Halloj

Just nu behöver jag bara skriva av mig, släppa ut mina tankar, jag kräver inga svar, vill bara skriva…

Sedan dagis har Alice och jag kännt varandra, sedan trean eller tvåan har vi haft en mycket starck vänskap, innan trean började så började hon på en ny skola… Vi hade ingen större möjlighet att träffas så ofta och allt efter tiden så träffades vi allt mer sällan…
Nu när vi båda skulle börja på samma skola, då vi skulle upp i sjuan nu, vi hamnade i samma hemvist och den 19 Augusti så började vi skolan och då hamnade vi till och med i samma klass, jag blev så himla glad, men Alice var bara deppig för att Frida inte hade börjat i klassen också, jag förstod inget ting, Alice gick bara runt och klagade över det hela dagen över att Frida och hon inte hade kommit i samma klass… själv så försökt jag få hennes uppmärksamhet, då jag verkligen hade saknat henne. 
Senare på veckan så fick de flyttat Frida över i vår klass, och då så ville Alice bara vara med Frida, jag fortsatte att försöka att få Alice det minståne att märka mig, men det gjorde hon inte… det kändes verkligen som om hon inte såg mig… allt efter som slutade jag att försöka och istället så var jag bara deprimerad, jag var verkligen ledsen, för detta var något som jag trodde aldrig skulle hända, inte på de närmaste åren i alla fall, jag har inte så många vänner om kring mig så jag ville ju absolut inte förlora henne! Under den tiden så kunde jag verkligen inte skratta, jag var bara dyster, jag orkade inte heller med fotbollen, djuren var jag lika mycket hos som vanligt för nu är de, de enda som gör att jag ser livet värt att leva…
Ja ja, senare nästa vecka så frågade Alice om hon kunde komma hem till mig dagen där på, först fattade jag inget ting och sa bara "va?!, jo gärna" Så hon kom hem till mig då, det var första gången på flera månade som jag verkligen hade skrattat, det var hon Alice som jag hade saknat!
Efter helgen började skolan igen, då var det samma sak igen, hon var bara med Frida och jag hade fått nytt hopp, så jag försökte igen, hon såg mig! Men nästa dag så var allt som vanligt igen, hon märkte mig inte…
Just nu så är jag med en gammal trogen vänn, som alltdig har ståt på min sida, men det (av någon anledning) känns inte rätt nu när jag är med henne, det känns som om hon är med mig bara för att hon har märkt att jag inte mår så bra…

Och så här ser jag på mina egna tankar:
1. Jag är så själviskt och vill inte låta henne lämna mig
2. Jag vill inte fråga henne, varför hon inte bryr sig om mig för det tycker jag mer låter som jag inte låter henne få leva sitt eget liv…
3. Hon ska så klart få lov att skaffa nya vänner, och det ska jag inte hindra henne med…
4. Jag borde istället tänka att våran vänskap var då, och vara glad för att hon har hittat en ny bra vän…
5. Och att jag tänker väldigt vimsigt…

Mvh "Raderad"

P.S. Jag viste inte var jag skulle sätta in detta, men det är här nu och nu får flytta på det om det inte passar här…