Annons:
Etikettundersökningar
Läst 2527 ggr
Bergspuman
2009-08-06 21:39

Blir ni trötta på er sjukdom?

Jag undrar om sajtens medlemmar, dvs. ni, ibland blir lika fed-up på er sjukdom, som jag blir? Jag menar att jag blir utled på min egen sjukdom Skrattande. Och isåfall, hjälper det då att läsa om andras "elände" - eller reagerar ni med att få allt sammantaget elände upp i halsen så att ni bara inte orkar höra mer?

Jag själv kan tycka bägge delarna. Å ena sidan lättar det att höra att det finns flera som tycker/tänker/upplever samma saker som en själv. Men i perioder när jag hatar min depression och bara önskar mig normal, så blir jag trött på hela "deppvärlden" liksom…

Annons:
[aspie]
2009-08-06 22:08
#1

Japp, jag kan bli så livstrött på mina diagnoser och samtidigt som jag kan känna stöd hos de flesta här så kan jag även bli less på alla sajter och tycker jag mår sämre av dem ibland precis som du

Zaphix
2009-08-06 22:25
#2

Jag tycker det kan vara jobbigt att läsa om varför andra mår dåligt och vad andra varit med om som fått dom att må dåligt. Mår ofta sämre av det eftersom det känns som att eftersom jag aldrig blivit våldtagen, misshandlad och såna saker så är jag inte "rättfärdigad" att må dåligt. Och eftersom jag ändå mår dåligt känns det mer som att jag bara är dum liksom.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Yeay
2009-08-07 00:09
#3

#2 Jag känner precis så, att jag liksom inte har rätt att må så dåligt, att man bara är dum.

LenaR
2009-08-07 02:23
#4

Har man inte ens rätt att må som man gör…

Vet ni, Zaphix och Yeay, det är inte alltid psykiskt mående hänger ihop med vad man upplevt i livet. Ni kanske är ovanligt känsliga?

Det är inte alla som mår dåligt över sig själva. Ibland kan jag tycka att det är hopplöst att öppna en dagstidning, titta på tv, lyssna på konversationer på t-banan. Överallt missförstånd och illvilja, krig och sjukdom… Det finns mycket att bli bedrövad över i världen även om man har det bra själv. Obestämd

#0 Jag har inget svar på din fråga just nu, puman. Eller ett: det är skönt att veta att jag inte är den enda skruvade människan i världen!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

LenaR
2009-08-07 02:23
#5

(Märks det att jag är lite låg just nu?)


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

lakrits69
2009-08-07 13:34
#6

Egentligen är det lättare när man har något konkret att må dåligt över,( t ex våldtäkt) än när man har något mer diffust som kanske länge legat och lurat!

Alla har väl något elände eller lik i garderoben att vara frustrerad över!?

Gräva eller inte gräva det är frågan!?

Annons:
LenaR
2009-08-07 13:47
#7

Gräva eller inte…

Jag kan ju säga så här: För min del var grävandet nödvändigt för att befria mej från skuld.

Jag kan jämföra med ett våldtäktsoffer, som efteråt blir väldigt promiskuös och får skam- och skuldkänslor över det. För att befrias från skuld måste kanske hon, eller han förstås, se hur beteendet uppstod (kränkningen gjorde att den egna kroppen inte upplevdes som värd någonting längre). Sen kan man gå vidare.

I övrigt så tror jag på KBT och liknande metoder, där man utgår från nuet och tittar framåt. (Visst är det så med KBT? Inte insatt…)  Det måste inte finnas en orsak till att man mår dåligt!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Bergspuman
2009-08-07 14:39
#8

Jag undrar om du inte är inne och snuddar vid exogena resp. endogena depressioner? Dvs. depressioner som orsakas av yttre händelser resp. depressioner som kommer inifrån.

LenaR
2009-08-07 15:21
#9

Det vet jag inte! Du får gärna berätta mer om skillnaderna, Bergspuma.

Det jag försökte säga var att grävandet kan fylla en funktion ibland. Och ibland kan det hålla en kvar i en depression, för man tänker på och återupplever hela tiden traumat.

Det är iaf min erfarenhet!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Bergspuman
2009-08-07 15:45
#10

Jag vet inte så mkt dessvärre… har bara hört de där begreppen utan att ha satt mig in i vad de står för.

Men för egen del har jag numera endogena depressioner, dvs. kommer inifrån utan någon större yttre anledning. Jag har haft så många episoder nu (totalt sju i mitt liv, och 4 st sedan 2003). Nu är mitt liv väldigt bra i jämförelse med hur det varit. Stabil ekonomi, god lön, fast jobb, trygg bostad, ordnat socialt liv, ny kärlek. Det har INTE varit några påfrestande händelser sista tiden. Men ändå trillade jag ner.

Enda orsaken jag ser, är att jag slutade med medicinen förra hösten. Jag vägrar att tro att det bara var semesterperioden, när jag fick sköta kollegans jobb oxå, som framkallade återfallet… nä, orsaken finns nog helt enkelt i det biokemiska för min del, förmår inte producera nog med serotonin på egen hand.

LenaR
2009-08-07 16:40
#11

Låg serotoninhalt gör en stresskänslig om jag minns rätt. Så det kan nog ha varit stressen som utlöste ditt skov!

Varför slutade du ta din medicin?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

evrekaw
2009-08-07 16:47
#12

Som bipolär får man depressioner utan att dessa är förankrade i något skeende eller något som har hänt…

Tror inte man ska jämföra de som har depression pg av traumatisk händelse med dem som bara får det ändå…

Hur skulle den jämförelsen kunna se ut? Även om en och samma person råkat ut för båda delarna så upplever vi ångest och smärta på skilda sätt…. Din ångest är din och min är min…

Vem har det värst? Alla har det värst - för din smärta bor inom dig, den är den enda du kan känna…

Tycker inte det är skämmigt att må dåligt för att man inte har en konkret orsak… Det enda som är skämmigt är att världen inte kommit längre angående psyket, både rent vetenskapligt och hos varje enskild individ ang. förståelsen för och av det.

Världen är inte bara homfob, den är "psykofob" också…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Bergspuman
2009-08-07 17:17
#13

Jag är inte bipolär, snarare "unipolär" om jag nu får svänga mig med en "term". Ingen mani, ingen ångest, ingen suicidproblematik, inget självskadebeteende, inga uttalade sömn- eller ätstörningar.

Slutade med medicinen mest av en slump, jag skulle till Göteborg på konferens via jobbet, skulle stanna där 4 dar extra, upptäckte att jag glömt tabletterna hemma, då blev jag lack o bestämde mig för att strunta i dem framöver. Säkert dumt av mig… Dessutom hade jag gått upp i vikt mycket, vilket jag har skyllt på medicinen, men jag får såga min egen bortförklaring, eftersom jag höll vikten med Cipralex mellan 2004-2006. (Nu har jag gjort mig av med nästan all övervikt, bara några kg kvar).

Dock, den här gången trillade jag inte ner i återfall fullt så snabbt som de 2 andra gångerna (inom 2 månader), den här gången tog det hela 9 månader… vilket jag väljer att se som positivt. Kanske kanske kan jag, om jag medicinerar minst 2-3 år denna omgång, åtminstone trappa ner dosen till mkt låg framöver… och behålla mitt friska liv ändå. Min husläkare har nu skrivit remiss till en specialist, vilket kan behövas med tanke på att depressionen recividerat så mycket.

Annons:
Bergspuman
2009-08-07 17:29
#14

Äh kan inte stava. ReciDIVerat, skulle det vara.

Tungan i rätt mun nu! Tungan ute

flikkan77
2009-08-07 18:50
#15

Jo, jag är trött på min sjukdom. Jag är trött på att inte orka göra saker jag skulle må bra av. Jag är trött på att ha knäppa tankar som jag inte vet var de kommer ifrån. Jag är trött på att inte klara mig utan mediciner. Jag är trött på att aldrig få må bra trots mediciner.

Jag är innerligt trött på hela situationen.

"You just have to belive…"

flikkan77
2009-08-07 22:04
#16

Just nu är jag ypperligt trött på min sjukdom. Satt och funderade på om jag skulle fylla på ärren på vänster armen eller höger armen… Som tur var så kom maken och distraherade mig och sen kom jag av mig. Suck!

"You just have to belive…"

Bergspuman
2009-08-07 22:06
#17

Ingen bra dag idag va?

LenaR
2009-08-08 00:07
#18

Skickar en cyberkram till Flikkan!

Men du, flikkan, för att återgå till #0, får du hjälp av alla oss på psykologi, eller tynger vi också ner dej ibland?

För det mesta så måste det ju vara positivt att vara medlem här. Varför skulle man annars dras hit? Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

flikkan77
2009-08-08 12:24
#19

#18 Det är både och. När jag mår riktigt dåligt är det skönt att kunna skriva av sig och få stöd. Sen ibland kan det hända att jag känner mig lite maktlös inför andras måeende, vill ju att alla ska må bra och det blir lite jobbigt när jag inte kan hjälpa till på riktigt.

"You just have to belive…"

isa
2009-08-08 12:33
#20

Jag kan bli otroligt trött på min sjukdom. Ofta är det skönt att veta att jag kan skriva av mig härinne och få stöd och hjälp. Det är också skönt att hjälpa andra. Dels för att man kanske kan tillföra något för någon annan människas skull, dels för att slippa tänka på sig själv.

#19 Jag kan också känna så flikkan, en del inlägg kan jag känna mig maktlös inför, och jag vill också bara att alla ska må bra. Då blir det jobbigt när jag inte kan hjälpa till.

Annons:
Bergspuman
2009-08-08 13:22
#21

Håller helt med #19 och #20. Känner så jag med. Och det var nog det jag var ute efter litegrann. Här finns människor som vet precis vad det är fråga om, ifall jag skriver om hur jobbiga insättningsbesvär jag har, osv. Ibland kan man få ge stöd till någon annan likväl som andra kan ge mig stöd. Just det att ge stöd till någon annan, skingrar mina egna tankar ganska effektivt.

Men att ibland höra hur grymt jobbigt någon har det och veta att jag inget kan göra, kan göra att jag känner mig nedstämd, lider med den människan. Då orkar jag inte riktigt.

David
2009-08-08 14:51
#22

Psykologer har ofta två olika inriktningar, de finns de som är utbildade för att "gräva bakåt", och de som är utbildade för att skapa en bra tillvaro framåt.

Jag tror personligen inte att jag skulle må så mycket bättre av att gräva bakåt. Visst, nu i och min utredning behövs lite bakgrundsinformation, men när det väl är avklarat så ska jag försöka samla all min kraft på att titta framåt istället, även om det kommer vara supersvårt.

Men till frågan, visst, ibland, oftast är jag rejält trött på att må som jag mår. Men å andra sidan, jag börjar känna mig van vid att må så här, så då blir jag lite rädd för vem jag kommer vara när jag blir att må "bra". Så det är blandade känslor.

För mig är det ofta ett stöd att veta att jag inte är den enda i världen som fungerar och tänker som jag gör. Även om vissa historier jag får höra gör att jag blir arg, och ledsen över vad andra har fått stå ut med. Hur grymma människor kan vara mot varandra.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

evrekaw
2009-09-14 15:16
#23

Jag har levt med att vara som jag är i så många år att jag nog har svårt att föreställa mig hur det skulle vara att vara frisk…

Å andra sidan… Hur många av dem man möter som inte har diagnoser borde ha en?

Vem, frisk eller ej, är inte pissless på att vara den man är?

Men, det är klart att om jag kunde få slippa vara bioplär så vore det ju aldeles uuuunderbart… Bara det att… vem är jag då? Minns inte mycket av åren före jag insjuknade…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

HannaM
2009-09-14 15:21
#24

Visst kan jag vara skitttrött på att inte kunna vara den jag vill. Inte orka fungera men samtidigt så har jag svårt att sakna något annat för jag kommer int eihåg hur det var.

Tiana
2009-09-14 19:00
#25

De tillfällen där jag är som mest irriterad över min sjukdom är när folk sätter en stämpel på mig. En läkare som gav **** i min andningsbesvär när han hör de om min depression, och en sk vän som säger att det bara är att rycka upp sig nu när jag inte orkar vara social utanför jobbet. Att det ena inte kan ha med det andra att göra…

AngelStatue
2009-09-14 23:35
#26

Jag är så in i döden trött på mitt liv som det ser ut nu. Jag har ingen diagnos men mår likväl inte bra och tillvaron är oändligt svart vissa dagar. Att läsa att andra har problem hjälper inte i den bemärkelsen att jag själv mår bättre, men att det finns en plats utan fördomar där man får ventilera hjälper. Det tynger inte heller, däremot lockar det fram en empati som ibland har svårt att få plats i kroppen och gör mig frustrerad och sorgsen.

Håller med David i #22, jag är lite rädd för vem jag kommer att vara när jag väl tar mig ur den gropen jag befinner mig i nu. Jag är övertygad om att jag kommer att ta mig ur, jag måste tro det. Har befunnit mig djupare och grundare i gropen under ca 6 års tid, innan dess var jag en helt annan person och jag tror inte jag har så mycket gemensamt med henne längre, lite otäckt att inte veta vem man kommer att bli på "andra sidan tunneln".

evrekaw
2009-09-15 20:31
#27

#26 Hoppet är det sista som överger än, sägs det ju… Kämpa vidare och fortsätt hoppas… (säger hon som åkt ambulans oräkneligt antal gånger för alkoholförgiftning)… Skäms

Om jag, när jag var 17, vetat att jag skulle må så här bra idag, nästan 25 år senare skulle jag inte trott det… Skulle kanske inte heller sett det som lönt att ha det så vedervärdigt dag ut och dag in i så många långa år…

Men… Det var värt det… En lång och djävlig resa ingen borde behöva åka, med Herr Ågren som ständig tärande medpassagerare… (kan ingen skjuta fanstyget!!!)Skrikandes

Idag har jag så mycket mer i ryggsäcken än många vuxna jag möter. Det finns 50-åringar som inte förstått ett dugg om livet, lycka och dess värde… Deras högsta ambition är en ny Volvo, en Thailandresa… (suck)Rynkar på näsan De har inte vett att förstå att de har allt man någonsin kan önska… De mår bra… Men det har jag… Och du vännen… Du kommer också att ha det vettet till sist. Kram ochKyss

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
flikkan77
2009-09-19 11:52
#28

Är så innerligt trött på vissa av mina tvångstankar, särskilt de som har med mat att göra.

"You just have to belive…"

Bergspuman
2009-09-19 12:15
#29

#28 Det kan jag förstå till mycket stor del. Mat slipper man aldrig liksom, vi måste ju ha det för att överleva. Och jag har kämpat med mitt överviktsproblem ända sedan jag var i 18-årsåldern. Nu verkar jag ha fått bukt med det för den här gången. Men tankarna på mat slipper man aldrig ändå. Vilket är jobbigt. Maten blir ens fiende liksom.

pernillaa
2009-09-19 16:20
#30

Har precis hamnat i en svår sits vad det gäller maten. Har fram till i somras varit bulimiker men har nu valt att bryta det beteendet och har lycktas bli av med den biten där jag svälter mig själv men då återstår bara hetsätandet, vilket gör att jag gått upp ca 5 kilo, inte mycket men det går snabbt utför och märker att jag inte har någon kontroll(som jag hade förrut, om än på ett destruktivt sätt).

Jag är skitless på mitt mående, om än jag inte fått någon diagnos än förrutom GAD panikångest, krisreaktion och utbrändhet.

Ha en bra dag! // Pernilla

Rocktjejen
2009-09-19 17:59
#31

Jag är också skitless på mitt mående..vissa dagar ärr något sådär dugliga..men jag stör mig på att jag inte kan göra saker som förr..saker som skulle få mig att må bra..andra måste dra i mig för att jag ska kunna göra det..sen är jag less påatt inga mediciner tycks bita på mig förutom dom lugnande då..men nu tror jag att andra orsaker kan spela in än dom jag tidigare har tänkt på…äter nu också fluoxetin sen 3 veckor tillbaka..det var menat för min depression men jag tycker nog inte att jag har blivit så mycket uppåt däremot verkar den bättre tycker jag med ångesten..jag är trött på hela min existens…vill må bättre så att jag kan vara en god mormor bla.

flikkan77
2009-09-19 18:27
#32

#29 Jag var mer eller mindre anorektiker från högstadiet tills jag fyllde 22 och då var jag jättesmal. Sen började jag äta ganska normalt och gick upp ca 15 kilo som knappt märktes. Blev sjuk när jag var 25. Tröst åt och fick mediciner jag gick upp av. Gick upp mer än 20 till på ett år och vågade av rädsla för att bli anorektiker igen inte ta tag i övervikten.

Nu försöker jag men krånglar till det för mig själv hela tiden. Är så rädd för att äta fel och är egentligen inte säker på var "rätt" är heller. Försöker äta lchf men klarar inte riktigt av att äta kött, fågel och fisk vilket försvårar det.

Blir så trött på mig själv! Känner ibland för att bara sluta äta tills jag nått målvikten. Fast jag vet ju att det är en dum idé. Har svårt att förstå att min målvikt inte är under 50 kilo med, är 175 cm lång så runt 70 borde vara lagom. Nu har jag 16 kilo kvar till 70 och det känns så mycket.

"You just have to belive…"

Bergspuman
2009-09-21 22:09
#33

#32. Själv hade jag till i vintras en rejäl övervikt, 22 kg. Men tog mig i kragen i februari och skaffade en distanskurs från Viktväktarna. Har gått ner i vikt med den metoden förut och lyckats. Nu har jag blivit av med drygt 17,5 kg. Men de sista 4-5 kilona har varit fan så svåra att bli av med. Jag har stått i princip stilla i 6 veckor… drygt! Det ledsnar man ju på.

Mitt i alltihop fick jag ett återfall i depressionen, tappade aptiten och rasade 3 kg på ganska kort tid. Det var inte riktigt meningen att det skulle ske på det viset… Nu när medicinen har fått full effekt undrar jag om det ändå inte är den som spökar och gör att det är svårare att gå ner igen…

Är 170 lång, väger just nu ca 73 skulle jag tippa, eller kanske 72,5. Målvikt ligger på 68 kg men det verkar ack så avlägset just nu… Men det SKA gå för har ju legat där förut!

16 kg är en del att bli av med… men man får försöka ta det i små etapper, annars blir det alldeles för svårhanterligt. 3 kg i taget?

flikkan77
2009-09-21 22:46
#34

Superduktigt av dig att gå ner så mycket. Riktigt bra kämpat!

Idag har jag kämpat med att äta överhuvudtaget. Tror att jag är lite förkyld på ett mystiskt sätt för det onda flyttar runt sig i kroppen. Känner mig allmänt misslyckad för att jag inte kan äta det jag behöver och vet att jag inte går ner i vikt när jag äter för lite.

Just nu har jag 5 kilon som jag definitivt vill bli av med för då hamnar jag under 80 i alla fall.

"You just have to belive…"

Annons:
Bergspuman
2009-09-21 23:07
#35

Tackar, jo jag är nöjd så här långt, men de där sista 5 kg ska bort de med, BASTA!

Sen kommer det alltid dagar när man inte riktigt orkar sköta kosten. Men jag har lärt mig att förlåta mig själv. Jag är ingen dålig människa för att jag trillade dit och käkade choklad, eller drack cider, eller åt på indisk restaurang. Jag är bara människa! Och även om jag inte går och lägger mig som Viktväktare, så vaknar jag alltid nästa morgon som Viktväktare *L*.

Också smala människor äter allt annat än perfekt ibland. Det som är jobbigt, är just den perioden när man ska gå ner, för då MÅSTE man ju se till att äta mindre än vad man gör av med.

Sen är det såklart alltid trevligt att bryta olika viktgränser! :-D

När jag kommer under 70, kommer jag nog hoppa och jubla :-).

Så ta du sikte på de där 5 kg till att börja med, det blir mer hanterligt!

Upp till toppen
Annons: