är också en trasig själ. Ja det här får väl ett slut det också någon gång.

Ska snart få gå med i en behandlningsgrupp i ASTA-teamet där jag får träffa folk i olika åldrar som har varit utsatta för sexuella övergrepp av något slag. Det kommer ge mycket men jag känner på mig att det inte kommer att bjuda in till någon hållbar kontakt med någon av dom ändå. Vi är i ett så knepigt skede i livet allihopa.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-09-22 16:12 #8 av: Katarina

#4 Raderad; Ge inte upp i den bemärkelsen att du på något vis tror att du är mindre värdefull-för du är jättevärdefull!
Så småningom ändras sammansättningar, intressen och attityder i grupperingarna. Kanske inte förrän ni byter skola, i värsta fall. Eller så kanske det kommer in nya elever i klassen? Vet inte hur gammal du är?

Du kanske kan byta skola? Hitta nät-vänner? Min dotter hade en nära nätvän i två år, och när de sen träffades klickade det till. Nu har de varit tillsammans i två år. Hon var 14 när de träffades IRL.

Anmäl
2009-09-22 16:14 #9 av: kerstinjo

#7

Återigen får jag säga, Pernilla, att jag tycker att du är en beundransvärd tjej. Och modig!

Du får gärna PM:a mig, så ska jag förklara.Glad

Anmäl
2009-09-22 18:57 #10 av: Raderad

#8 Jag har precis bytat skola, då vi har börjat 7:an nu, och därför har de ju "följt" med mig, de har aldrig varit särskilt snälla mot mig, men nu är de som värst...
Vill inte dra in mina situationer i pernillas inlägg så jag säger "Lycka till", till pernilla och "Tack till dig Katarina" :-)

Anmäl
2009-09-22 19:57 #11 av: David

#10. Du kanske vill starta en egen tråd?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-09-22 20:02 #12 av: Raderad

#11 Funderar på det Obestämd

Anmäl
2009-09-23 21:28 #13 av: pernillaa

#12: Tycker att du borde skapa en egen tråd. Absolut inte av den anledningen att jag inte vill att du diskuterar din situation här i "min" tråd. För så är det verkligen inte. Diskutera hurmycket du vill här. Tänker snarare att det är bra att folk kan koncentrera sig på dig. =)

Jag är ledsen att jag är så ego och bara prata om mig själv här men har så lite ork över för andra just nu, hoppas att du förstår.

Jag hoppas att allt löser sig för dig på det bästa sättet. Ensamhet är jobbigt, särskilt när det inte bara handlar om ensamhet utan också mobbing. Ta hand om dig och tänk på att vad folk än gör och säger så är det bara för att dom har en vrickad syn av samhället där dom tror att det måste handla om lite "att äta eller att ätas". Men det behöver inte vara så. "Vuxna" sysslar också med mobbing men det är inte på samma sätt som när ungdomar och barn mobbar varandra. Det beror inte på dig, annat än att du är en av dom där snälla och det kommer du att ta dig mycket längre på än vad de där elaka ena kommer att göra med sitt negativa sätt. Folk kommer tillslut se dig för den du är. Jag har varit i(vad det låter som) samma sitts som du är i nu. Jag har inga vänner men det är för att jag inte orkar i dagsläget. Men när jag väl får vänner så är det riktiga vänner, inte bara en massa ytliga som tycker jag är häftig eller som bara umgås med mig för att dom är rädd för mig. Samma sak kommer säkert att gälla för dig. Det är bättre med kvalitet än med kvantitet tycker jag.

Oj, hoppas att jag inte sitter och yrar här nu...

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.