Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
16. Sömnproblem

OCD?

2009-08-23 18:04 #0 av: pernillaa

Hej

Jag har problem med tankar, eller ska man säga fantasier på kvällarna när jag ska sova. Jag försöker tänka på något positivt för att hålla de dåliga tankarna borta och tänker t.e.x. på hur roligt jag och sonen skulle ha om vi for och badade och så avbryts det med något fruktansvärt hemskt som att han blir påkörd av en lastbil och det går i slowmotion allting och är väldigt detaljerat och känsloladdat och verklighetstroget. Jag kan ligga i upp till 2 timmar med en sån där hemsk fantasi och sen komma på mig själv med att ligga i sängen med axlarna uppe vid öronen, käkarna ihopbitna och med en blöt kudde. Jag sover alltså inte men jag glömmer bort att jag är hemma i sängen. Jag försöker bromsa det tidigt och klämmer in någon annan positiv tanke där som sen tvärvänder den också.

Jag har väl alltid haft en katastroftänkande men nu har det verkligen gått överstyr. Jag har det här varje kväll och nu har det gått så långt så jag inte riktigt vågar gå och lägga mig för det är ett trauma varje gång jag försöker sova. Har försökt med avslappningsövningar och meditation, ha på musik, läsa lite m.m. men ingenting hjälper. Jag mår så dåligt av det här. Det är verkligen som ett trauma för mig varje gång och det liksom bara "hir" i kroppen på mig, om ni vet vad det är. Som om man åker karusell, det drar överallt i kroppen på mig. Känns som om jag faller. Känns som om pojken min verkligen dör. Har upplevt hans död nu och upplevt chocken efteråt och försökt återuppliva honom varje kväll i ca ett halvår nu. Vill inte vara med om det igen. Det är så verkligt. =(

Det gäller ju givetvis inte bara sonen. Min mamma, mina syskon, jag själv, min pojkvän.

Det är inte alls som en dröm. Drömmar känns ju också verkliga men inte alls som det här. Det här är mycket mer verkligt än vad en dröm är.

Kan det här vara någon sjuk form av OCD? Rädslor som har utvecklats till OCD?

Usch, jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill aldrig sova igen. Gråter

(Visste inte var jag skulle lägga det här inlägget så någon moderator får flytta den om det blev fel.)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-23 19:21 #1 av: Raderad

Oj, låter inte alls kul... jag har inga erfarenheter av det där, men håller tummarna för att det ska ordna sig!

Kram Nanna

Anmäl
2009-08-23 19:29 #2 av: pernillaa

Tack. Det gör det säkert men när och hur vet jag inte.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-23 20:07 #3 av: [YlvaP]

Min psykläkare misstänker att jag har ocd (hon sa det inte direkt ut men tipsade mig om en sida och det var om ocd). Det kan vara olika saker som man har.

Jag har att jag måste det ha symmetriskt, efter ett visst mönster (regler och lagar) och på ett visst sätt. Dt är det största. Men efter mitt senaste skov i maj så kom renligheten in. Men jag fick snabbt medicin och på så sätt hann det inte blir så extremt. Skall även få komma på KBT i höst för bla tvångstankar och mina fobier.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-08-23 20:19 #4 av: pernillaa

Vad jobbigt! =(

Men det låter ju som om du håller på att få hjälp så det är ju bra!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-23 20:28 #5 av: [YlvaP]

Ja det är jätteskönt. Hoppas du också får hjälp.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-08-23 21:20 #6 av: Aviendha

Fy tusan vilka pärser! Jag vet inte om det är osc, eller om det är något annat, men bra är det inte, hur ska du kunna hämta kraft när du vet att du går en när och kärs död till mötes på vägen till sängkammaren? :(

Pratat med någon läkare/psykolog om detta?

*skickar en stor kram*

Anmäl
2009-08-23 21:48 #7 av: pernillaa

Nej jag väntar på att få komma på en neuropsykiatrisk utredning och ASTA-teamet.

Jag vet inte hur jag ska bryta det heller riktigt. Tänk glada tankar eller neutrala tankar brukar man ju få som råd om tankarna stör när man ska sova men ju mer positivt jag tvingar mig själv att tänka desto mer förödande blir vändningen. Finns inget neutralt heller. Och jag kan ju inte direkt sluta tänka. Okej om det vore ett beteende, att jag måste sluta med att räkna alla gröna bilar men hur slutar man tänka? Det går inte att bryta tankarna genom att utesluta en handling heller. Jag tappar verkligen mig själv i tankarna och känslorna. Jag märker att det är en jobbig tanke på väg så jag skakar på huvudet och försöker tvinga in en tanke om att diskborsten ligger på diskbänken och försöker tänka mig hur den ser ut men det är så starka tankar. Jag kan inte stå emot dom, dom tränger sig bara på ändå. Har gått KBT förrut och fick rådet att visualisera hur jag stänger in tankarna i en låda och ställer ut lådan på balkongen och tänker att jag kan öppna den lådan imorgon, men det funkar då verkligen inte.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-23 22:02 #8 av: [YlvaP]

Jag har ett liknande varje kväll. Det är bara när jag är ensam hemma (barnen räknas inte). Jag ser en mördare med en yxa som vill komma och mörda mig och barnen. Jag planerar min flykt på samma sätt varje gång och hoppas att barnen skall vara tysta så att han inte märker dom.

Det blir värst när jag är ensam hemma och det är mörkt. Mörkrädd som jag är. Det blir att jag sitter uppe tills jag nästan somnar i stolen eller soffan med en del lampor tända. För då somnar jag nästan direkt och hinner inte tänka dessa tankar. Paranoid, ja vet.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2013-04-22 01:03 #9 av: Karambasbullar

Det du har är säker OCD tvångstankar.
Har haft exakt samma besvär bara att jag tänkt på att min familj ska skadas. Jag tipsar dig om att inte gå till nån psykolog eller ta någon medicin. Vad jag gjorde/gör är när dessa tankar kommer, låter jag dem bara komma så länge dem vill, försök inte att få bort dem.
Tänk inte någon positiv tanke heller, för att det brukr förvärras.
Låter ganska enkelt, men krävs mycket att göra.
Det du ska göra är alltså att låta dessa tankar, känn inget besvär och tänk inte på dem eller någon annan tanke.

Detta är det bästa du kan göra, hoppas det fungerar!

Anmäl
2013-04-22 01:04 #10 av: Karambasbullar

Låta dem komma'

Anmäl
2013-04-22 11:14 #11 av: [Yllhilda]

Med tanke på vad man i denna diskussion kvalificerar som OCD så skulle jag ju ha det. Jag hade massa tvångstangar som barn som blekande med tiden. Dock finns en återkommande, och det är samma som TS; katastroftankar vid sängdags. Så sent som igår höll jag på att bli hysterisk över att gå till tandläkaren, och att han skulle borra utan bedövning och tycka att jag var vek som inte tålde nåt. Som regel brukar detta bara komma i perioder och ofta när jag är stressad. Så när jag hittar roten till det som stressar mig brukar katastroftankarna klinga av med tiden.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2013-04-23 14:15 #12 av: pernillaa

#11
Men handlar inte det mer om katastroftänkande snarare än OCD?
För mina tankar handlar inte om rädslor för faktiskt kommande händelser.
Dessutom är mina tankar inte bara tankar eller föreställningar och oro utan jag tappar verkligen bort verkligheten och tror att jag upplever vad det nu än handlar om som jag fastnat i.
Det är liksom inga "ord" så eller funderingar fram och tillbaka hur något kommer bli utan det är scenarier som spelas upp framför mig precis som en film, och jag upplever det som verklighet.

Nu var det här visserligen ganska länge sen men det kommer tillbaka i periodes. Nu har jag en sämre period igen.

Men min samtalskontakt på psykiatrin har förklarat för mig att det är en typ av dissociering som liksom slår fel. Ett sätt att fly från verkligheten. Jag är rädd att förlora det mest värdefulla i mitt liv.
Tänk er att stå uppe på en skyskrapa och helt plötsligt bli rädd och se framför sig hur man faller utför kanten. Det där ögonblicket när man sluter ögonen, spänner hela kroppen och drar upp axlarna och håller andan tvärt och ser framför sig hur man faller. Den typen av ögonblick och den känslan har jag ibland ända upp till 1,5 timme om jag inte lyckas bryta.
Eller om man t.ex. bär sitt barn utför en trappa och blir rädd att tappa ungen eller att man ska falla. Det är liksom ett kort kort ögonblick då det spelas ett skrämmande scenario och man spänner sig i hela kroppen.


Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.