Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2649 ggr
Tixy
2009-08-27 20:15

Svårt att orka.

Allt börjar svikta igen. Och jag vet inte varför.
Helt plötsligt slår mig tanken på att jag är tjock. För det är jag. Det är svårt att hitta kläder som ser bra ut och passar. Så fort jag är utanför lägenheten så får jag någon pik om min vikt.
I hate myself and I want to die.

Först den 3e september kommer jag iväg på informationsmöte om operation. Därefter inskrivning, och sedan ett antal samtal med kirurg, dietist och psykolog.
Men hur blir det sen då?

Jag hatar att inte veta. Att inte förstå. Att behöva vänta på att saker och ting ska hända.
Och varför ska just jag ha alla dessa problem?
Fan. Gråter

Annons:
sayuri
2009-08-27 20:21
#1

Vet inte vad jag ska säga men vill ändå säga något…

Ta hand om dig!

Sen måste jag säga att det är extremt fult av folk att påpeka någons vikt oavsett om man är för smal eller inte enligt dem… man duger aldrig som man är enligt andra. Det är tur att iFokus finns så man kan duga även om man inte ser ut som alla andra tycker att man ska. Mår själv dåligt av folks pikar och hoppas bara att de kan låta mig göra som jag vill med min kropp…varför kan de inte bara låta folk vara så de kan få må bra med sig själv. :/

[Jeremina]
2009-08-27 20:22
#2

Du ska se att har du kommit så långt ang operation och vill det så se framåt och håll hoppet uppe….så ordnar det sig nog!

Zaphix
2009-08-27 22:07
#3

0: Känner igen det där!

Jag är också tjock. Känner mig alltid äcklig och vidrig. Känns som folk stirrar på mig så fort jag går utanför ytterdörren, därför stannar jag oftast hemma.
Har dock inga problem att hitta kläder som passar, men jag ser ful ut i alla kläder. Så kan ändå inte köpa några.

Folk pikar inte mig, men de kommenterar gärna hur mycket fett det finns i mat och hur mycket kalorier det finns i allt man äter.
Föräldrarna är värst, pappa har nog nån ätstörning och bantar jämt och påpekar för mamma att hon måste äta mindre och träna mer. Skryter även alltid över hur duktig mamma varit som varit ute och sprungit och sånt.
Och själv sitter jag där fet, äcklig och lat och trycker i mig middagen. Usch.

Spyr ofta upp all mat jag äter, lättast så.

Oj, skulle egentlöigen skriva peppande åt dig, men blev inte så. Förlåt. :\

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Jenahbella
2009-08-27 22:27
#4

känner igen mig såväl i de du skriver.
hatar när de helt plötsligt går nedför utan varning..
å att inte veta, att undra å fundera över saker, finns de nåt värre??!

Tixy
2009-08-28 11:09
#5

#1 Det är verkligen tur att iFokus finns. Annars skulle jag antagligen gå under helt.

#2 Det gäller bara att dom ska bevilja det och sådär. Och att dom därmed förstår att jag verkligen behöver det. Obestämd

#3 Det där med att folk gärna påpekar hur mycket fett och kalorier det finns i mat har jag också varit med om. Detta trots att jag är vegetarian sedan 1½ år tillbaka. Folk är helt sjuka i såna sammanhang.
Det gör inget att det blev som det blev.

#4 Antagligen finns det inget värre, nej. Det är verkligen hemskt att inte veta vad som händer.

Jenahbella
2009-08-28 14:50
#6

#5 jag vet faktiskt inte varför jag e så beroende av att vilja veta vad som ska hända, jag vet ju att allt löser sig alltid men jag oroar mig ändå.

Annons:
Tixy
2009-08-28 15:28
#7

#6 Själv har jag ju asperger, så jag 'måste' veta vad det är som händer. Annars blir det värre. Därför klarar jag heller inte av överraskningar som innebär att man ska någonstans som jag inte får veta, tex.

Jenahbella
2009-08-28 15:54
#8

#7 ah okej :(

[Jeremina]
2009-08-28 18:53
#9

#7 det låter jobbigt, går det inte att arbeta bort för dig då?

Tixy
2009-08-28 19:08
#10

#9 Kan, kan jag väl. Men det tar tid och är jobbigt, och det lär alltid finnas där ändå.

Ceciliaolucifer
2009-08-31 03:55
#11

Men det är väl fantastiskt att du har kommit så långt och faktiskt har fått hjälp som kommer inom en snarframtid :)

Att kämpa mot ångesten kommer vi alla få göra hela livet. Den kommer att komma och gå i perioder och vi kommer aldrig att vänja oss. Med tiden utvecklas vi och kommer in i nya faser vilket betyder att ångesten kommer att byta form. När man tror att man har bemästrat den så står den där i ny skepnad. Men en dag kommer du inte bli lika påverkad. Då kommer du bara sucka, sträcka på dig och gå vidare.

Jag känner inte dig och vet ingenting om din bakgrund, men jag tror att vi har ångesten gemensamt. Jag kan bara råda dig att ta tillvara på all hjälp du kan få och säg stopp när det går för fort, när du inte hänger med i svängarna. Bara du och dina läkare och psykologer kan komma fram till vad som är bäst för dig.

Lycka till :)

Tixy
2009-08-31 11:14
#12

#11 Tack för ditt stöd!

Självklart är det bra att jag har kommit såhär långt, men samtidigt är det ju så mycket kvar. Jag vill att allt ska hända på direkten, så gott det går.

Javisst, vi förändras. Och ångesten gör det med oss. Förhoppningsvis så kommer den så småningom att släppa mer eller mindre, så att jag kan göra saker som andra klarar av hur enkelt som helst.
Tack än en gång!

Ceciliaolucifer
2009-08-31 11:24
#13

#12 Det var så lite så :) Alla behöver vi en knuff i rätt riktning ibland!

:)

Annons:
Citronmeliss
2009-08-31 12:53
#14

Jag kan inte annat än hoppas på, att du får glädjande besked på torsdag och att du lyckas bemästra din ångest så gott det går, fram tills dess!

Du får berätta för oss hur det gick på mötet och vad som blev bestämt!

Håller tummarna för dig, Tixy!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Upp till toppen
Annons: