04. Personliga berättelser

Fjantig och ego....

2009-09-03 14:09 #0 av: pernillaa

Jag är egentligen inte en speciellt egoistisk människa i grunden. Bryr mig mer om andra än mig själv vanligtvis.

Men nu har jag väntat på att få hjälp med kroppen och mitt psyke så länge och det tääääär att se alla andra få den hjälp dom behöver efter att ha bett om hjälpen en gång och jag själv får jaga och jaga och sen bara få tomma löften.

Jag är så arg!!!!!

Jag vill börja svälta mig igen och skära mig och kanske iscensätta ett mindre allvarligt självmordsförsök bara för att någon enda djävel ska reagera! Jag kommer inte göra det men vill bra gärna.

Förbannat vad svårt det ska vara! Är så less nu, VARFÖR TAR INGEN MIG PÅ ALLVAR?!

Ingen här på forumet kan väl säga någonting eller göra något för att hjälpa mig. Någon gång kommer jag väl få hjälp men jag orkar inte jaga folk nå mer. Jag orkar inte. Jag är så djävla less! Varför får andra hjälp men inte jag? Vad är det för fel på mig då ingen vill hjälpa mig? Jag förstår inte vad jag gör för fel.

Kanske gör jag inget fel. Men det känns ändå förtäääskigt att jag är den enda bland alla jag känner som måste jaga folk för att få hjälp. Alla andra överöses med förslag och alternativ på olika typer av hjälp och själv måste man söka upp folks chefer för att det ska hända något. JAG ORKAR INTE!

Åh vad jag är förbannad! Djävla orättvisa!

Fan vad jag är ego nu. Är så himla fjantig. Min pojkvän berättade idag att han kanske skulle få ta insulinsprutor för att balansera upp någonting i kroppen, tillväxthormon eller nåt. Han HAR ju något fel som han kan visa upp. Jag vill också ha något synligt fel. Dom hittar ju någonting som dom kan åtgärda men på mig finns inga fel alls som syns på några prover. Jag har bara djävligt ont och feber fast tempen inte är tillräckligt hög och andra problem som jag inte har några bevis för. 

Jag hatar psykiska besvär för ingen kan se dom. Jag kan inte bevisa att det är så.

Jag vill också ha något fel. Dumt nog önskar jag ibland att jag blev sjuk, så att man fick en anledning att må dåligt och ett bevis för att det faktiskt är så. Förbannat vad less jag är nu. TVÅ OCH ETT HALVT ÅR har jag väntat på en utredning och andra behöver bara vänta 4 månader. Inbillar mig ofta att det är något personligt mot mig. Som om jag straffas för något jag gjort i mitt förra liv. Helvete vilka ego tankar.

Jag avskyr allt jag är idag. Avskyr allt jag har, allt jag gör, allt jag tänker och känner.

Är bara så förbaskat less.

Nu kommer min sajt Spökbilder krascha som det verkar för jag orkar inte göra något åt det. Det känns att utbrändheten tar ut sin rätt hos mig. Är helt förstörd. Orkar ingenting. Min syrra är också utbränd och har problem med sköldkörteln och kraschade nu och kunde inte gå helt plötsligt. På henne syns det ju i alla fall när hon kraschar. Jag går omkring och mår bara dåligt allmänt och har feber som jag inte ens kan bevisa. Vadå hypokondriker-varning?! Haha.

Nä nu måste jag sluta lufta och bita ihop och göra lunch åt pojken min och mig.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-09-03 22:14 #1 av: isa

Jag känner inte dig så mycket, men jag tycker du verkar vara en fin och stark människa som orkar leva vidare, och kämpar på med att ta hand om dig själv och din lille son.Du kämpar på , trots allt det hemska du har varit med om. Du ger inte upp - det är en mycket fin och bra egenskap. För mig tog det flera år innan jag blev betrodd med att jag behövde få komma till en psykolog. Jag får också kämpa med det fysiska då jag har en kvinnosjukdom som inte ens läkarna vet särskilt mycket om - hur ska jag då veta? Med detta vill jag säga , att du inte är ensam. Även om det kanske är en klen tröst, så kan det ändå vara skönt att det finns personer med liknande situationer som din.

Många stöttekramar från isa.

Anmäl
2009-09-04 15:11 #2 av: Aviendha

Jadu, jag förstår helt din ilska och frustration. Vet inte hur många gångerjag själv funderat på att knata in och spela ett psykbryt, för när jag lugnt och sansat säger "jag mår inte bra" så får jag ju bara höra att jag ska äta, motionera och sova. JAG VET! Om inte för allmänt vett så utbildar jag mig till biolog, så jag vet. Men grejen är ju den att jag mår dåligt så jag inte KAN. Men eftersom jag är så lugn och sansad och har ett glatt yttre (vilket jag förklarat att jag inte kan släppa på) så är jag ju inte så dålig.

Skickar en stor, varm kram!

Anmäl
2009-09-04 16:48 #3 av: isa

#2 Känner igen mig själv mycket i det du skriver.Jag ser också nästan alltid glad ut, fast jag inte är det innerst inne. Det är ingen mask utan jag har ett glatt yttre helt naturligt. Det har jag ofta emot mig, tycker de inom "det psykologiska" borde förstå bättre, att vi kan känna oss annorlunda inuti än vad det yttre anspelar på.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.