Annons:
Etikettdagens-fråga
Läst 2738 ggr
Bergspuman
8/14/09, 11:51 AM

Vårt människovärde!

Det är lätt att känna sig värdelös för att man är sjuk. Ännu lättare att känna sig ynklig och värdelös för att man har en sjukdom som sitter i själen / sinnesstämningen. Vissa av oss kan inte arbeta. I ett sånt här läge, är det lätt att tappa självförtroende och börja nedvärdera sig själv.

Vad gör DU för att bibehålla ditt människovärde? Vad tycker du definierar dig som människa? Vilka värden i livet länkar du din identitet till?

Själv är det min okuvlighet, min kreativitet och min ständiga nyfikenhet som utgör grundfundamentet för min personlighet, och som gör att jag inte ger upp, utan banar mig fram genom livet, trots tråkigheter som skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom, osv.

/Puman

Annons:
Aviendha
8/14/09, 1:28 PM
#1

Åh, vilken bra tråd! Det är viktiga saker du tar upp puman!

Tja, jag tänker först och främst på mina illrar, de definierar mig bra och genom dem så engagerar jag mig vilket indirekt ger mig ett mervärde.

Men jag är egen, kommer inte på ett mer passande ord. Jag är envis, kreativ och har humor, en typisk "vill veta"-människa. Dessa aspekter av mig försöker jag använda mig av och stimulera för att ge mig ett mervärde. Jag försöker mig på nya projekt (senast är inom smyckestillverkning) vilket testar min envishet, nyfikenhet och kreativitet vilket ger mig mycket.

Citronmeliss
8/14/09, 2:19 PM
#2

Jag kanske inte kan svara exakt på vad som får mig att bibehålla mitt människovärde, men grunden till min goda självkänsla!

Till skillnad från många andra med psykisk ohälsa så har jag aldrig haft låg självkänsla!

Oavsett hur långt ner i eländet jag kommer så ser jag mig aldrig, har heller aldrig sett mig som värdelös!

Jag nedvärderar inte mig själv, däremot kan jag känna att uppkomna situationer kan verka i det närmaste hopplösa, men vet att det är upp till mig att klara dem, på ett eller annat sätt!

Det är inte samma sak som att ta "lätt" på saker och ting, men jag finner en trygghet i mig själv som person..något som jag vet inte är alla förunnat!

Jag har en grundtrygghet som ligger inom mig, inte i det materiella eller i min status.

Jag har till stor del mina föräldrar att tacka för att de låtit mig växa upp under trygga förhållanden så att jag fått mäjlighet att utvecklats till den jag är!

Ett litet tillägg..

I din tråd igår om otrygg - undvikande beteende fanns detta test.

Jag ser där att min grundtrygghet funnit smed från början.

Där ges en liten förklaring hur man kan tänkas utvecklas som vuxen individ utifrån sin uppväxt!

Det vore kanske intressant att se hur ni andra utifrån hur ni hanterar självkänslan idag kan sammankoppla det med barndomen.

Det är ju inget exakt vetenskap, men för att se om det verkar stämma på er!

På mig stämmde det bra!

Tack för ännu en tankeväckande, intressant tråd Puman!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Aviendha
8/14/09, 2:37 PM
#3

#2 Tja, jag måste jobba med min självkänsla konstant, men jag hade en instabil uppväxt där jag aldrig räckte till och ständigt fick ta mer ansvar än jag egentligen borde ha haft.

Citronmeliss
8/14/09, 2:40 PM
#4

Jag tog också ett större ansvar än vad barn normalt tar pga min mors sjukdom hela min barndom och uppväxt.

Men vi hade ändå stabila förhållanden ingen osämja osv. Det spelar naturligtvis en stor roll!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

pernillaa
8/14/09, 2:55 PM
#5

Jag funderar ofta på just de här bitarna. Jag har inget svar tyvärr. Efter ett par olika trauman och ett 3-årigt förhållande av psykisk misshandel har jag glömt vem jag är. Jag har tappat det lilla jag var. Eller tappat har jag kanske inte men jag har glömt dom bitarna. Det känns som att jag inte är min kropp, och inte heller min själ för båda de har blivit nersmutsade av andra. Jag ser mig som en liten klump-liknande grej någonstans inom mig. Någon sorts grund men det går inte att sätta ord på vad det är. Det handlar inte om egenskaper eller min personlighet för idag är jag så himla blek på alla sätt. Det är snarare en längtan jag har, ett hopp som sitter där inne som är jag. Det fröet som kommer hjälpa mig att bli mig själv igen. Min lilla motivation som får mig att fortsätta framåt, om än i sakta mak. Jag vet inte vem jag är idag, annat än den där längtan efter mig.

Ha en bra dag! // Pernilla

Bergspuman
8/14/09, 3:16 PM
#6

Mitt mönster blev det otrygga-undvikande, eftersom föräldrarna skildes när jag var 8 år, och jag växt upp med min mamma som krävt monopol på känslor, dvs. man måste alltid ta hänsyn till hennes önskemål och vredesutbrott, och om jag själv blev arg, så bestraffades det ofta med hån, ogillande eller t o m örfilar ibland. Därmed lärde jag mig att effektivt trycka ner känslor och alltid vara till lags. Pappa flyttade ifrån stan när jag var 16, och gjorde sig då än mer fysiskt otillgänglig. Ingen av föräldrarna är särskilt bra på att se och bekräfta andra människor, trots att de varit lärare bägge två. Två emotionellt stela och sociala klumpedunsar, skulle jag vilja säga.

Att jag ändå lyckats dyrka upp många av mina låsningar, kan jag tacka en väl genomförd terapi för, mitt eget inre utvecklingsarbete och faktiskt även min exman, som skänkt mig trygghet och bekräftat mig mycket som människa, trots att han var sämre på det emotionella/sexuella.

Annons:
David
8/14/09, 3:24 PM
#7

Ska vara lite mer utvecklande när mitt huvud kommit ifatt resten av mig själv.

Jag har ofta tagit upp att jag känner mig "värdelös" med min psykolog, och fick något bra här om sisten (har precis bytt).

Det är stor skillnad mellan att VARA värdelös, och att GÖRA sig värdelös. Hade aldrig tänkt på just det tidigare.

Jag själv tror, helt förbaskat krasst, att jag strävar efter att vara värdelös. Låter helsjukt egentligen, men det har blivit en del av min personlighet.

Sedan det här med människovärdet, sedan jag hamnade i den situation jag är i nu, har människovärdet sjunkit som en sten. Nu när jag dessutom märker att jag börjar kasta om ord, skriva fel ord (snarlika stavningar, men totalt fel ord i sammanhanget) har det sjunkit ännu mer, eftersom skriften har varit något otroligt viktigt för mig.

Men något som håller mig ovan ytan, och som jag stundtals är stolt över, är mitt engagemang för katter, både mina egna och andras.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Bergspuman
8/14/09, 3:36 PM
#8

Men att medvetet göra sig värdelös, kan vara en strategi för att överleva, dvs. lägga egna förväntningar på sig själv på en sådan nivå, att man inte riskerar att misslyckas. Och vem 17 tappar inte självförtroende när man drabbas av sjukdom, inte kan prestera som förr, när man märker påverkan på alla områden i livet.

Just i en sån sits, menar jag att det är än viktigare att hitta sitt människovärde. Ha något man kanske brinner för. Något man är stolt över. Något som alltid kommer att finnas och kunna förknippas med en, oavsett vilken sits i livet man hamnar i.

Jag lärde mig mycket om det här när jag genomgick en tuff period av dryga 2 års arbetslöshet. Om jag inte kunde definiera mig genom att prestera, genom jobbet - vem var jag då? Jag kom fram till att mina INTRESSEN sa mkt om mig. Jag är musiker - pianist. Jag är hobbyskribent. Jag målar. Jag är fena på att både lösa och konstruera korsord. Och det finns tåga och jävlar anamma, och ont krut förgås inte så lätt, ha ha Flört

Raderad
8/15/09, 5:16 PM
#9

#7 Jag brukar faktiskt också göra så där… sträva till att vara värdelös… funderar varför…

cirrun
8/15/09, 8:16 PM
#10

När jag läser er så för mig blir detta oklart ( jag skriver nu spontant och kanske hittar tråden i slutet)

Människovärde har vi alla samma, men sedan finns system som individer skapar och håller hårt med sina åsikter om andra som inte passar.

För mig betyder inte sådant nåt - innan jag känner påtagligt

att jag får inte vara med. (mobbades i skolan; det var första gången kände mig oduglig, jag hade haft kärleksfull mamma som gjorde någ mig stark tror jag idag)

Om jag strävar efter att få stabil självkänsla och egenvärde; måste jag antagligen jobba med självkännedom.

 Det har jag alltid gjort också (vet inte allt om mig ännu ;) men i livet är man tvungen att möta nya situationer och nya människor som sätter agendan på den platsen -

Tycker bara att ni bör inte vilja vara värdelösa; för vem bryr sig om hur ni känner er inombords --- styv en till sist vi får värde genom våra handlingar/våra ord…

David
8/15/09, 8:38 PM
#11

#10. För mig har det mer blivit en "vana", jag känner igen mig själv om jag strävar efter att "göra" mig värdelös. En förbaskad neråtgående spiral som jag försöker kämpa att bryta. Men det kommer ta tid, och jag måste nog låta det få tag tid också.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

sayuri
8/15/09, 8:47 PM
#12

Jag är fantastiskt dundeduktig på att känna mig värdelös!

Dessutom är jag ultrafenomenal på att nedvärdera mina förmågor och dumförklara mig själv inför hela svea rike. Ska jag nämna att jag är bra på något så är det helt klart att vara pesimistisk…eller det kanske inte gäller? Nehe…då får jag väll säga att jag är bra på att få blåmärken, busa med djuren och slå halvt ihjäl mig så fort jag har lågklackade skor på mig. Ska jag överdriva mina positiva sidor över min värdelösa gräns så är jag ok på att rita, fotografera och att diskutera oviktiga saker med folk jag uppskattar. Dessutom är jag ganska ok på att blanda in språk och har en säregen fallenhet för att inte kunna prata enbart svenska utan kör in både engelska, norska, danska och lite tyska bara sådär för att min hjärna har jammat in sig på world-wide-språk-mode.

Annars är jag tydligen en hejare på att sy, rita och att läsa, om man ska se på mina betyg iaf.

cirrun
8/15/09, 9:19 PM
#13

#11 Undrar bara hur har det kommit sig att du började med den "vanan"?

Det kanske hjälper att göra djupdykning i din egen historia, man behöver väl inte göra någon freudiansk psykoanalys?

#12 Du har mycke att vara stolt över Glad 

det var roligt sagt att du är ducktig på att snacka  oviktiga saker med uppskattat folk Skrattande

Annons:
sayuri
8/15/09, 9:30 PM
#14

#13 Jag är helt fenomenal på att spåra ur och jag tror mitt språk roar andra också eftersom jag just nu blandar in så många språk i mitt dagliga tal så det blir ett enda virrvar. Sen vad som är viktigt respektive oviktigt är beroende på vem som lyssnar, jag kan snacka helt fachinerad över att min iller ligger och sover med tungan ute… vilket vissa människor (konstigt nog) är helt ointresserade av…skumma människor =P

Raderad
8/15/09, 10:36 PM
#15

#14 Vad konstigt, jag som älskar att lyssna på folk som berättar att de har en iller som sover med tungan ute XD
Ha ha… själv så pratar jag också om sånt, men jag pratar om mina marsvin och kaniner istället, då jag har ingen iller här hemma ;P

sayuri
8/16/09, 12:05 AM
#16

# 7 Smart sagt, det känner jag igen mig i…eller jag har varit mån om att alltid uppnå perfektion och var det inte perfekt så var det värdelöst…kul läge…not.

#15 då har vi nog mängder att prata om för just nu ligger mina två och sover med just tungan ute och viftar slött på tassarna när de drömmer. appropå ingenting har du tänkt på att de små tänderna mellan hugtänderna kan vara snea, min ena iller hon har en glugg… urgulligt Skrattande

isa
8/16/09, 12:46 PM
#17

Det jag gör för att känna mitt människovärde är att ge mig ut i naturen, vara på arbetet fast jag mår dåligt. Arbetet är viktigt för mig, för då känner jag mig nyttig, att jag behövs, och att jag fyller en funktion. Jag föll ner i en deppression , när jag var långtidssjukskriven, och sjukskrivningen var bra för min kropp, men inte för mitt huvud. Jag är ganska ensam också, så jag behöver den sociala biten genom mitt arbete.

När jag vill bli glad och må bättre ger jag mig ut och fågelskådar eller tar en cykeltur ( när kroppen tillåter det ) eller en långpromenad och plockar en stor blombukett. Blommorna är viktigt för då stärker jag mitt självförtroende för jag är ganska duktig på att ordna jättefina buketter, även av de enklaste blommor. Jag skulle egentligen ha blivit florist. Men mina betyg räckte inte.

Min familj är viktig för mig också. Att ha kontakt med min lillebror och lillasyster, mamma och pappa och syskonbarn är viktigt förmig för att känna att jag lever. Inte att förglömma min älskade katt också.

Upp till toppen
Annons: