Det där är en viktig fråga. Jag har svårt att se att det finns många människor som anser att otrohet är OKEJ. Normen är att man ska vara sexuellt och känslomässigt trogen den man är i en relation med.

Men just jag är inte Guds bästa barn och ska nog inte yttra mig här…

Men det utspelades en ömsesidig otrohetshistoria hos ett par av mina närmaste vänner som berörde mig väldigt illa. Kvinnan i paret pluggade på annan ort under en period. Det var väl inte så bra mellan henne o hennes man redan innan.

På den nya orten hade hon ett förhållande med en annan kille. Men så fick hon reda på att hennes man, där hemma, hade ett förhållande med en kvinna i samma trapp. Hon tog det oerhört hårt. Minns det som idag, hon ringde till mig o var helt uppgiven, hon grät så att jag knappt kunde höra vad hon sa. Hon bröt ihop totalt.

Hon satt ju 70 mil ifrån mig, jag kunde omöjligen finnas där fysiskt för henne så jag fick uppmuntra henne att åka hem till en kursare jag visste stod henne ganska nära, be den kursaren skjutsa henne till psykakuten och få lugnande o bli sjukskriven, sedan boka en resa hem fort som fan.

När hon skulle åka hem, blev hon orolig igen. Hon ville ju inte hem till lägenheten o mannen. Hon oroade sig för vad hennes föräldrar skulle säga, de var avogt inställda till skilsmässor. Jag försökte intala henne att de självklart skulle hämta henne på flygplatsen och hjälpa henne på det sättet, sen om de hade åsikter om det som hade hänt, det skulle hon försöka sila ut genom andra örat. Men hon fick lov att lita på att de som hennes föräldrar skulle hjälpa henne.

Sedan följde jag med henne till lägenheten när hon skulle hämta en del saker. Har aldrig sett henne sådan. Hon är en varm och känslomässigt öppen kvinna med ett levande ansikte. Men nu var hon som en stålhård robot, med kalla ögon och ingen mimik. Det var ruggigt att se.

Slutet blev trots allt gott. De tog till sist kontakt med varandra, kom överens om att gå i parterapi och lyckades reda ut det hela. Kanske hade det inte kunnat sluta så bra, om det inte var fråga om ömsesidig otrohet - de hamnade på samma "nivå" då liksom. Efter det fick de två barn och har just firat 20-årig bröllopsdag.

Men jag tror att om ENA parten har bedragit på ett sånt här sätt, då är det ofta dödsstöten för förhållandet.

Ja, jag har upplevt otrohet, iofs var det i slutet av vårt förhållande redan innan men jag mådde otroligt dåligt under den tiden med.

Det jag kände var nog förtvivlan, ilska och ångest så starkt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det slog slint för mig totalt. Jag brukar inte bli mycket mer än irriterad, arg blir jag sällan och då brukar jag smälla någon dörr eller så. Men jag har aldrig i mitt liv vart så förtvivlat förbannad som jag var då, jag skulle nog sätta det som en 9 på skalan. Jag skäms idag över vad jag gjorde då, även om jag nu i efterhand av exet fått höra att han själv tyckte sig förtjäna det jag gjorde.

Jag var helt beroende av honom då, hela min värld hade bokstavligt talat rasat. Och det var nästan dödsstöten för mig. Jag tappade så mycket i vikt att jag fick liggsår när jag sov och då behövde ett duntäcke att ligga på och fick rulla runt konstant. Att sitta på en stol utan stoppning gjorde brutalt ont. Jeansen som tidigare vart heltighta satt som baggy och jag var tvungen att ha skärp för att de inte skulle falla av.

Får man fråga vad det var du gjorde som han ansåg sig förtjäna?

Tja. Förutom lite skrik så gick det över till ett kallt raseri och jag minns inte mycket mer än att jag bet honom i halsen så han blödde. Inget jag är stolt över precis.

Ursäkta mig men… hahaha. Bra gjort tycker jag!

Nä men jag förstår helt och hållet. Känslorna måste ta vägen någonstans och det blev ju riktat mot rätt person. Värre om du gått ut och sparkat undan käppen för en gammal tant på gatan. =)

Ja, det är ju sant

Berättade han det själv eller hur kom det fram?

Jag fick låna hans telefon för att skicka ett sms till min vän för att avboka en träff och just när jag höll på att skriva dök ett sms up från en annan tjej och det var.. låt oss säga flirtigt på gränsen till smaklöst skrivet. Givetvis så frågade jag om det men han menade att hon skickat fel (hon nämnde honom vid namn i smset men men) men jag kollade då igonom inkorgen och nej, hon hade då verkligen inte skickat fel om man säger så. Det värsta var att han försökte förneka det trots att han haft en längre konversation med tjejen där han bekräftade hur mycket han hade njutit av det. Det som gjorde mig rasande var att han vägrade be om ursäkt för det, inte för at jag krävde det men just att han sa "jag tänker inte be dig om ursäkt för det för jag gillade det". Lite mer respekt än så är man värd, även om förhållandet är på upphällningen.

Ja. Hade dom gjort någonting fysiskt?

Jo, de hade sovit ihop, gjort saker som man gör när man är intresserade av varandra och haft sex några gånger.

Usch, blir så fruktansvärt illa till mods när jag hör sånt. Usch usch. Blir så tagen så benen knappt bär mig bara jag tänker på sånt. Känns så jobbigt att det finns sånt här i världen, och inte minst att det har hänt mig själv och att det kan hända igen. =( Orkar inte med sånt här.

Beklagar det du har varit med om. =(

Nej, det är en fruktansvärd tanke egentligen, för den träffar så djupt hos oss. Min värsta mardrömm är att förlora nuvarande, det skulle rubba hela min världsbild och bara tanken gör mig illamående. Är så rädd att bli sviken att jag ibland har svårt att släppa in folk, vilket leder till mer problem än det skyddar egentligen.

Jag har inte råkat ut själv för otrohet, däremot har jag varit den som de varit otrogna med. Inget jag är direkt stolt över men det liksom blev som det blev.