04. Personliga berättelser

Hur ska man göra? hjälp?

2009-08-02 19:48 #0 av: fridaas

Jag är hyffsat ny här inne, men vill ändå berätta, eller skriva av mig är väl sanningen egentligen..

 

Är 20år och kommer från en skillsmässofamilj där föräldrarna skiljde sig när jag bara var 1år, så jag kommer inte ihåg att de någonsin har varit tillsammans.. även att jag har önskat det så många gånger.

Iaf så har jag alltid varit den där blyga personen som inte säger något, och speciellt inte till min far. Frågar man honom någonting så har man alltid fått mothugg och det har blivit ett förhörsliknade situation efteråt.. Och har man gjort något fel så har det alltid resulterat i att man har blåmärken på armarna eller i nacken, inte för att han slog, han tog bara tag i en.. började man gråta för att det gjorde ont, så fick man alltid höra att man var svag och att det var något fel på, att läkare skulle få kolla upp på varför man va så klen.

I mammas familj var det alltid bråk mellan antingen mamma och mig, mina syskon eller styvfar.. eller allt var helt underbart innan min första halvsyster föddes, för då tog min styvfar mig som en dotter till honom, skämde bort mig och älskade mig.. men sen kom mina systrar.. då blev de mkt mer värda för honom, och han tog ut sin ilska på mig..
Kommer ihåg flera gånger då han skrek till mamma att -ta hand om djävulsungen innan jag stryper henne-
Känns jättebra att höra sånna saker när man bara är 5år gammal.

När jag var 5år va första gången som jag började skada mig själv, hittade ett rakblad som jag började leka med, det blev min vän och den tog bort mina tårar, började först att skära i fingrarna, för att mamma och pappa inte skulle märka nåot, papercut sår såg det ut som.

Skolan började och det gick väl som det gick, hade nästan inga vänner, för jag vågade inte ta kontakt, och de stämplade mig som konstig och udda, för jag var den enda som var skiljsmässobarn i min klass (och det här är bara för en 13år sen).. först va det bara utfrysning, men i 4an bytte vi lärare, läraren började oxå gå på mig, kom kommentarer om hur dålig man var, att jag inte försökte tillräckligt mkt i matten bl.a. har alltid haft problem i matte och satt med läxorna flera timmar efter skolan, speciellt matteläxorna, fick pikar hemifrån pappa om att jag var dålig och hopplös som inte förstod..
Men i 5an bytte vi lärare igen, trodde att allt skulle bli bra, men icke, nästa lärare var ännu värre.. samtidigt som mina sk klasskamrater började trycka upp mig mot väggen och hota mig och säga att de ville se mig död.. rakbladen blev min flykt, men bara till att skära på ställen så att det inte syns och det fick inte bli några ärr.

När 7an började blev jag i väg tvingad till mitt första möte med kuratorn, ett mardrömssenario för mig, för jag har alltid blivit intalad att alla som jobbar inom sjukvård och psykiatrin är "farliga" människor, speciellt psykiatrin, dit går bara störda och sjuka människor som är farliga m.m.. Så att bli tvingad dit var ingen hitt, jag protesterade hela vägen, stirrade ner i golvet när jag väl var där, svarade bara mumlande på frågorna och vägrade komma tillbaka.
Dagen efter den händelesen ställde jag mig på en bro 10m över en å som omringades av ett berg, klättrade upp på kanten, tårögd, men kunde inte hopppa..

I 8an kom en tillfällig vändpunkt, jag hittade några som jag kunde lita lite mer på, inte för att jag litade på dem till 100% men till 50% kanske, kamratstödjare från pingstkyrkan, de hjälpte mig igenom skolan, såg till att jag slapp sitta ensam och äta, och försökte få mig till att gå och prata med kuratorn, men det lyckades de inte, däremot fick de med mig till kyrkan, så jag började prata med en av ungdomspastorerna som har hjälpt mig enormt mycket, han fick veta hur jag mådde och han dömde mig inte utan såg mest bara ledsen ut men gav mig tröst. Han fanns kvar under hela 8an och 9an, medans kamratstödjarna byttes ut, men jag har fortfarande kontakt med dem till och från.

Sen började gymnasiet, helt underbart, jag fick vänner, började leka med alternativkonster, blev medlem i Eldsjäl och UNF, leken med rakbladen lades på is, för ja det var alltid en lek för mig, en lek för att se hur mkt jag klarade av innan det blev ärr av det.

Visst kom attackerna som gjorde att jag bara ville försvinna, försökte försvinna från jordelivet 4ggr till, men vågade aldrig, eller en gång hade jag lyckats om inte en kompis hade kommit och tagit med mig hem til honom, anledning till att vilja försvinna var en våldtäckt som hade hänt några dagar tidigare..

i slutet av gymnasiet åkte klassen på kryssning till Åbo, där jag blev drogad och våldtagen ytterligare en gång, sedan dess har ångestattacker kommit som ett brev på posten, i början kunde jag inte gå ut på krogen, för jag var rädd för alla, kunde inte träffa onyktra människor.. skar mig mer och mer, och började förlora alla mina vänner.

Men träffade nya efter ett tag.. började jobba på ett callcenter och flyttade hemifrån, bort från pappas arga blickar. Hans arga kommentrarer och nedklankande ord.

 

Flttade gjorde jag nu i april, så nu bor jag tillsammans med min älskade Banditen.

Men skadebeteendet har kommit tillbaka, jag har ont i magen varje dag som jag vet att jag måste gå till jobbet, jag vantrivs..
och i onsdags föville jag ytterligare en gång ta mitt liv, då jag träffade min första våldtäcksman ute på stan...

Jag vet inte vad jag ska göra :'(

Vill bara ha slut på allt, det finns ingen ork att kämpa längre, vill inget hellre än att bara ligga kvar i sängen och aldrig mer kliva upp. Samtidigt som jag vet att jag måste, för Banditens och Mattias skull..

 

För några månader sen hade jag kontakt med öppen psyk i huskvarna, efter att ha hamnat på akuten med allergianfall, ångestattack och för stor fylla, sen ner vidare till psykakuten..

Men jag avbokade alla mina möten med den psykologen då det kändes som han bara dömde ut mig och han skrämde mig..

men tror ni att man kan ringa till dem och be om en tid? För jag orkar inte må så här längre..

Anmäl
2009-08-02 20:13 #1 av: evrekaw

Det som varit, det du gått igenom kan aldrig göras ogjort... Man får heller ingen revanch...

Det enda du kan göra är att söka hjälp och lämna smärtan bakom dig så att du kan gå vidare. Låt inte sorg och bitterhet över din uppväxt ta kommandot i ditt liv. Varför ska det hindra dig ifrån att få ett bra liv?

Man kan boka ny tid massor av gånger... Du är inte unik... psykologer och psykiatrin är nog rätt vana med folk som inte gör allt som man borde...

Du behöver hjälp, du kan ta dig igenom och komma ut som en betydligt mer välmående människa än vad du är idag... Klart du ska ringa och be om en ny tid!

Anmäl
2009-08-02 20:14 #2 av: AnneN

Självklart ska du kunna ringa och be om en tid

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2009-08-02 20:16 #3 av: Citronmeliss

Hej, Frida!

Visst kan du ta kontakt med öppenpsykiatrin och be om ny tid igen.

Skulle de ifrågasätta att du ej kom tidigare så får du säga som det är, att du kände dig osäker och ångestfyllt över att gå så du lät helt enkelt bli, men nu klarar du inte av det ensam längre!

Ring du så fort som möjligt, nu när du känner att du verkligen behöver stödet och därför är motiverad att gå dit!

Kram

 

Anmäl
2009-08-02 21:03 #4 av: fridaas

Ska bara försöka ta mod till mig och ringa imorn då de har öppet igen =/

Anmäl
2009-08-02 21:30 #5 av: [YlvaP]

Klart du kan ringa och boka om en tid. Ja jag vet, det är lättare sagt än gjort och du har hela kvällen på dig att samla mod till dig.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-08-02 21:58 #6 av: villfungera

Fidaas! Du är fantastiskt sammanhållen för att må som du gör, just nu. Tycker jag. som har en snarlik historia själv.Visst. Det suger! Skulle önska jag hade nåt perfekt att komma med....ett ess i rockärmen....men....Vill bara trycka på att du inte får låta dig tömmas på ännu mer energi. Umgås inte med de som snor din energi. Gäller inte minst de som anser sig vara proffs på mående...leta efter nån du har förtroende för. Innanför eller utanför vården. Du skriver bra. Fortsätt! Håller en tumme. Vi hörs

Anmäl
2009-08-02 22:18 #7 av: lakrits69

Klämma hårt som man får blåmärken ÄR MISSHANDEL!

Och om man får en örfil utan blåmärke så är det också misshandel för det är kränkande!

Jag hade också barndom med mycket mörka sidor.

Jag minns att jag var väldigt rädd att jaginte skulle gråta om mina föräldrar skulle dö!

Sedam minns jag också att jag hörde någonstans "att man MÅSTE faktiskt inte älska sin föräldrar"

Helt sjukt men detta var otroligt befriande att höra!

 

Anmäl
2009-08-04 17:23 #8 av: fridaas

Tack för allas hjälpande ord, tog mig mod till att ringa idag, men de hade stängt bokningstiderna vid 14tiden, jag hade inte modet fråns vid 14.30 :(

Anmäl
2009-08-04 18:11 #9 av: Citronmeliss

Så synd att de hade stängt när du tog mod till dig Frida!

Men nu när du vet telefontiden så får du ringa i morgon igen!Glad

Anmäl
2009-08-04 18:45 #10 av: fridaas

Ska försöka ringa till dem, problemet är att jag inte vaknar fråns efter de stängt, men imorn ska jag göra mitt allra bästa, till att både ringa och gå till jobbet. om jag så ska vara vaken hela natten..

Anmäl
2009-08-04 18:50 #11 av: Tavar

Ibland kan man inte prata med vissa personer, det tar stopp på en gång och det är helt normalt. Kanske skulle det vara lättare för dig att prata med en kvinna i en annan åldersgrupp eller en som är mer erfaren av dina problem och kan sätta sig in bättre? Om du ringer till psyk så fråga om de har någon annan du kan prata med och berätta lite vad för person du tror skulle passa bättre.

Anmäl
2009-08-04 19:09 #12 av: villfungera

Bra! Då är du på gång....

Och visst är det otroligt viktigt att man hittar nån där personkemin stämmer. Rådet med en äldre kvinna (om du nu får påverka själv) tror jag också på.....men det är min egen åsikt att kvinnor förstår kvinnor bättre....men det är klart det finns alla sorters undantag från detta.....

Hoppas det funkar att ringa i morron: 

Anmäl
2009-08-04 19:54 #13 av: evrekaw

#10 Så ska det låta!!! Underbart att höra fightern i dig... Utan den kommer man ingenstans! Skrattande

Anmäl
2009-08-05 15:08 #14 av: fridaas

Nu har jag ringt.. och det ska snart ringa tillbaka en person... rädslan ligger på topp och pulsen är hur snabb som helst.. jaja detta är väl ett steg i rätt riktning antar jag.. psykologer är inte folk som äter 20åringar..*intalar sig själv*

Anmäl
2009-08-05 15:12 #15 av: Citronmeliss

Bra Frida!Glad

Du får tala om hur det går!

Kram

Anmäl
2009-08-05 15:22 #16 av: fridaas

Det ska jag.. tycker de kan ringa nu innan hela jag kryper ur mig själv pga nervositet..

Anmäl
2009-08-05 15:30 #17 av: Citronmeliss

Ja jag håller tummarna att de gör det!

Kanske du kan göra dig en kopp té eller något annat medan du väntar?

Anmäl
2009-08-05 15:32 #18 av: flikkan77

Du kämpar på superbra! Helt otroligt starkt av dig att ringa psykologen igen. Hoppas allt kommer att gå bra.

Anmäl
2009-08-05 15:37 #19 av: fridaas

#17 hm jo te skulle jag kunna göra.. det tänkte jag itne ens på :S

#18 tack, det hoppas jag med..

Anmäl
2009-08-05 15:39 #20 av: Citronmeliss

Frida, jag har också suttit och väntat på att bli uppringd från psykiatrin idag!

För en gång skull frångick jag mina principer och lämnade ut mitt mobilnummer till min kontakt eller fd kontakt ska jag kanske säga.

Nåväl, hon blev väldigt paff att hon fick ringa upp mig för jag svarar inte i telefonen annars och det vet hon om!

Jag fick i alla fall samtalet efter 1½ timma och det gick bra! Hoppas att det gör det för dig också!Glad

Anmäl
2009-08-05 17:04 #21 av: fridaas

Så nu har hon ringt tillbaka..

frågade hur allt var.. jag som har svårt att prata för mig själv.. tror jag underdrev hur jag egentligen mår..

Men hon kom iaf fram till att de inte kan hjälpa mig, för det är fel område.. området delas en gata ifrån mig.. Men hon skulle skicka över alla uppgifter till det området jag tillhör, så kanske de skickar en kallelse till mig.. om några veckor..

Anmäl
2009-08-05 17:25 #22 av: Citronmeliss

Knepigt, hade du inte fått tid dit en gång tidigare?

Men.. nu har du varit duktig som vågat ringa och prata med dem så hoppas vi på att det inte ska behöva ta så lång tid tills du får en tid!

Och..skulle det dröja så får du ringa och påminna dem!Flört

Kram!

Anmäl
2009-08-05 17:29 #23 av: fridaas

Jo det har jag, men jag flyttade för 4månder sen.. det knepiga i det hela är att ska jag till vårdcentralen är det den  samma, öppen psyk är i samma byggnad :S

Anmäl
2009-08-10 23:22 #24 av: fridaas

Jag hittade en mailadress till den psykiattrin som jag troligtvis tillhör, funderar på att maila dem och fråga, eftersom det tar oerhört mkt på krafterna att ta sig mod till att ringa, och jag har lite lättare för att skriva vad jag känner, istället för att säga det rakt ut..

Hoppas på att det är okej att maila och fråga om det är rätt iaf.. annars borde väl inte deras mailadress stå? om man inte "får" maila?

 

 

Börjar bli allmänt less på allt, arg och trött.. speciellt när man försöker göra sitt bästa.. och sen bara får skit ifrån de "vänner" man har.. kommentrarer som "du försöker ju inte ens gå ur sängen", "du skiter ju bara i ditt jobb", "du borde tänka på att det finns dem som har det mkt värre än du" och "inte mår du dåligt, du ler ju"..
Jag vill bara skrika och gråta! Och skada.. mig själv.. bara för att lätta på allt för en liten stund iaf..

Anmäl
2009-08-10 23:53 #25 av: Loucar

Du är jätteduktig som kommit såhär lång, jag mailar ofta med bup om min dotter så det går jättebra o göra så........strunta i kommentarerna när man inte förstår säger man ofta "dumma" saker.

Anmäl
2009-08-11 00:07 #26 av: fridaas

Okej men det låter ju lite hoppfullt iaf, förhoppnigsvis är de lika "bra" här och svarar och så..

ska försöka sätta mig ner och skriva nu.. vad man nu ska skriva :S

Anmäl
2009-08-11 00:09 #27 av: Loucar

Skriv precis som du känner rätt upp o ner, ibland när jag är stressad över situationen hemma så blir det både tokigt o felstavat men de förstår ändå...det viktigaste är att du skriver inte vad du skriver

Anmäl
2009-08-11 01:55 #28 av: fridaas

Har mailat nu, hoppas de svarar och inte tycker att det lät allt för larvigt.. och att de verkligen vill hjälpa mig, för jag orkar inte gå omkring och må dåligt längre..

 

Hoppas ven på att att jag får lite sömn i natt, måste verkligen gå till jobbet imorn, även att jag inte vill.. eller vågar för den delen... men pappa kommer och hämtar mig utanför imorn direkt efter att jag slutat.. och han vet inte om att jag inte lyckats ta mig till jobbet den senase veckan.. och inte heller vet han om hur jag mår..
är nog expert på att göra saker och ting komplicerade för mig själv..

Anmäl
2009-08-11 11:45 #29 av: Citronmeliss

Toppen att du lyckades skriva Frida!

Håller tummarna att du "orkat" iväg till jobbet idag och att dagen blir bra när du väl är där!

Skönt att pappa kan hämta dig, det kanske underlättar lite, även om han inte vet hur det ligger till!

Kram!

Anmäl
2009-08-11 11:55 #30 av: fridaas

Nej än har jag inte orkat mig i väg, och nu har min chef ringt.. när jag va i duschen, så borde väl ringa till honom och förklara läget, ska försöka ta mig ner dit nu iaf..

Anmäl
2009-08-11 11:58 #31 av: Citronmeliss

Ja, försök du Frida, jag tänker på dig!

Kram

Anmäl
2009-08-11 12:23 #32 av: fridaas

Jag har kommit fram till att jag ska ringa och säga upp mig, det går inte att gå tillbaka.. gråter bara vid blotta tanken på att behöva gå tillbaka, har ont i magen hela tiden och någonting säger mig att sömnproblemen beror på jobbet..

det kommer bli jävligt tufft att leva just nu.. vet inte om jag kommer ha råd att bo kvar.. ska ner till arbetsförmedlingen först, ringa soc och boka tid med dem.. och hoppas på att någon har svarat på mailet..

sen ska jag ringa min far och berätta att jag inte har något jobb, det kommer ta hus i helvete.. men det får bli ett senare problem..

Anmäl
2009-08-11 12:45 #33 av: Citronmeliss

Frida!

Om du mår så dåligt av ditt jobb att du inte orkar gå dit på grund av all ångest så bör du bli sjukskrivien i första hand, inte behöva säga upp dig!

Frågan är om det är arbetet i sig som gör att du mår så dåligt eller om det är tvärt om, du orkar inte med jobbet på grund av att du mår dåligt?

Det känns hemskt att du ska behöva säga upp dig när du har ett arbete, att vara utan är ju tyvärr också en stor press..Rynkar på näsan

Kan du inte söka på vårdcentralen, berätta hur dåligt du mår, med ångest, panikattacker sömnsvårigheter osv..

Säga som det är, att du inte klarar av att gå till ditt jobb och att du behöver hjälp och stöd för att må bättre, men att psykiatrin inte kan hjälpa dig ännu.
Att du är i behov av att bli sjukskriven, tills de kan ta emot dig på psyk?

De kan skriva en remiss för att trycka på dem,
så det förhoppningsvis går snabbare?

Jag vet att det är svårt för dig att ta kontakt, men det känns så "fel" att du ska vara tvungen att säga upp dig för att du inte får hjälp från sjukvården att må bättre!

 

Anmäl
2009-08-11 23:41 #34 av: fridaas

Jag vet faktiskt inte varflr jag mår som jag mår, men det är nog pga av jobbet.. att varje dag sitta och bli utskälld..

Var nere och pratade med min numer fd chef.. om att jag inte alls mår bra, han förstod och tog bort mig från schemat, men sa att jag är välkommen tillbaka om jag vill och mår bättre.. vare sig om det är på torsdag eller om 1år, så är jag välkommen..

Hur jag ska göra nu vet jag inte, hade ett långt samtal med en från psykiatrin, där hon tog en telefonremiss, hon skulle ta upp det med sin chef, som sen skulle ta upp det på deras möte, där sedan någon skulle ta sig ann mig, ptja ni vet säkert hur det går till?

Försvinner inte sömnproblemen skulle jag ta mig till vårdcentralen och be om sömntabletter,
Lovade även att jag skulle ringa eller uppsöka psykakuten om saker och ting blev värre, jag som aldrig lovar något.. men ska verkligen göra mitt bästa.. har även bett mina närmsta vänner om att de ska "hålla koll" på mig, tror att de märker mer än jag själv om hur jag mår..

Magontet finns fortfarnade kvar och likaså illamåendet.. men det försvinner väl.. 'hoppas på att det kommer gå bra nu fram tills att jag får kontakt med någon att prata med..
och att jag kommer ha råd att bo kvar.. kommer inte få någon akassa nämligen, så blir väl till att försöka söka socbidrag.. eller bli sjukskriven och kanske få ut lite pengar från försäkringskassan.. .

annars får jag väl försöka gå tillbaka till jobbet.. hemska tanke..

Anmäl
2009-08-24 16:59 #35 av: fridaas

Fick brev idag från psykologen.. ska dit om 2veckor... är redan nervös -.-'

Anmäl
2009-08-24 19:11 #36 av: sayuri

#34 Vad skönt att höra att du lyckades få en tid! Jag hoppas det går bra för dig! Känner igen mig till viss del i det du berättat om dig själv och jag hoppas verkligen att du får den hjälpen du behöver oavsett vad det är för hjälp. Försök att ta hand om dig!
Kram

Anmäl
2009-08-24 19:25 #37 av: villfungera

#35 ja, du har det verkligen kämpigt, just nu. Och allt får ju ännu värre dimensioner när man inte får sova ordentligt....Det låter ändå som din chef är en rätt hyfsad person, som verkar förstå ett och annat....för många får aldrig höra att de är välkomna tillbaka...Något att vara Skrattande för. I allafall.

Visst skulle man önska att vården förstod hur svårt det är att ta sig än hit...än dit....fattar så väl att du behöver bli omhändertagen....Så många av oss som känner sig tafatt behandlade...när orken är som sämst...Men...

Bra att du orkar skriva Frida....den förmågan kan ta dig en bra bit på vägen....Cool

Anmäl
2009-08-24 23:13 #38 av: fridaas

Finns bara en mening som snurrar i huvudet just nu.. "jg är inte rädd för döden, jag välkomnar den"

jag vill inte mer nu orkar inte mer.. Springa fly försvinna, vem skulle bry sig?! Ingen.. Det är ändå ingen som ser eller skulle märka..

Låt det ta slut nu!!

Anmäl
2009-08-25 00:45 #39 av: villfungera

# 38 NIX!!! även när det känns som allra svartast....så vänder det. Fortare än man anar, ibland......

Anmäl
2009-08-25 01:00 #40 av: fridaas

Det sägs så iaf, men det känns inte så..

Anmäl
2009-08-25 01:13 #41 av: villfungera

#40 Frida! Fick du mitt PM till dig, alldeles nyss? Min dator krånglar hela tiden.....

Anmäl
2009-08-25 01:20 #42 av: fridaas

#41 nej det har jag itne fått..

Anmäl
2009-08-25 02:04 #43 av: sayuri

#40 Kan säga att jag har varit där du är nu, och ja trillade ner i bottenskrapet igen för ett tag sedan (men det är inget jag visar utåt), det går verkligen att kämpa sig uppåt. Fast om det är värt det klarar jag inte att säga just nu då jag precis damp ner i ännu en grop. Kul väg livet är, gropig o dann... =/

Anmäl
2009-08-25 02:38 #44 av: imilija

bra kämpat! stå ut, snart får du komma och träffa någon!!

Anmäl
2009-08-25 12:34 #45 av: villfungera

#42 Skrev och försökte och försökte att skicka ett PM. toll din brevlåda....Efter det så föll jag ur hela systemet....och kunde inte ansluta igen.....Trist....GråterGick bara inte komma ut på nätet igen.....

Hoppas det är lite bättre idag?!Tungan ute

Anmäl
2009-08-25 12:56 #46 av: Citronmeliss

Håll ut Frida, du har kämpat på så duktigt med allt den senaste tiden. PDT_Love_04

Som sayuri säger, vårt liv är fyllt av gropar, du har lyckats ta dig upp ur flera.. och du kommer att göra det denna gången också, även om det är extra tufft just nu!

Snart får du komma till psykologen, det är positivt!

Kram!

Anmäl
2009-08-25 22:16 #47 av: fridaas

#43 tråkigt att höra, hoppas det blir lite bättre snart.. för oss alla..

#45 Aha okej. Jo det är lite bättre idag, blev bättre efter en 3.5h promenad och efter att ha kollat på resor ner till Ungern..

#46 Jo jag antar att det är så, men igår kändes allt bara jobbigt och irriterande.. och fullkomligt meningslöst..
Men men 2veckor går snabbt som tur är..

Anmäl
2009-08-25 23:31 #48 av: villfungera

#47 Tre och enhalvtimmes promenad! Snyggt jobbat tjejen....Blir  impad....Tungan ute

Anmäl
2009-08-26 00:19 #49 av: fridaas

Det va välbehövligt, nyss blev det en kortare promenad på bara 1timme och 15min

Anmäl
2009-08-26 00:26 #50 av: villfungera

#49 ...detär ju fantastiskt att du lägger energin på ngt så vettigt som att promenera....SkrattandeNu kryllar det ju av endorfiner (må bra hormonerna!) i hela dig....Om jag kunde vara lika duktig ändå....

Anmäl
2009-08-26 15:35 #51 av: sayuri

#47 Det hoppas jag med, för oss alla... Det är svårt att se det positiva när man kämpar sig upp för en tung motgång men det finns någonting positivt där framme, jag måste tro det i alla fall. ...

Anmäl
2009-08-27 02:03 #52 av: fridaas

Jag vankar av och ann, vet inte hur jag ska göra.

Varför blir det alltid värre framåt natten?!

 

Pulsen stiger och blir högre, jag kan höra den, jag tyvker inte om det, sluta! Jag vill inte, det går inte! Jag kan inte!

Min räddning? Nej den är borta, borta för länge, den blåstes ut tillsammans med ljuset som fick äran att låta sin låga vandra över min kropp.. jag borde inte skriva det här, kanske lika väl borde sudda ut?

Men kan inte sluta skriva nu när jag börjar, fingrarna rör sig automatiskt..

Mina drömmar är krossade, mitt liv likaså.. vem vill se den fula ankungen, vem vill hjälpa? ingen såklart!

Vet inte om jag vågar överleva längre, varför inte bara låta det ta slut här och nu?! På riktigt?!


Det är kallt, men ändå så skönt, det smärtar, men njutningen är total, det släpper, pulsen är fortfarande hör, men mitt sinne är lugnare för nu.

 

Jag är trött på att klistra fast det falska leendet på masken, maskeraden måste brytas, men jag vågar inte.. jag vill inte bli dömd..

Anmäl
2009-08-27 12:59 #53 av: lakrits69

Det låter som att du har kapitulerat helt men jag tror att det är bra för kommande rehabilitering.

Så resonerar jag i all fall, jag orkar inte kämpa emot mina demoner längre nu får de fanemä hjälpa mig, jag skiter i att det är förnedrande. "Jag vill bara komma in till land"(Nationalteatern)

Och som många har skrivit att det är svårt att tro att det kommer att kännas bättre nästan vecka när det just nu känns som natta! Men jag lovar det kommer det att göra!

Jag är 39 år idag och har gång på gång varit med om det.

Det är fanemå inte lätt att vara människa.

En annan sak som blir mer stabiliserat med åldern är humörsvängningar. Det är därför framför allt unga männsikor ska passa sig för att dricka sprit när de mår dåligt för det kan förstärka känslan enormt!

Du ska få prata med psykolog om typ en vecka nu men om du mår pyton ska du ta dig till sjukhus/vårdcentral akut till en vanlig läkare och säga att du fixar inte det här.

Har du någon som kan hjälpa dig dit?

Du ska inte skämmas för detta! Jag känner till och med en välställd psykologs man som tvingades till detta.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.