Det kan det mycket väl vara. Det är en sårbar situation och det kan ju hända att riktigt jobbiga saker kommer på tal, så att känna nervositet eller ångest innan (och efter) tror jag är väldigt vanligt.

Ja, jag känner nästan alltid ångest inför mina samtal med psykologen, för jag vet att vi bara pratar om jobbiga saker. Det är ju därför jag går där.

Så det är inget ovanligt och inget konstigt. Du är helt normal!

kram isa

Ja det tror jag också men det är ju obehgligt ändå. Nästa gång blir det en Atarax, funkar väl så där men jag fick vänta med nästa medicin som kom på tal under samtalet.

Det kanske är en form av prestationsångest som du känner Ylva!

Du vet att du ska dit och prata och kanske komma fram till något, dvs prestera något med/inför denna person!

Sånt är det vanligt att känna ångest inför Ylva, precis som isa, säger!

Kanske det kan hjälpa att försöka avdramatisera det lite..

Du ska inte dit för att prestera, utan för att få stöd och hjälp!

Spännande att du ska få ny medicin, nu blev jag nyfiken!

Ja det kan det vara och har väl haft det bra länge.

Den nya medicinen får vänta sa hon. Hon vill ännu ge Ataraxen en chans.

Okej, då får du vänta ett tag till då och hoppas på resultat!

Det är aldrig lätt att blotta sig själv inför en annan människa. Träffar man en bra psykolog och hamnar rätt inom vården så gör man framsteg och ibland betalar man ett högt pris känslomässigt.

Jag fick en bra samtalsnisse som jag tyvärr inte fick behålla så länge. Hon plockade fram så mkt hos mig att jag grät innan jag åkte till henne för jag visste hur tungt det skulle bli. Men jag mådde så bra när jag var där samtidigt som jag bara ville rymma och sitta och gråta för mig själv i ett mörkt rum. Jag uppskattade framstegen, men inte trappstegen dit. Vetskapen om att man har trappstegen framför sig kan göra resan ännu tyngre.

Tänk kortsikligt, tänk små mål, :)

Det är bra tips. Även jag kan tänka på det.

Känner igen, själv slutade jag gå till min psykolog bl.a. av den anledningen. Mådde alldeles för dåligt av att gå dit.

Det kan säkerligen vara en blandning av att man inte riktigt vet vad som ska hända och prestationsångest. För mig funkade det lite bättre att sitta dagen innan och skriva ner vad jag ville ha sagt och försökte tänka ut samtalet i förväg. Tyävrr var hennes reaktioner, frågor och dylikt aldrig som jag "fantiserade" i förväg, så det funkade inte för mig.