Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4938 ggr
miss79
2009-08-21 14:30

Hantera sina känslor?

Hej!

Hur hanterar man sina negativa tankar och känslor på bästa sätt?

Annons:
sayuri
2009-08-21 14:36
#1

Det beror på vad det är för negativa känslor och tankar för oftast så krävs det lite olika mycket energi, vilja och ibland även olika metoder för att bli lite starkare och kunna motstå de negativa tankarna/känslorna.

lakrits69
2009-08-21 14:52
#2

Är det några speciella tankar som extra jobbiga?

miss79
2009-08-21 15:22
#3

Känslor: nerstämd-ledsen, obehag, skuldkänslor, hopplöshet,

Tankar: Nedvärderande tankar-själv hat,

Det var riktigt svårt att få fram mer exakt men får börja med dom.

sayuri
2009-08-21 15:43
#4

det jag brukar göra när jag känner så är att gå ut och gå, busa med djuren, lyssna på musik, sitta här eller lite vad som finns tillgång till. Kort sagt jag brukar försöka distrahera mig själv och försöka att inte tänka på det.

Det är svårt att veta vad som kan fungera för just dig men vad har du försökt med innan? DU har ingenting som du gillar att göra? Är det riktigt djävligt för mig så går jag och lägger mig och sover bort skiten.

Bergspuman
2009-08-29 12:29
#5

Tja. Såna där tankar är oerhört vanliga vid depression. De tillhör sjukdomen. De är just därför inte SANNA. Det är sjukdomen som påverkar hjärnan att alstra negativa och svarta tankar. Jag brukar kalla det för att sjukdomen korrumperar den delen av din hjärna som är frisk. Känner så oerhört väl igen det. Om du ryter i till din friska del av hjärnan, så kommer den att rada upp argument till att dina svarta tankar inte är sanna. Tex: "Ingen tycker om mig". Motargument: Det är inte sant. Jag har många i min tillvaro som bryr sig om mig (det har de flesta, även om det inte känns så). Ta fram exempel på människor som bryr sig om dig. Eller: "Jag är värdelös, bäst vore att dö". Motargument: Nej. Varje människa har ett värde. Det har jag också. Enbart genom att leva och finnas till, har jag ett värde. Och jag har gjort mycket gott för andra människor (det har de flesta, även om det inte känns så).

Tro du mig. Jag har kämpat mot återkommande depressioner i flera år och så småningom lärt mig känna igen såna här tankar som kommer som följd av sjukdomen, numera vet jag att de inte stämmer! Men när man mår dåligt / är som sjukast, så har man itne kraft att mota bort dem riktigt, därför tenderar de att ta över. Normalt sett ska man ha mental ork att skjuta undan dem, och peppa sig själv. Den förmågan sätts ur spel när man är deprimerad.

Idag klarar jag lättare att avfärda svarta tankar som felaktiga och helt uppåt väggarna, eftersom jag vet av erfarenhet att de dyker upp när jag är sjuk. Nu är jag under behandling igen och hjärnan fungerar normalt.

Medicinerar du mot din depression?

miss79
2009-08-29 12:44
#6

Ja jag äter medeciner men har inte kommit fram till en för mig fungerande dos, har provat många olika medeciner men de fungerar bara bra ett tag inte så länge att det blivit någon ihållande bättring.

Något jag inte alls kan göra är att skilja på mig och deppresionen och ångesten, har en lång sjukdomshustoria bakom mig men har inte mått så bra igentligen någonsin så det känns inte som om det är sjukdommen som ställer till det utan jag själv det är så här jag är som person.

Annons:
Bergspuman
2009-08-29 14:08
#7

Ok du har en rätt svårbehandlad depression då…

Men du får nog ändå acceptera att de mörka och negativa tankarna är en produkt av sjukdomen. Det är INTE förknippat med normal livsglädje att tänka på sig själv med hat och förakt. Depressionen kännetecknas av en uttalad brist på serotonin, och serotoninet reglerar sömn, aptit, sexdrift och livsvitalitet / livsglädje. När man är deprimerad, så sjunker livsvitaliteten och förmågan att mota bort dystra tankar och ersätta dem med pepp och optimism som jag skrev förut.

Jag tror inte alls att du är "född" med självhat och svarta tankar och att det är så du verkligen är. Väldigt få människor är sådana i grunden!

Men din läkare måste lägga manken till för att hitta en behandling som passar dig. Det är inte särskilt trevligt att känna att livet bara tynar bort för en när man aldrig får må bra. Ligg på, sök information, begär att få en ordentlig utredning, begär en specialistläkare, osv osv. Jag vet att det är jobbigt, men inte har du lust att må så här resten av ditt liv? Ställ krav på sjukvården!

miss79
2009-08-29 14:36
#8

Har förstått att det har betydelse hur kemin i hjärnan fungerar för hur man mår och så. Jag förstår rent intellektuellt men kan inte överföra det till min egen situation.

Min läkare ja du, har just nu bara en massa olika tror de har knas på lassa de byter hela tiden och eftersom jag har svårt att urskillja vad som är pga sjukdom och inte så har jag svårt att säga till när jag mår sämre, jag kan inte komma mig för att berätta, prata om vad som rör sig i huvudet på mig vare sig när jag mår bättre eller nu när jag mår sämre, det är för obehagligt att öppna sig på det sättet att visa upp alla sina fel och brister så att säga. Jag blir bara tomm i skallen när jag väl ska träffa läkaren eller min kontaktperson (som jag också nyligen fått byta) tror att det är ett självförsvar jag har. Jag skämms över skiten i huvudet och min inaktivitet, min ovilja att försöka på nytt så att säga, jag upplever inte att jag gör allt jag skulle kunna för att må bättre. Och att felet ligger hos mig inte i en sjukdom. Jag lägger nog skulden på att jag har det som jag har det på mig själv, att jag skulle kunnat förhindra det som har varit och är om jag bara gjort anorlunda.

Jag upplever det som att jag fått hjälp av medecinerna men inte så att det är mer bra än dåligt och jag har sökt mycket här och på nätet för att få info och har fått veta mer av mitt eget letande än av diverse olika läkare. Har läst allt jag kommit över men som jag sa, inte kunnat överföra det till mig själv.

Internet är förbaskat bra

Bergspuman
2009-08-29 14:59
#9

Då har jag ett par konkreta tips på åtgärder.

1) Skriv ett brev om ditt mående och din situation, under en stund när du mår någorlunda bra och ser klart på din tillvaro. Skriv så utförligt som möjligt. att känna skam och skuldkänslor hör också ihop med sjukdomen, men det vet du nog redan. Sedan MÅSTE du faktiskt berätta allt du upplever, annars har inte läkarna underlag och verktyg nog att hjälpa dig. Allt måste fram. Har du svårt att formulera dig i ord när du väl sitter där (för det drabbas många av), ta då fram brevet. Alt. ta med dig en person till läkarbesöket, någon som känner dig väl, alltså inte din kontaktperson utan en vän, anhörig eller någon som följt dig under en del år.

2) Ställ krav på sjukvården att få ha EN ENDA LÄKARE. Det är ett MÅSTE när man har långvarig depressionshistorik. Var besvärlig, ryt i, gorma. Det gjorde jag - det tog skruv. Och om du inte redan är inne i specialistpsykiatrin, ställ krav på att få remiss dit!

Sedan måste du försöka förstå att mycket av det du tar upp som du skäms för, din inaktivitet, din ovilja att öppna dig, din benägenhet att lägga skulden på dig själv - är en direkt följd av sjukdomen. Ja - det är det. Man blir passiv när man mår dåligt, man mister vitalitet och energi, o ja.

Jag är fullständigt övertygad om att när du väl får adekvat och korrekt behandling för din depression, kommer din livssituation att radikalt förändras. Men sjukvården söker tyvärr inte själv upp deprimerade människor och erbjuder dem dunderkurer - trots att du är sjuk, måste du själv propagera för din rätt. Ta hjälp med vardagssysslor och annat av kanske din kontaktperson, så den lilla ork du har, kan läggas på att bråka för att få rätt behandling. Du ska inte ge dig - slåss för din rätt att må bra!

miss79
2009-08-29 15:10
#10

specialistpsykiatrin aldrig hört talas om

Bergspuman
2009-08-29 15:17
#11

Jag menar alltså psykiatrin, i motsats till vanliga vårdcentraler där de verkligen inte kan mer än det basala.

miss79
2009-08-29 15:26
#12

Jag brukar försöka skriva av mig ibland och om jag inte haft min mamma som stöd skulle jag nog inte ha fått den lilla hjälp jag hittils fått, tycker inte att det ioförsig är patientens uppgift att tala om för dom vad som behövs för att må bättre när man har noll koll, men jag får försöka vässa klorna och inte ge mig.

får nog ta tjuren i hornen och få ner på papper det som rör sig i huvudet och vara så ärlig och öppen som jag bara kan och sedan ge det till kontakt personen, fy så läskigt eftersom jag sammtidigt vet hur osant det är som jag säger till mig själv men ändå i mina ögon så sant.

Måste nog banka in i mitt eget huvud först att det inte är så här jag bara är utan att jag har en sjukdom, hur nu det ska gå till, har i alla fall börjat tänka i de banorna men det känns väldigt konstigt att tänka så, jag vet men får inte ihop det i alla fall. Har ju alltid tänkt och aggerat som jag gör nu, kanske inte alltid men det är vad jag kommerihåg och lagt märke till själv och även min mamma. Vad är det sjuka och vad är det friska det är frågan.

miss79
2009-08-29 15:33
#13

Jag har konakt med dom redan och det är där de bara byter hela tiden, efter flera år fick jag entligen en superbra läkare som fattade direkt och sa att dig ska jag nog kunna hjälpa men så gick han i panssion och jag blev av med honom den enda som sett till att följa upp och ha aktiv kontakt för att se hur jag reagerade på medecinerna, har faktiskt blivit lite mer på när det gäller dom att mår jag dåligare utan att det efter flera veckor inte blir någon skillnad ber jag att få höja dosen och där står jag nu, med 3 medeciner men inte än så att jag är nöjd med dom, vad kan man egentligen kräva av medecinerna, vilket tillstånd ska man nöja sig med.

Annons:
[Mastre]
2009-08-29 16:05
#14

Jag skulle nog sätta mig och skriva ner vilka tankar jag har när de känslorna kommer, så jag kan se kopplingen mellan tankar och känslor tydligare. Och hålla den skrivboken mycket privat!

När jag vet vilka tankar som utlöser känslorna skulle jag fundera på hur jag kan gå vidare.

miss79
2009-09-17 16:31
#15

Har ständig ångest, så kallad flytande ångest, som är mer eller mindre stark (ängsla-oro/rädsla-skräck/panik) och den ökar så fort jag ska försöka göra något. Den är alltid närvarande som om den skulle vara ett personlighetsdrag.

Jag kan inte slappna av vare sig i kroppen eller knoppen känner mig väldigt otrygg, har just nu väldigt ont i axlar och käkarna så jag har fått ont i huvudet (mycket vanligt för mig) upplever ett inre tryck och känner mig rastlös men kan inte få till att göra något, det enda som inte ökar på min ångest är att se på den stora eller lilla dumburken (tv/dator).

Jag har jätte dåligt samvete över hur lite jag gör och är mycket frustrerad på mig själv. Har på senare tid förstått att jag haft ångest redan som liten men inte lika stark och förlamande som nu.

Jag har jätte svårt för att acceptera min ångest, de tankar och känslor som skapar den, hatar dom, försöker kämpa emot, vifta bort, trycka ner, det jag känner är inte alls normalt eller okej, förstår intellektuellt att det är okej och så men kan inte acceptera dom ändå, varken dom jag har nu eller de jag hadde som barn, allt är för mig bara inbillat och påhittat trams och jag är väldigt arg på mig själv för hur jag beter mig och har starka skuldkänslor och jag skäms

Jag får inget gjort och de flesta försöken stoppas redan i tanken av ångesten så att jag blir som handlingsförlamad och blir då ännu argare på mig själv och får ännu dåligare samvete och mer skuldkänslor.

Kan inte prata med någon om det heller det är för svårt och för skämmigt.

(har läkar-kontaktpersons kontakt på psyk, med. och så men har inte hittat rätt dos och med. än och jag har läst mycket om ångest men kan inte acceptera att jag har det)

[rolnor]
2009-09-17 18:04
#16

En duktig terapeut kan bringa ording i kaoset, om du får ord för dina känslor så blir det mer hanterbart och kan även läka, men det krävs att man jobbar och är ärlig mot sej själv, lyssnar inåt, INTE lätt…

Upp till toppen
Annons: