05. Anhöriga

Att prata om någon efter döden.

2009-08-19 21:56 #0 av: Fnuha

spinner vidare efter att ha läst kerstinjo´s tråd "OT - dödsfall"
blev väldigt tagen och många tankar for i mitt huvud.

Jag tänkte tillbaka på när min pappa dog och hur många vänner som försvann just för att de inte visste vad de skulle säga till mig?

Vad säger man egentligen till någon som förlorat en närstående?
Hur visar man att man finns?


berätta gärna om ni vart med om de, har ni tröstat någon? eller varit rädda för att störa?
hur har ni visat att ni finns där?

eller har ni själv förlorat någon? hur sökte era vänner kontakt med er?

Anmäl
2009-08-19 22:02 #1 av: Fnuha

som sagt när min pappa dog försvann många av mina vänner just för att de inte visste va de skulle säga. vilket gjorde mig väldigt förvirrad och ledsen.

en av mina närmaste vänner ringde jag upp direkt när de hände och hon grät tillsammans med mig i telefonen även om hon inte alls kände min pappa. henne kunde jag prata med å få stöd av.

Min mamma sa nog den viktigaste meningen till mig när pappa dog "Pullan, du får va arg"
det var verkligen någonting som jag behövde höra just då.
att de va okej att va arg.



Inga av mina nära har förlorat nån. så hur jag kommer reagera när stunden väl e inne de vet jag inte än, men jag hoppas verkligen ja kommer våga ringa och visa att ja finns där för att lyssna och trösta.

Anmäl
2009-08-19 22:06 #2 av: sayuri

Jag tycker inte att man behöver säga någonting alls utan det räcker att man visar att man finns och har en axel över om den andre behöver lite stöd. Ibland räcker det bara att någon finns för en och som man kan prata med om man vill eller bara kan vara med, inga krav.

Jag har alltid ställt upp för mina vänner och då har jag sagt att de får prata om de vill och att jag finns för dem oavsett om de vill prata eller bara se en film eller gå ut och gå. =)

Anmäl
2009-08-19 22:09 #3 av: Bergspuman

Det var en väninna som förlorade sin mamma för drygt 15 år sen. Mamman hade varit väldigt sjuk, i obotlig cancer. Det var väntat att hon skulle dö. Jag gjorde så att jag skrev ett brev, mkt kort, där jag berättade att jag sett vad som hänt, att jag tänkte på henne och att det bara var att ringa om hon ville. Vi hade planerat en resa ihop, givetvis tänkte jag att hon ville ställa in den eftersom den skulle komma så nära inpå mammans död. Men det ville hon inte, så vi genomförde resan och det blev en superbra resa.

Jag tror att man måste komma över sin egen rädsla, försöka tänka sig in i vad man själv skulle vilja höra, eller vilja att någon gjorde för en i samma situation, och så göra det.

Ofta vågar folk inte möta någon annans sorg, det är svårt att vara deltagande och inkännande utan att själv "dras med" i sorgen. Men man kan finnas där ordlöst också.

Jag själv skulle absolut vilja att folk ringde och hörde hur jag mådde, om det fanns något det kunde göra, kanske väldigt enkla grejer som att handla eller ta ut soporna om man är väldigt nedbruten.

Anmäl
2009-08-19 22:10 #4 av: LenaR

Det enda jag gjort när någon haft sorg är att jag hört av mej ifall de vill prata. Och det är vad vänner och släktingar gjort för mej också. Det betyder oerhört mycket att någon lyssnar!

Fnuha, så tråkigt att dina vänner försvann! Men du är så ung, jag antar att dina vänner är det också. Man är faktiskt inte alltid så klok och insiktsfull när man är ung! Kanske hade de aldrig själva förlorat någon?

Hoppas du kan ta upp kontakten med vännerna igen, om du nu vill det! Glad

Anmäl
2009-08-20 00:12 #5 av: Bromelia

Hade en vän en gång som förlorade sin bror då kom halva stan springandes till honom och sa att de fanns där om han ville prata.

min tanke var att det kanske var jobbigt för honom att höra hela tiden "hur mår du? Hur mår du?" hela tiden vart han än vände sig, just lite oxå för att brodern tagit livet av sig.

så istället sa jag att jag fanns där om han behövde mig och om han ville prata så ställde jag gärna upp men att jag inte tänkte tränga mig på. vid tillfället så sa han att han tyckte det var skönt att slippa det.

men senare fick jag tyvärr höra att han bakom ryggen på mig sagt till andra att jag minsann inte brydde mig... tråkigt som bara den.

det är så svårt att veta vad som är rätt och fel vid sådana tillfällen...

Anmäl
2009-08-20 00:14 #6 av: LenaR

#5 Tråkigt, när du hade sagt att du fanns där för honom.

De flesta konflikter mellan människor beror visst på dumma och onödiga missförstånd!

Anmäl
2009-08-20 00:18 #7 av: Bromelia

#6 ja precis, jag känner väl ändå att jag har "ryggen fri" om man får säga så. men jag blir ändå så ledsen över att han trodde att jag inte brydde mig, det var en av mina närmaste vänner.

Anmäl
2009-08-20 02:31 #8 av: [LucyInTheSky]

Min väns pappa dog förra året.. Jag viste inte alls hur jag skulle göra eller säga.. När hon ringde mig den dagen, hysterisk och ledsen.. Jag tror jag mest var tyst. Men jag minns att jag sa att jag fanns här, att om hon ville komma undan allt så fanns jag här.

Sen blev det väldigt tyst från hennes sida.. Jag skrev små söta sms där det stod att jag fanns här om hon ville prata.. Och ville hon inte prata nu så skulle hon veta att jag fanns kvar efter 1 månad, 2 månader eller år till och med. Skrev dom lite då och då bara för att visa att jag fanns och inte skulle försvinna.

Tillslut kom hon och berättade allt, vi grät ihop.. Gjorde ingenting.. Satt i samma rum och tittade på datorerna, såg på film.. Bara fanns helt enkelt.

Anmäl
2009-08-20 07:44 #9 av: David

Tycker det har kommit fram jättemånga kloka saker i tråden. Och nästan alla säger ungefär samma sak, man behöver inte säga något, bara finnas där.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-08-20 18:56 #10 av: Fnuha

eller hur david :)
men ibland kan de va svårt att visa sig med.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.