Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 6190 ggr
Bergspuman
2009-08-18 11:38

Barn mellan 3-6 år kroniskt deprimerade?

Läste just en artikel på Expressens hemsida, där man kommit fram till att även så små barn som mellan 3-6 år kan vara kroniskt deprimerade. Med sömnstörningar, bristande aptit, humörsvängningar.

Sedan lade Expressen in en diskussionslänk. Genast har en massa människor skrivit och ojat sig över det moderna samhället, att barnen tvingas ut på dagis, att mammorna måste jobba, att kvinnorna inte får vara hemma med barnen och att det skulle vara orsaken till små barns depressioner. Jag blir sååå förbannad.

Typiskt okunniga människor, som inte känner till hur långa anor sjukdomen depression har. Att historien vimlar av människor som haft den här sjukdomen, under tidsperioder när det inte alls förekom att kvinnor arbetade i den här utsträckningen, eller att barnen för den delen var på dagis.

Sen får jag erkänna att jag inte heller gillar det här propagerandet för att kvinnorna ska tillbaks till hemmet och hänvisas till att ta hand om barnen. Men det är en annan sak.

Annons:
Citronmeliss
2009-08-18 12:52
#1

Jag är ett av de barn som varit deprimerad med humörsvägningar och sömnbesvär redan som liten!

Dagis gick jag aldrig på utan det var först när skolan började vid 7 år som det blev "kännbart" problematiskt..

Innan dess gick det att få sova lite längre efter en jobbig natt.

Man förväntades inte vara jämn i humöret på samma sätt som fallet är, när man omger sig av klasskamrater och befinner sig i en pedagogisk situation och förväntas hålla fokus på inlärningen.

Att vara ledsen och melankolisk är inte lätt när man inte kan ge en vettig förklaring till lärare och kompisar som undrar vad som är fel, om någon varit dum osv.

I mitt fall har det nu på senare år konstaterats att jag förmodligen debuterat i min bipolära sjukdom redan som barn, därav mina oförklarliga humörsvägningar.

Ändå så tror jag faktiskt att många barn far illa av att från tidiga år behöva hamna i den stress som vårat samhälle lätt leder till.

Att stiga upp vid 5-6 på morgonen för att hinna bli avlämnad innan mamma och pappa ska vidare och börja sitt arbete är knappast optimala förhållanden anser jag!

Handen på hjärtat, hur många av oss är harmoniska med en stor portion tålamod på morgonen?

Så länge allt flyter på kanske det är ok men vid minsta krångel blir det ganska tajt med tid.

Irritation och stress upstår lätt, något som jag tror präglar ganska många småbarnsfamiljers vardag under barnens uppväxtår.

Någon tid till att kunna prata kring situationer som uppstår finns knappast då, när saker och ting sker, kanske inte heller på eftermiddagen kvällen när det kan vara väl så stressigt som på morgonen.

Risken finns att både föräldrar och barn går runt med massa obearbetade känslor.

Föräldrarna kanske upplever känslor av otillräcklighet och frustration som lätt uppstår över den rådande situationen.

Det kan i sin tur leda till att barnen känner sig deppiga och nedstämda, utan att för den sakens skull är "sjuka" i egentlig mening, utan mer som en reaktion på en vardag som är tuff nog för en vuxen och många gånger, nästan alltför påfrestande för våra barn!

Sedan tycker inte jag heller att kvinnan ska fösas tillbaka, hem till "spisen"..

Men därmed inte sagt att barnen faktiskt kan må dåligt av att deras uppväxt inte formas efter deras behov, utan i stället av praktiska skäl som blir ett måste, då ingen finns hemma om dagarna!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Bromelia
2009-08-18 13:52
#2

min systerson är 7 och hade ett väldigt stort självhat ett tag. pratade hela tiden om att han vill försvinna och att familjen hade det mycket bättre utan honom. Sen fick han en lilla syster och efter det är det som bortblåst.

men jag är väldigt orolig för att det bara ligger vilande och att det ska blossa upp igen när han blir lite äldre.

det är krämmande att höra en 7 åring prata om att han inte vill finnas mer, det skär i hjärtat.

Raderad
2009-08-18 14:41
#3

Oj, treåringar, det trodde jag faktiskt inte…

Redan när jag var 7-8 år gammal var jag väldigt deprimerad. Någon gång låg jag bara i soffan och grät då jag kände att jag inte var till någon nytta här i världen… jag kände mig helt enkelt ensam bara… Sen år 2004 (eller 5) fick jag ta hand om mina kaniner på egen hand, då gick jag snabbt upp en våning, de gjorde så jag kände att jag var till nytta och att jag inte var ensam längre… Sedan har jag förökat det hela från 2 kaniner, till 16 marsvin och 12 kaniner.
Sen om jag är utan djur i ett par dagar så brukar jag bli väldigt deprimerad… t.ex när jag var på klassresa i Maj (i år), så den tredje dagen kände jag mig bara så bortglömd att jag gick upp i bergen och bara grät, jag klarade inte mer… sen kom jag tillbaka vid elva halv tolv på kvällen…
Imorgon börjar jag 7:an, så jag får se hur de åren går…

Upp till toppen
Annons: